Predikaren 10
1 Onda flugor förderfva goda salvo; derföre är dårskap stundom bättre än vishet och ära.
Giftflugor vålla stank och jäsning i salvoberedarens salva; så uppväger ett grand av dårskap både vishet och ära.
2 Ty dens visas hjerta är på hans högra hand; men dens galnas hjerta är på hans venstra.
Den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har sitt hjärta åt vänster.
3 Och ändå att den galne sjelf galen är i sin anslag, håller han likväl alla för galna.
Ja, varhelst dåren går kommer hans förstånd till korta, och till alla säger han ifrån, att han är en dåre.
4 Derföre, om ens väldigs mans trug hafver framgång emot din vilja, så gif dig icke öfver; ty unddraga stillar mycket ondt.
Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så håll dig dock stilla, ty saktmod gör stora synder ogjorda.
5 Det är ännu en usel ting, som jag såg under solene, nämliga oförstånd, det ibland de väldiga allmänneligit är;
Ett elände gives, som jag har sett under solen, ett fel som beror av den som har makten:
6 Att en dåre sitter i stora värdighet, och de rike sitta nedre.
att dårskap sättes på höga platser, medan förnämliga män få sitta i förnedring.
7 Jag såg tjenare på hästar, och Förstar gå till fots, såsom tjenare.
Jag har sett trälar färdas till häst och hövdingar få gå till fots såsom trälar.
8 Men den ena grop grafver, han skall sjelf falla deruti; och den en gård rifver, honom skall stinga en orm.
Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen.
9 Den der stenar bortvältar, han skall hafva der mödo med; den som ved klyfver, han varder sargad deraf.
Den som vältrar bort stenar bliver skadad av dem, den som hugger ved kommer i fara därvid.
10 Då ett jern slött varder, och mister skarphetena, så måste man med mödo hvässat igen; alltså följer ock visdom efter flit.
Om man icke slipar eggen, när ett järn har blivit slött, så måste man anstränga krafterna dess mer; och vishet är att göra allt på bästa sätt.
11 En lackare är icke bättre än en orm, som obesvoren stinger.
Om ormen får stinga, innan han har blivit tjusad, så har besvärjaren intet gagn av sin konst.
12 De ord, som gå af ens vis mans mun, äro täckelig; men ens dåras läppar uppsvälja honom.
Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest, men dårens läppar fördärva honom själv.
13 Begynnelsen på hans ord är dårskap, och änden är skadelig galenskap.
Begynnelsen på hans muns ord är dårskap, och änden på hans tal är uselt oförnuft.
14 En dåre hafver mång ord; ty menniskan vet icke hvad varit hafver; och ho vill säga henne, hvad efter henne komma skall?
Och dåren är rik på ord; dock vet ingen människa vad som skall ske; vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske?
15 De dårars arbete varder dem svårt, efter man icke vet gå in i staden.
Dårens möda bliver honom tung, ty icke ens till staden hittar han fram.
16 Ve dig, land, hvilkets Konung barn är, och hvilkets Förstar bittida äta.
Ve dig, du land vars konung är ett barn, och vars furstar hålla måltid redan på morgonen!
17 Väl är dig, land, hvilkets Konung ädla är, och hvilkets Förstar äta i rättom tid, till styrko, och icke till vällust.
Väl dig, du land vars konung är en ädling, och vars furstar hålla måltid i tillbörlig tid, med måttlighet, och icke för att överlasta sig!
18 Ty för lättjas skull förfalla bjelkarna, och för försummeliga händers skull varder huset drypande.
Genom lättja förfalla husets bjälkar, och genom försumlighet dryper det in i huset.
19 Det våller, att de bereda bröd till vällust, och vinet måste glädja de lefvande, och penningen måste dem allt uträtta.
Till sin förlustelse håller man gästabud, och vinet gör livet glatt; men penningen är det som förlänar alltsammans.
20 Banna icke Konungenom i ditt hjerta, och banna icke dem rika i dinom sängakammar; ty foglarna under himmelen föra dina röst, och de der vingar hafva, säga det efter.
Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en konung, och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man; ty himmelens fåglar böra fram ditt tal, och de bevingade förkunna vad du har sagt.
