Predikaren 1
1 Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
Rijeèi propovjednika sina Davidova cara u Jerusalimu.
2 Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
Taština nad taštinama, veli propovjednik, taština nad taštinama, sve je taština.
3 Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
Kaka je korist èovjeku od svega truda njegova, kojim se trudi pod suncem?
4 En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
Naraštaj jedan odlazi i drugi dolazi, a zemlja stoji uvijek.
5 Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
Sunce izlazi i zalazi, i opet hiti na mjesto svoje odakle izlazi.
6 Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
Vjetar ide na jug i obræe se na sjever: ide jednako obræuæi se, i u obrtanju svom vraæa se.
7 Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
Sve rijeke teku u more, i more se ne prepunja; odakle teku rijeke, onamo se vraæaju da opet teku.
8 All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
Sve je muèno, da èovjek ne može iskazati; oko se ne može nagledati, niti se uho može naslušati.
9 Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
Što je bilo to æe biti, što se èinilo to æe se èiniti, i nema ništa novo pod suncem.
10 Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
Ima li što za što bi ko rekao: vidi, to je novo? Veæ je bilo za vijekova koji su bili prije nas.
11 Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
Ne pominje se što je prije bilo; ni ono što æe poslije biti neæe se pominjati u onijeh koji æe poslije nastati.
12 Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
Ja propovjednik bijah car nad Izrailjem u Jerusalimu;
13 Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
I upravih srce svoje da tražim i razberem mudrošæu sve što biva pod nebom; taj muèni posao dade Bog sinovima ljudskim da se muèe oko njega.
14 Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
Vidjeh sve što biva pod suncem, i gle, sve je taština i muka duhu.
15 Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
Što je krivo ne može se ispraviti, i nedostaci ne mogu se izbrojiti.
16 Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
Ja rekoh u srcu svom govoreæi: evo, ja postah velik, i pretekoh mudrošæu sve koji biše prije mene u Jerusalimu, i srce moje vidje mnogo mudrosti i znanja.
17 Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
I upravih srce svoje da poznam mudrost i da poznam bezumlje i ludost; pa doznah da je i to muka duhu.
18 Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
Jer gdje je mnogo mudrosti, mnogo je brige, i ko umnožava znanje, umnožava muku.
