Predikaren 1
1 Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
THE WORDS OF the Koheleth, the son of David, king in Jerusalem.
2 Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
Vanity of vanities, saith Koheleth; vanity of vanities, all is vanity.
3 Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
What profit hath man of all his labour wherein he laboureth under the sun?
4 En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
One generation passeth away, and another generation cometh; and the earth abideth for ever.
5 Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
The sun also ariseth, and the sun goeth down, and hasteth to his place where he ariseth.
6 Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
The wind goeth toward the south, and turneth about unto the north; it turneth about continually in its circuit, and the wind returneth again to its circuits.
7 Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
All the rivers run into the sea, yet the sea is not full; unto the place whither the rivers go, thither they go again.
8 All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
All things toil to weariness; man cannot utter it, the eye is not satisfied with seeing, nor the ear filled with hearing.
9 Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
That which hath been is that which shall be, and that which hath been done is that which shall be done; and there is nothing new under the sun.
10 Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
Is there a thing whereof it is said: 'See, this is new'? — it hath been already, in the ages which were before us.
11 Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
There is no remembrance of them of former times; neither shall there be any remembrance of them of latter times that are to come, among those that shall come after.
12 Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
I Koheleth have been king over Israel in Jerusalem.
13 Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
And I applied my heart to seek and to search out by wisdom concerning all things that are done under heaven; it is a sore task that God hath given to the sons of men to be exercised therewith.
14 Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
I have seen all the works that are done under the sun; and, behold, all is vanity and a striving after wind.
15 Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
That which is crooked cannot be made straight; and that which is wanting cannot be numbered.
16 Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
I spoke with my own heart, saying: 'Lo, I have gotten great wisdom, more also than all that were before me over Jerusalem'; yea, my heart hath had great experience of wisdom and knowledge.
17 Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
And I applied my heart to know wisdom, and to know madness and folly — I perceived that this also was a striving after wind.
18 Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
For in much wisdom is much vexation; and he that increaseth knowledge increaseth sorrow.
