Predikaren 1
1 Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
Misli Propovjednika, Davidova sina, kralja u Jeruzalemu.
2 Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
Ispraznost nad ispraznošću, veli Propovjednik, ispraznost nad ispraznošću, sve je ispraznost!
3 Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
Kakva je korist čovjeku od svega truda njegova kojim se trudi pod suncem?
4 En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
Jedan naraštaj odlazi, drugi dolazi, a zemlja uvijek ostaje.
5 Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
Sunce izlazi, sunce zalazi i onda hiti svojem mjestu odakle izlazi.
6 Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
Vjetar puše na jug i okreće se na sjever, kovitla sad ovamo sad onamo i vraća se u novom vrtlogu.
7 Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
Sve rijeke teku u more i more se ne prepunja; odakle teku rijeke, onamo se vraćaju da ponovo počnu svoj tok.
8 All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
Sve je mučno. Nitko ne može reći da se oči nisu do sita nagledale i uši dovoljno naslušale.
9 Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
Što je bilo, opet će biti, i što se činilo, opet će se činiti, i nema ništa novo pod suncem.
10 Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
Ima li išta o čemu bi se moglo reći: “Gle, ovo je novo!” Sve je već davno prije nas postojalo.
11 Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
Samo, od prošlosti ne ostade ni spomena, kao što ni u budućnosti neće biti sjećanja na ono što će poslije doći.
12 Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
Ja, Propovjednik, bijah kralj nad Izraelom u Jeruzalemu.
13 Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
I trudih se da mudrošću istražim i dokučim sve što biva pod nebom; o, kako mučnu zadaću zadade Bog sinovima ljudskim.
14 Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
Vidjeh sve što se čini pod suncem: kakve li ispraznosti i puste tlapnje!
15 Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
Što je krivo, ne može se ispraviti; čega nema, izbrojiti se ne može.
16 Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
Rekoh onda sam sebi: “Gle, stekao sam veću mudrost nego bilo tko od mojih prethodnika u Jeruzalemu. Duh moj sabrao je golemu mudrost i znanje.”
17 Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
Mudrost pomnjivo proučih, a tako i glupost i ludost, ali sam spoznao da je to pusta tlapnja.
18 Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
Mnogo mudrosti - mnogo jada; što više znanja, to više boli.
