5 Mosebok 1
1 Desse äro de ord, som Mose talade till hela Israel på hinsidon Jordan i öknene, på den markene emot röda hafvet, emellan Paran och Tophel, Laban, Hazeroth och Disahab;
This is the record of what Moses told all the Israelites during their time in the desert to the east of the Jordan. They were in the Arabah near Suph, between Paran on the one side and Tophel, Laban, Hazeroth, and Di-zahab on the other.
2 Ellofva dagsresor ifrå Horeb, den vägen om Seirs berg intill KadesBarnea.
(It takes eleven days to go from Horeb to Kadesh-barnea by the road that passes Mount Seir.)
3 Och det skedde i fyrationde årena, på första dagen i den ellofte månadenom; då talade Mose med Israels barn, allt det Herren honom till dem budit hade;
On the first day of the eleventh month of the fortieth year, Moses recounted to the Israelites everything that the Lord had instructed him to tell them.
4 Sedan att han hade slagit Sihon, de Amoreers Konung, som i Hesbon bodde; dertill Og, Konungen i Basan, som i Astaroth och i Edrei bodde.
This happened after he defeated Sihon king of the Amorites, who ruled in Heshbon, and then at Edrei after he defeated Og king of Bashan, who ruled in Ashtaroth.
5 På hinsidon Jordan, i de Moabiters lande, begynte Mose utlägga denna lagen, och sade:
Speaking on the east side of the Jordan in the land of Moab, Moses began to explain these instructions, saying:
6 Herren vår Gud talade med oss på Horebs berg, och sade: I hafven länge nog varit vid detta berget.
The Lord our God told us at Horeb: “You have remained here beside this mountain for long enough.
7 Vänder eder, och drager åstad, att I mån komma till de Amoreers berg, och till alla deras grannar, till mark, på berg och i dalar, söderut, och emot hafsens hamn, i Canaans lande, och till berget Libanon, allt intill den stora älfvena Phrath.
Continue your journey and go to the hill country of the Amorites and all their neighbors, into the Jordan Valley, into the hill country, into the foothills, into the Negev, and along the coast to the country of the Canaanites up to Lebanon, as far as the great River Euphrates.
8 Si, jag hafver gifvit eder landet, som för eder ligger; går derin, och intager det, såsom Herren edra fäder, Abraham, Isaac och Jacob, svorit hafver, att han dem, och deras säd efter dem, det gifva ville.
Look, I'm giving this land to you. Go and take ownership of the land that the Lord promised he would give to your fathers Abraham, Isaac, and Jacob, and to their descendants who would follow them.”
9 Då sade jag till eder på samma tiden: Jag förmår icke allena utstå med eder;
That's when I told you, “I can't take responsibility for all of you by myself.
10 Förty Herren edar Gud hafver förökat eder, så att I på denna dag ären såsom stjernornas tal på himmelen.
The Lord your God has increased your numbers so much that today there are as many of you as there are stars in the sky.
11 Herren edra fäders Gud göre eder ännu mång tusend mer, och välsigne eder, såsom han eder sagt hafver.
May the Lord, the God of your forefathers, multiply you a thousand times and bless you as he has promised.
12 Huru kan jag allena sådana mödo, och tunga, och trätor, draga af eder?
But how can I take on all your troubles, burdens, and arguments just by myself?
13 Tager utaf eder visa och förståndiga män, de som ibland edra slägter bekände äro, dem vill jag uppsätta eder för höfvitsmän.
You must choose for yourselves wise, experienced men with good judgment from each of your tribes, and I will put them in charge as your leaders.”
14 Då svaraden I mig, och saden: Det är en god ting, der du om talar, att du göra vill.
You replied to me, saying, “Your proposal is a good one.”
15 Så tog jag de yppersta af edra slägter, visa och bekända män, och satte dem öfver eder till höfvitsmän, öfver tusende, öfver hundrade, öfver femtio, öfver tio, och ämbetsmän i edra slägter;
So I summoned your tribal leaders, men with good judgment, and put them in charge of you, as commanders and officials for your tribes. Some were responsible for thousands, some for hundreds, some for fifties, and some for tens.
16 Och böd edra domare på samma tid, och sade: Förhörer edra bröder, och dömer rätt emellan hvar man och hans broder, och främlingen.
At the same time I gave strict instructions to your judges: “Hear the cases brought between your brothers, and make sure you are fair when you judge between a man and his brother or a foreigner living among you.
17 I skolen ingen person anse i domen; utan skolen höra den litsla såsom den stora, och icke hafva försyn för någons mans person; ty domsämbetet hörer Gudi till. Om någor sak varder eder för svår, den låter komma till mig, att jag må den höra.
Don't show any favoritism when you judge—treat the powerful and the common people just the same. Don't let anyone intimidate you, because judgment is done on God's behalf. Bring me any case that is too hard for you, and I will hear it.”
18 Alltså böd jag eder på den tiden allt det I göra skullen.
This was also the time I instructed you about everything you had to do.
19 Så drogo vi ut ifrå Horeb, och vandrade genom den hela öknena, den stor och grufvelig är, såsom I sett hafven, uppå den vägen till de Amoreers berg, såsom Herren vår Gud oss budit hade; och kommo intill KadesBarnea.
Following the orders of the Lord our God, we left Horeb and set off towards the hill country of the Amorites, passing through the whole of the large and terrifying desert that you yourselves have experienced. When we reached Kadesh-barnea,
20 Då sade jag till eder: I ären komne intill de Amoreers berg, det Herren vår Gud oss gifva skall.
I explained to you, “You have reached the hill country of the Amorites, which the Lord our God is giving to us.
21 Si, landet före dig, hvilket Herren din Gud dig gifvit hafver! Drag ditupp, och tag det in, såsom Herren dina fäders Gud dig sagt hafver; frukta dig intet, och grufva dig intet.
Look, the Lord your God has given you the land! Go and take ownership of the land as the Lord, the God of your forefathers, has told you. Don't be frightened or terrified.”
22 Så kommen I till mig alle, och saden: Låt oss sända några män framför oss, som bespeja oss landet, och säga oss igen, hvilken vägen vi skole draga derin, och de städer, der vi inkomma skole.
Then you all came to me and suggested, “Let's send men on ahead to explore the land and report back to us about what route to take and which towns we'll come across.”
23 Det nöjde mig väl; och tog utaf eder tolf män, utaf hvart slägtet en.
It seemed like a good plan to me, so I chose twelve of your men, one from each tribe.
24 Då de samme gingo åstad, och drogo upp på berget, och kommo till den bäcken Escol, så skådade de det;
They set off and went up into the hill country as far as the Valley of Eshcol, exploring the land.
25 Och togo landsens frukt med sig, och båro neder till oss, och bådade oss igen, och sade: Landet är godt, som Herren vår Gud oss gifvit hafver.
They brought back some of the country's fruit, carrying it down to us, and gave us the report: “The Lord our God is giving us good land.”
26 Men I villen icke draga ditupp, och blefven Herrans edor Guds orde ohörsamme;
But you didn't want to go. You rebelled against the instructions of the Lord your God.
27 Och knorraden i edor tjäll, och saden: Herren är oss hätsk, derföre hafver han fört oss utur Egypti land, på det han skall gifva oss i de Amoreers händer, till att förgöra oss.
You complained while you were in your tents and said, “It's because the Lord hates us that he led us out of Egypt in order to hand us over to the Amorites to be wiped out.
28 Hvad skulle vi deruppe? Våra bröder hafva förfärat vårt hjerta, och sagt: Det folket är större och högre än vi; städerna äro store och bemurade upp till himmelen; dertill hafve vi sett der Enakims barn.
Where are we going? Our brothers terrified us because they told us: ‘The people are bigger and taller than us; the towns are large, with high walls that reach the sky. We even saw the descendants of the giant Anak there!’”
29 Och jag sade till eder: Grufver eder icke, och frukter eder intet för dem.
So I told you, “Don't be frightened or scared of them!
30 Herren edar Gud drager för eder, och han skall strida för eder, såsom han hafver gjort med eder i Egypten för edor ögon;
The Lord your God who leads your way will fight for you in the same way you saw him do for you in Egypt.
31 Och i öknene, der du sett hafver, huru Herren din Gud dig burit hafver, såsom en man bär sin son, i allom dem väg, der I vandrat hafven, intilldess I till detta rummet komne ären.
He did the same in the desert—you saw how the Lord your God carried you like a father carries his son during your whole journey until you arrived here.”
32 Men I skötten der intet om, att I måtten trott Herranom edrom Gud;
Despite all this, you didn't trust the Lord your God,
33 Den för eder gick, till att visa eder de rum, der I eder lägra skullen, om nattena i eld, att han skulle visa eder vägen, den I gå skullen, och om dagen i molnskyn.
who led you on the journey, present in the fire by night and in the cloud by day, looking to find a place for you to camp and to show you the way to go.
34 Då nu Herren hörde edart rop, vardt han vred, och svor, och sade:
When the Lord heard what you were saying, he got angry and swore an oath:
35 Ingen af detta onda slägtet skall få se det goda landet, som jag svorit hafver att gifva deras fäder;
“Not a single one of this evil generation will see the good land I promised to give your forefathers,
36 Förutan Caleb, Jephunne son, han skall se det; honom vill jag gifva det landet, der han på stigit hafver, och hans barnom; derföre att han hafver troliga efterföljt Herran.
except Caleb, son of Jephunneh. He will see it, and I will give him and his descendants the land he explored, because he was completely committed to the Lord.”
37 Och vardt Herren vred på mig för edra skull, och sade: Du skall icke heller komma derin.
The Lord also got angry with me because of you. He told me, “Even you won't enter the country.
38 Men Josua, Nuns son, som din tjenare är, han skall komma derin; styrk honom; ty han skall utskifta Israel arfvet.
However, Joshua, son of Nun, your assistant, will enter it. Encourage him, for he will help Israel to occupy the land.
39 Och edor barn, om hvilka I saden: De skola blifva till ett rof; och edra söner, som på denna dag hvarken veta godt eller ondt; de skola komma derin, dem skall jag gifva det, och de skola taga det in.
Your small children that you claimed would become prisoners, your children who at the time didn't know good from evil, they will be the ones to enter the land that I will give them, and they will occupy it.
40 Men vänder I om, och drager åt öknena, den vägen åt röda hafvet.
But now turn around and head back into the desert on the road that leads to the Red Sea.”
41 Då svaraden I, och saden till mig: Vi hafve syndat emot Herran; vi vilje ditupp och strida, såsom Herren vår Gud oss budit hafver. Som I nu redo voren, hvar i sitt harnesk, och skullen draga upp på berget,
But you answered and told me, “We have sinned against the Lord! We will go and we will fight and we will do everything the Lord our God has ordered us to do.” Then you all picked up your weapons and prepared for battle thinking it would be easy to go and fight in the hill country.
42 Sade Herren till mig: Säg dem, att de icke draga ditupp, ej heller strida; ty jag är icke med eder; att I icke varden slagne för edra fiendar.
But the Lord instructed me, “Order them not to go and fight because I won't be with you to prevent you from being defeated by your enemies.”
43 Då jag detta sade eder, lydden I intet, och vorden Herrans ord ohörsamme, och vorden öfverdådige, och drogen upp på berget.
I told you this, but you refused to listen. You defied the instructions of the Lord and arrogantly went to fight in the hill country.
44 Så drogo de Amoreer ut, som på berget bodde, emot eder, och jagade eder, såsom bin göra, och slogo eder i Seir allt intill Horma.
Then the Amorites living there in the hills came and attacked you. They chased after you like a swarm of bees, killing you all the way from Seir to Hormah.
45 Då I nu igenkommen, och greten för Herranom, ville Herren icke höra edra röst, och böjde sin öron intet till eder.
You came back to camp and wept before the Lord, but he refused to listen to what you said or to pay attention to you.
46 Så blefven I uti Kades en långan tid.
You stayed there in Kadesh for a long time.
