Daniel 6
1 Och Darios syntes godt vara, att han skulle sätta öfver hela riket tjugu och hundrade landshöfdingar.
Darius noneno ni en gima ber mondo oyier jotelo mia achiel gi piero ariyo mondo okonye rito pinyruodhe duto.
2 Öfver dessa satte han tre Förstar; den ene var Daniel, hvilkom de landshöfdingar skulle räkenskap göra, att Konungen dess mindre bekymmer hafva skulle.
Eka noyiero Daniel gi ji ariyo mamoko mondo obed jotend jotelogo. Jorit pinjegi nomi chik ni nyaka gidwok wach ni jotelo adekgi, mondo kik gimoro dhi marach ne ruoth.
3 Men Daniel gick alla de Förstar och landshöfdingar vidt öfver; ty en hög ande var i honom; derföre tänkte Konungen att sätta honom öfver hela riket.
To Daniel noloyo jotend jorit pinje mamoko duto, nikech lony mamalo mane en-go, mi ruoth koro ne chano mondo omiye teko mar rito piny duto.
4 Fördenskull foro de Förstar och landshöfdingar derefter, huru de kunde finna en sak med Daniel, den emot riket vore; men de kunde ingen sak eller missgerning finna; ty han var trogen, så att man ingen skuld eller ogerning med honom finna kunde.
Mano nomiyo jotend jorit pinje gi jodongo notemo mondo ondhog Daniel e tije mar rito piny, to ne otamogi yudo. Ne ok ginyal yudo ketho moro amora kuome, nikech ne en ja-adiera e yore duto, kendo ne oonge gi tim mar kawo malangʼ, kata mar jwangʼo tich.
5 Då sade männerne: Vi finne ingen sak med Daniel, utan om hans Gudstjenst.
Bangʼ temo yore duto, jogi nowacho niya, “Ok wabi yudo wach moro amora ma wanyalo ketogo ketho kuom Daniel, makmana ka en gima omulo chik Nyasache.”
6 Då kommo de Förstar och landshöfdingar tillhopa inför Konungen, och sade till honom alltså: Herre Konung, Darios, Gud unne dig länge lefva.
Kuom mano, jotend jorit pinje, kaachiel gi jodongo, nodhi ir ruoth ma giwachone niya, “Yaye ruoth Darius, mad idag amingʼa!
7 De Förstar i rikena, herrarna, landshöfdingarna, Rådet och ämbetsmännerna, hafva alle betänkt, att man skall låta utgå en Konungslig befallning, och ett strängt påbud, att ho som helst i tretio dagar någon ting vill bedja af någon Gud eller mennisko, utan af dig, Konung allena, han skall varda kastad för lejon uti gropena.
Jotend jotich duto mag ruoth, kaachiel gi jochik jotich, gi jorit pinje, gi jongʼad rieko kod jotend jorit pinje osewinjore ni ruoth onego ogol chik, kendo one ni chikno otiyo, mondo ngʼato angʼata molamo nyasaye moro amora kata dhano moro amora kuom ndalo piero adek mabiro, ma ok in, yaye ruoth, to mondo obol e bur sibuoche.
8 Derföre, o Konung, måste du detta budet stadfästa, och underskrifva dig; på det att det icke skall omvändt varda, efter de Meders och Persers rätt, det ingen öfverträda djerfves.
Koro, yaye ruoth, gol chikno, kendo ndike piny, ma ok nyal loke mana kaka chik jo-Medes gi jo-Pasia ma ok nyal loki.”
9 Alltså underskref sig Konungen Darios.
Omiyo ruoth Darius nondiko chikno mogoyoe sei mar ruoth.
10 Som nu Daniel förnam, att sådant bud underskrifvet var, gick han upp i sitt hus; och han hade i sino sommarhuse öppna fenster emot Jerusalem; der föll han tre resor om dagen på sin knä, bad, lofvade och tackade sin Gud, såsom han tillförene plägade göra.
Kane Daniel owinjo ni oseket sei e chikno nodhi e ode kama ne nitie ot moro man-gi dirise mochomo yo Jerusalem. Odiechiengʼ kodiechiengʼ Daniel ne goyo chonge piny kodwoko erokamano ni Nyasache nyadidek mana kaka nosebedo kotimo pile.
11 Då kommo desse männerna hopetals, och funno Daniel bedjandes och åkallandes inför sin Gud.
Eka chiengʼ moro jogi nodhi ire ka gin kanyakla mine giyudo Daniel ka lemo kendo kwayo Nyasache mondo okonye.
12 Så gingo de fram, och talade med Konungen om det Konungsliga budet: Herre Konung, hafver du icke underskrifvit ett bud, att ho som helst i tretio dagar något både af någon gud, eller af någon mennisko, utan af dig Konungenom allena, han skulle kastas för lejon i gropena? Konungen svarade, och sade: Det är sant, och de Meders och Persers rätt skall ingen öfverträda.
Omiyo negidhi ir ruoth kendo ne giwuoyo kode kuom chik mane osegolo: Donge nyocha iketo chik mindiko piny ni kuom ndalo piero adek mabiro ngʼato angʼata molamo nyasaye kata dhano moro amora ma ok in, yaye ruoth, to ibiro bol e bur sibuoche? Ruoth nodwoko niya, “Chikno osiko mana kaka chike jo-Medes gi jo-Pasia, ma ok nyal loki.”
13 De svarade, och sade för Konungen: Daniel, en af Juda fångar, aktar hvarken dig, o Konung, eller ditt bud, som du underskrifvit hafver; ty han beder tre resor om dagen.
Eka negiwachone ruoth niya, “Daniel ma en achiel kuom jo-Juda mane oter e twech, ok osedewi, yaye ruoth, bende ok osedewo chik mane iketo e ndiko. Pod olamo kido nyadidek e odiechiengʼ achiel.”
14 Då Konungen detta hörde, vardt han fast bedröfvad, och vinnlade sig storliga, att han måtte fria Daniel; och arbetade derom intill solen nedergick, att han måtte hjelpa honom.
Kane ruoth owinjo wachno, chunye nochandore; moramo ni nyaka ores Daniel, kendo notimo duto mane onyalo odiechiengno duto chakre okinyi nyaka odhiambo mondo okonye.
15 Men männerne kommo samman till Konungen, och sade till honom: Du vetst, herre Konung, att de Meders och Persers rätt är, att all bud och befallningar, som Konungen beslutit hafver, skola oförvandlade blifva.
Eka jogo duto nodhi ir ruoth mi giwacho niya, “Yaye ruoth, ngʼe ni kaluwore gi chik jo-Medes gi jo-Pasia, to onge chik ma ruoth osegolo manyalo lokore.”
16 Då befallde Konungen, att man skulle hafva Daniel fram, och de kastade honom för lejonen i gropena; men Konungen sade till Daniel: Din Gud, den du utan återvändo tjenar, han hjelpe dig.
Omiyo ruoth nogolo chik, kendo negikelo Daniel mi gibole e bur sibuoche, kendo ruoth nowachone Daniel niya, “Mad Nyasachi, mitiyone ndalo duto, konyi!”
17 Och de båro en sten fram, den lade de på locket af gropene; honom förseglade Konungen med sin egen ring, och med sina väldigas ring, på det att ingen skulle eljest något bruka på Daniel.
Bangʼ mano nokel kidi modin-go dho bur, kendo ruoth noketo sei gi lwete owuon gi mar jodonge, mondo kik ngʼato angʼata ores Daniel.
18 Och Konungen gick sin väg på sina borg, och åt intet, och lät ingen mat för sig bära, och kunde ej heller sofva.
Eka ruoth nodok e ode kendo otienono duto ne ok ochiemo bende ne ok oyie mondo joma mielne obi e nyime bende nindo notamore tere.
19 Om morgonen bittida, då det dagades, stod Konungen upp, och gick med hast till gropena, der lejonen uti voro.
Okinyi mangʼich ka ugwe chako wuok, ruoth noa malo moreto nyaka e bur sibuoche.
20 Och som han kom till gropena, ropade han till Daniel med sorgeliga röst; och Konungen sade till Daniel: Daniel, du lefvandes Guds tjenare, hafver ock din Gud, den du utan återvändo tjenar, förmått frälsa dig för lejonen?
Kane ochopo machiegni gi bur sibuoche, noluongo Daniel gi dwol maduongʼ ka chunye parore niya, “Daniel, jatij Nyasaye Mangima, bende Nyasachi mitiyone ndalo duto oseresi e dho sibuochego?”
21 Då talade Daniel med Konungen: Herre Konung, Gud unne dig länge lefva!
Daniel nodwoko niya, “Yaye ruoth, mad idag amingʼa!”
22 Min Gud hafver sändt sin Ängel, hvilken lejonens mun tillhållit hafver, att de hafva ingen skada gjort mig; ty för honom är jag oskyldig funnen: Så hafver jag ej heller något gjort emot dig, Herre Konung.
Nyasacha nooro malaikane, momako dho sibuoche. Ok gisehinya, nikech noyud ka aonge ketho e nyime, to kata in, yaye ruoth, pok atimo gimoro amora marach e nyimi.
23 Då vardt Konungen ganska glad, och lät taga Daniel utu gropene; och de togo Daniel utu gropene, och man fann platt ingen skada gjord vara uppå honom; ty han hade trott sinom Gud.
Ruoth ne mor ahinya mi nogolo chik mondo ogol Daniel ei bur sibuoche. Kane ogol Daniel oko e bur sibuoche, to ne ok noyudi kama lit moro amora e dende, nikech nogeno kuom Nyasache kinde duto.
24 Då lät Konungen komma fram de män, som Daniel beklagat hade, och kasta dem inför lejonen i gropena, samt med deras barn och hustrur; och förr än de kommo ned till bottnen, fingo lejonen dem fatt, förkrossade ock alla deras ben.
Ruoth nogolo chik, mi joma nohango ne Daniel wach nokel nobol e bur sibuoche, kaachiel gi mondgi gi nyithindgi. To sibuoche nongamogi gi ewi yamo kapok gichopo piny, kendo noturo chokegi duto matindo tindo.
25 Sedan lät Konungen Darios skrifva till all land, och folk, och tungomål: Gud gifve eder mycken frid!
Eka ruoth Darius nondiko ne ogendini duto, gi pinje duto kod ji duto mawacho dhok mopogore opogore e piny duto kama: “Mad Nyasaye med gwedhou ahinya!”
26 Detta är min befallning, att uti allt mins rikes herradöme skall man frukta och rädas Daniels Gud; ty han är den lefvande Gud, som blifver evinnerliga, och hans rike är oförgängeligit, och hans herradöme hafver ingen ända.
Asegolo chik ne pinje duto manie bwo lochna ni mondo ji duto oluor Nyasach Daniel kendo omiye duongʼ.
27 Han är en frälsare och nödhjelpare, och han gör tecken och under, både i himmelen och på jordene; han hafver frälst Daniel ifrå lejonen.
En ema oreso kendo okonyo ji;
28 Och Daniel var väldig i Darios rike, och desslikes i Cores, den Persens, rike.
Kuom mano Daniel nomedo dhi maber e ndalo loch mar Darius kendo e ndalo loch mar Sairas ja-Pasia.
