Daniel 12
1 På samma tiden skall den store Försten Michael, som för ditt folk står, uppresa sig; ty en sådana bedröfvad tid skall komma, att ingen slik varit hafver, ifrå den tid menniskor hafva varit till, intill den tiden. Uti den samma tiden skall ditt folk frälst varda, alle de som i bokene skrefne äro.
“Saa ɛberɛ no, Mikael, ɔhene babarima titire a ɔbɔ wo nkurɔfoɔ ho ban no bɛsɔre. Ahohia ɛberɛ bi bɛba a, ɛfiri aman no ahyɛaseɛ bɛsi saa da no, biribiara saa nsiiɛ da. Nanso saa ɛberɛ no, wo nkurɔfoɔ, obiara a wɔbɛhunu sɛ wɔatwerɛ ne din wɔ nwoma no mu no, wɔbɛgye no nkwa.
2 Och månge de, som under jordene sofva ligga, skola uppvakna, somlige till evigt lif, somlige till evig försmädelse och blygd.
Nnipadɔm a wɔadeda fam wɔ dɔteɛ mu no bɛnyane: ebinom bɛkɔ daa nkwa mu, na ebinom nso akɔ aniwuo ne daa ahohora mu.
3 Men lärarena skola lysa såsom himmelens sken, och de som många undervisa till rättfärdighet, såsom stjernor i evighet.
Wɔn a wɔyɛ anyansafoɔ no bɛhyerɛn te sɛ ɔsoro hyerɛn, na wɔn a wɔdanee afoforɔ kɔɔ tenenee mu no bɛhyerɛn sɛ nsoromma daapem.
4 Och du, Daniel, fördölj dessa orden och besegla denna skriftena intill den yttersta tiden; så skola månge deröfver komma, och finna ett stort förstånd.
Nanso, wo Daniel, bobɔ na sɔ nsɛm a ɛwɔ nwoma mmobɔeɛ no ano, kɔsi awieeɛ ɛberɛ no. Bebree bɛkyinkyini akɔpɛ nimdeɛ.”
5 Och jag, Daniel, såg, och si, der stodo två andre, en på denna strandene vid älfvena, en annar på den andra strandene.
Afei, me Daniel mehwɛ hunuu nnipa baanu bi wɔ mʼanim; ɔbaako gyina asubɔnten no konkɔn so, na ɔbaako nso gyina konkɔn a ɛhwɛ baako no anim no so.
6 Och han sade till den som i linnkläder ofvanuppå älfvenes vatten stod: När skall då änden varda med sådana under?
Wɔn mu baako bisaa ɔbarima a ɔfira nwera no a ɔgyina asuo no so no sɛ, “Ɛbɛdi nna ahe ansa na anwanwadeɛ yi aba mu?”
7 Och jag lydde till den mannen, som i linnkläden stod ofvanuppå vattnena; och han hof upp sina högra och venstra hand till himmelen, och svor vid honom som lefver evinnerliga, att det skulle vara till en tid, och några tider, och en half tid; och när dess heliga folkens förskingring en ända hafver, så skall allt sådant ske.
Ɔbarima no a ɔfira nwera na ɔwɔ nsuo no so no maa ne nsa nifa ne benkum so kyerɛɛ soro, na metee sɛ ɔde deɛ ɔte hɔ daa no kaa ntam sɛ, “Ɛbɛkɔ so saa ara akɔsi ɛberɛ bi, mmerɛ bi ne ɛberɛ sini bi. Sɛ nnipa kronkron no tumi sɛeɛ no ba awieeɛ koraa a, wɔbɛwie saa nneɛma yi nyinaa.”
8 Och jag hörde det, men jag för stod det intet; och jag sade: Min Herre, hvad skall ske derefter?
Meteeɛ, nanso mante aseɛ. Enti, mebisaa sɛ, “Me Wura ɛdeɛn na ɛbɛfiri yeinom nyinaa mu aba?”
9 Han sade: Gack, Daniel, ty det är fördoldt och besegladt intill yttersta tiden.
Na ɔbuaa sɛ, “Daniel kɔ, ɛfiri sɛ wɔabobɔ nsɛm no asɔ ano de akɔsi awieeɛ mmerɛ no.
10 Månge skola renade, luttrade och bepröfvade varda; och de ogudaktige skola föra ett ogudaktigt väsende; och de ogudaktige skola intet aktat; men de förståndige skola aktat.
Wɔbɛhohoro bebree ho a efi ne nkekaeɛ biara nni wɔn ho, nanso atirimuɔdenfoɔ bɛkɔ so ayɛ atirimuɔden; wɔn mu biara rente aseɛ, nanso anyansafoɔ deɛ, wɔbɛte aseɛ.
11 Och ifrå den tiden, när det dageliga offret borttaget, och förödelsens styggelse uppsatt varder, skall vara tusende tuhundrade och niotio dagar.
“Ɛfiri da a wɔbɛbra daa afɔrebɔ na wɔde akyiwadeɛ a ɔsɛeɛ nam ne so bɛba abɛsi hɔ no bɛyɛ nnafua apem ahanu aduɔkron.
12 Väl är honom, som då förbidar, och räcker intill tusende trehundrad och fem och tretio dagar.
Nhyira ne deɛ ɔtwɛn kɔsi nnafua apem ahasa aduasa enum awieeɛ no.
13 Men du, Daniel, gack bort, tilldess änden kommer, och hvila dig, att du må uppstå i dinom del, när dagarna hafva ända.
“Wo Daniel deɛ, tintim kɔduru awieeɛ. Wobɛhome, na nna no awieeɛ no, wobɛsɔre na woakɔgye wo kyɛfa a ɛwɔ agyapadeɛ no mu.”
