Apostlagärningarna 7
1 Då sade den öfverste Presten: Hafver detta sig ock så?
And the High-priest said—Are these things, so?
2 Då sade han: I män, bröder och fader, hörer härtill. Härlighetenes Gud syntes vårom fader Abraham, medan han var i Mesopotamien, förr än han bodde i Haran;
And, he, said—Brethren and fathers, hearken! The God of Glory, appeared unto our father Abraham, while he was in Mesopotamia, before he dwelt in Haran, —
3 Och sade till honom: Gack utu ditt land, och ifrå dine slägt; och kom i det land, som jag vill visa dig.
And said unto him—Get thee forth, out of thy land, and from among thy kindred, and come unto the land which, unto thee, I will point out.
4 Då for han ut af de Chaldeers land, och bodde i Haran; och dädan, då hans fader var död, lät han föra honom hit i detta land, der I nu uti bon;
Then, coming forth out of the land of the Chaldeans, he dwelt in Haran; and, from thence, when his father was dead, he removed him into this land, in which, ye, now dwell;
5 Och gaf honom ingen arfvedel härinne, icke en fot bredt. Och han lofvade honom, att han skulle honom det gifva till att besitta, och hans säd efter honom, den tid han ännu inga barn hade.
And gave him no inheritance therein, not even a place to set his foot on; and yet promised to give it unto him in possession, and unto his seed after him, when as yet he had not a child.
6 Men Gud sade alltså: Din säd skall varda främmande, uti främmande land; och de skola hafva dem under sig i träldom, och fara illa med dem, i fyrahundrade år.
But God, spake thus—His seed shall be a sojourner in a foreign land, and they will bring it into bondage, and ill-treat it four-hundred years;
7 Och det folk, som de tjena skola, vill jag döma, sade Gud; och sedan skola de gå derut, och skola tjena mig i detta rum.
And, the nation unto which they shall be in bondage, will, I, judge—said God; and, after these things, shall they come forth, and render divine service unto me, in this place.
8 Och han gaf honom omskärelsens förbund; och han födde Isaac, och omskar honom på åttonde dagen; och Isaac födde Jacob; och Jacob födde de tolf Patriarcher.
And he gave unto him a covenant of circumcision; and, thus, he begat Isaac, and circumcised him on the eighth day, and Isaac, Jacob, and Jacob, the twelve patriarchs.
9 Och de Patriarcher sålde Joseph, för afunds skull, in uti Egypten; och Gud var med honom.
And, the patriarchs, being jealous of Joseph, gave him up into Egypt; and, God, was, with him,
10 Och han halp honom utur all hans bedröfvelse, och gaf honom nåd och visdom inför Pharao, Konungen i Egypten; och han satte honom till höfvitsman öfver Egypten, och öfver allt sitt hus.
And rescued him out of all his tribulations, and gave him favour and wisdom before Pharaoh king of Egypt; and he appointed him governor over Egypt and all his house.
11 Så kom hunger öfver hela Egypti land och Canaan, och stor tvång; och våre fäder funno ingen födo.
And there came a famine upon all Egypt and Canaan, and great tribulation, and our fathers could not find pasture.
12 Men då Jacob hörde, att uti Egypten var korn, sände han våra fäder första gången ut.
But Jacob, hearing there was corn in Egypt, sent off our fathers, first;
13 Och då han åter sände dem ut, vardt Joseph känder af sina bröder; och Pharao vardt undervist om Josephs slägt.
And, the second time, Joseph was made known unto his brethren, and, the race of Joseph was made, manifest, unto Pharaoh.
14 Då sände Joseph, och kallade sin fader Jacob till sig, och all sin slägt, till fem och sjutio själar.
And Joseph, sending forth, called for Jacob his father, and all the kindred, consisting of seventy-five souls;
15 Och Jacob for ned till Egypten; och blef död, han och våre fäder;
And Jacob went down [into Egypt]. And he died, he, and our fathers;
16 Och vordo förde till Sichem, och lades i griften, som Abraham köpt hade, för penningar, af Hemors barn, som var Sichems ( son ).
And were brought over into Shechem, and laid in the tomb which Abraham had purchased, for a price of silver, of the sons of Hamor in Shechem.
17 Då nu tiden tillstundade om löftet, om hvilket Gud hade svorit Abraham, växte folket, och vardt förökadt uti Egypten;
Now, just as the time of the promise was drawing near wherewith God had agreed with Abraham, the people grew, and were multiplied in Egypt, —
18 Tilldess der uppkom en annar Konung, den intet visste af Joseph.
Until there arose another sort of king over Egypt, who had not known Joseph.
19 Han gick vårt slägte efter med list, och for illa med våra fäder, så att de utkasta måste sin barn, att de icke skulle blifva lefvande.
The same, dealing craftily with our race, ill-treated our fathers, so as to cause their babes to be exposed, to the end they might not be suffered to live.
20 Samma tiden vardt Moses född, och han var Gudi täcker; och vardt fostrader i sins faders hus, i tre månader.
In which season, Moses, was born, and was exceeding goodly, —who was nourished up three months in the house of his father;
21 Då han sedan utkastad vardt, tog Pharaos dotter honom upp, och födde honom upp sig för en son.
But, when he was exposed, the daughter of Pharaoh rescued him, and nourished him for herself, as a son.
22 Och vardt Moses lärd i all den visdom, som de Egyptier hade; och var mägtig i ord och gerningar.
And, so Moses was trained in all the wisdom of the Egyptians, and was mighty in his words and works.
23 Men då han vardt fyratio år gammal, kom honom i hjertat, att han ville bese sina bröder, Israels barn.
And, when there was being fulfilled unto him a period of forty years, it came up on his heart to look after his brethren the sons of Israel;
24 Och då han såg, att enom af dem skedde orätt, halp han honom, och hämnade hans skada, som orätt skedde, och slog den Egyptien.
And, seeing one being wronged, he defended him, and avenged him that was getting worn out, smiting the Egyptian.
25 Och han mente att hans bröder skulle förstå, att Gud, genom hans hand, skulle frälsa dem; men de förstodo det intet.
But he supposed his brethren would understand that, God, through his hand, would give them deliverance; whereas they understood not.
26 Och dagen derefter syntes han ibland dem, der de trätte tillhopa; och ville förlika dem, sägandes: I män, I ären bröder hvi gören I hvarannan orätt?
On the following day also, he appeared unto them, as they were contending, and would have reconciled them in peace, saying—Men! ye are, brothers! Wherefore wrong ye one another?
27 Men den som orätt gjorde sinom nästa, han stötte honom bort, sägandes: Ho hafver satt dig till höfvitsman och domare öfver oss?
But, he that was wronging his neighbour, thrust him away, saying—Who hath appointed, thee, to be ruler and judge over us?
28 Månn du vilja slå mig ihjäl, såsom du slog den Egyptien i går?
Art, thou, wishing, to kill me, in the same way thou didst kill, yesterday, the Egyptian?
29 Då flydde Moses, för detta talets skull, och vardt en främling uti det landet Madian; der han två söner födde.
And Moses fled at this saying, and became a sojourner in the land of Midian, where he begat two sons.
30 Och efter fyratio år syntes honom Herrans Ängel i öknene, vid det berget Sina, uti en brinnande låga, utu buskanom.
And, when forty years were fulfilled, there appeared unto him, in the desert of Mount Sinai, a messenger, in a flame of fire, in a bush.
31 Då Moses det såg, förundrade han sig om den synena; men då han gick fram, och skulle skåda, skedde Herrans röst till honom:
And, Moses, seeing it, marvelled at the sight; and, as he was going near to observe, there came a voice of the Lord—
32 Jag är dina fäders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud, och Jacobs Gud. Då vardt Moses förfärad, och torde icke se dit.
I, am the God of thy fathers, The God of Abraham and Isaac and Jacob. And Moses becoming, terrified, durst not observe.
33 Då sade Herren till honom: Lös dina skor af dina fötter; ty det rum, som du står uppå, är ett heligt land.
And the Lord said unto him—Loose the sandals of thy feet; for, the place whereon thou art standing, is, hallowed ground.
34 Jag hafver väl sett mins folks tvång, som är uti Egypten, och hafver hört deras suckan, och är nederstigen till att frälsa dem; så kom nu hit, jag vill sända dig uti Egypten.
I have, indeed seen, the ill-treatment of my people that is in Egypt, and, unto their groaning, have I hearkened, and have come down to rescue them. Now, therefore, come! I will send thee into Egypt.
35 Denna Mosen, som de försakade, sägande: Ho gjorde dig till höfvitsman och domare? honom ( säger jag ) hafver Gud sändt för en höfvitsman och förlossare, genom Ängelens hand, som honom syntes i buskanom.
The same Moses whom they had refused, saying—Who hath appointed thee to be ruler and judge? the same, both as ruler and redeemer, did God send, by the hand of the messenger who had appeared unto him in the bush:
36 Han förde dem ut, görandes under och tecken uti Egypten, och uti röda hafvet, och uti öknene, i fyratio år.
The same, led them forth, doing wonders and signs in Egypt, and in the Red Sea, and in the desert, forty years:
37 Denne är Moses, som sade till Israels barn: En Prophet skall Herren, edar Gud, uppväcka eder af edra bröder, såsom mig; honom skolen I höra.
The same, is the Moses that said unto the sons of Israel—A prophet, unto you, will God raise up, from among your brethren, like unto me:
38 Denne var den som uti församlingen, i öknene, var med Ängelen, som talade med honom på Sina berg, och med våra fäder; han undfick lifsens ord, till att gifva oss;
The same, is he that came to be in the assembly in the desert, with the messenger who was speaking with him in Mount Sinai, and with our fathers, he who welcomed living utterances, to give unto us:
39 Hvilkom edre fäder ville icke lydaktige vara; utan drefvo honom ifrå sig, och vände sig om med sitt hjerta till Egypten;
Unto whom, our fathers would not become obedient, but thrust him away, and turned in their hearts unto Egypt,
40 Sägande till Aaron: Gör oss gudar, som gå för oss; ty vi vete icke hvad denna Mosi vederfaret är, som oss utfört hafver af Egypti land.
Saying unto Aaron—Make as gods who shall go before us; for, as for this Moses who brought us forth out of Egypt, we know not what hath befallen him!
41 Och gjorde de en kalf, i de dagar, och offrade offer till afgudar, och fröjdade sig öfver sina händers verk.
And so they fell to calf-making in those days, and offered sacrifice unto the idol, and rejoiced in the works of their hands.
42 Då vände Gud sig om, och gaf dem der till, att de dyrkade himmelens härskap; såsom skrifvet står i Propheternas bok: I Israels hus, hafven I ock i de fyratio år offrat mig i öknene offer och fä?
But God, turned, and delivered them up to be doing divine service unto the host of heaven, —just as it is written in a book of the prophets—Victims and sacrifices did ye offer unto me, forty years in the desert, O house of Israel?
43 Och I upptogen Molochs tabernakel, och edars Guds Remphans stjerno; de beläte, som I gjort haden, till att tillbedja dem; och jag skall bortkasta eder utom Babylonien.
Nay! but ye took with you the tent of Moloch, and the star of the god Rephan, —the forms which ye made to bow down unto them: therefore will I carry you away beyond Babylon.
44 Våre fader hade vittnesbördsens tabernakel uti öknene; såsom han dem förskickat hade, sägandes till Mosen, att han skulle göra det efter den eftersyn, som han sett hade;
The tent of witness, was with our fathers in the desert, according as he who was speaking unto Moses, gave instructions, to make it, according to the model which he had seen.
45 Hvilket ock våre fäder anammade, och förde det med Josua uti det land, som Hedningarna innehade, hvilka Gud utdref för våra fäders ansigte, intill Davids tid;
Which our fathers succeeding to, also brought in, with Joshua, when taking possession of the nations, which God put out from before our fathers until the days of David;
46 Hvilken fann nåd för Gudi, och bad, att han måtte finna ett tabernakel till Jacobs Gud.
Who found favour before God, and asked to find a habitation for the God of Jacob.
47 Men Salomon byggde honom ett hus.
But, Solomon, built him a house.
48 Dock den Aldrahögste bor icke uti de tempel, som med händer gjord äro, såsom Propheten säger:
Although indeed, the Most High, not in hand-made places, dwelleth; just as, the prophet, saith—
49 Himmelen är mitt säte, och jorden är min fotapall. Hvad hus viljen I då bygga mig, säger Herren; eller hvad rum är till mina hvilo?
Heaven is my thrown, and, the earth, is my footstool: What manner of house, will ye build me, saith the Lord, —Or what shall be the place of my resting?
50 Hafver icke min hand gjort detta alltsammans?
Hath not, my hand, made all these things?
51 I hårdnackade, och oomskorne i hjertat och öron, I stån alltid emot den Helga Anda; såsom edra föder, sammalunda ock I.
Ye stiff-necked and uncircumcised in hearts and in ears, ye, always, against the Holy Spirit, do strive! As your fathers, ye also:
52 Hvilken af Propheterna hafva icke edra fäder förföljt? De hafva ihjälslagit dem som förkunnade dens Rättfärdigas tillkommelse, hvilkens förrädare och dråpare I nu voren;
Which of the prophets, did not your fathers persecute? Yea they slew them who declared beforehand concerning the coming of the Righteous One—of whom, now, ye, have become, betrayers and murderers!
53 I, som undfingen lagen genom Änglaskickelse; och höllen den intet.
Who, indeed, received the law through ranks of messengers, —and guarded it not.
54 Då de detta hörde, skar det dem i deras hjerta, och beto samman tänderna öfver honom.
And, while they were hearing these things, they were being pierced in their hearts, and began gnashing their teeth against him.
55 Men han, full af dem Helga Anda, såg upp i himmelen, och fick se Guds härlighet, och Jesum stå på Guds högra hand.
But he, being already full of Holy Spirit, looking steadfastly into heaven, saw the glory of God, and Jesus standing on the right hand of God;
56 Och han sade: Si, jag ser himmelen öppen, och menniskones Son stå på Guds högra hand.
And said—Lo! I see the heavens opened, and the Son of Man, standing, on the right hand of God.
57 Då ropade de med höga röst, och höllo sin öron till, och stormade alle tillika till honom;
And, crying out with a loud voice, they held their ears, and rushed with one accord upon him;
58 Och drefvo honom utu staden, och stenade honom. Och vittnen lade sin kläder af vid en ung mans fötter, som het Saulus.
And, thrusting him forth outside the city, proceeded to stone him. And, the witnesses, laid their garments at the feet of a young man named Saul.
59 Och de stenade Stephanum; och han åkallade, och sade: Herre Jesu, anamma min anda.
And they stoned Stephen, as he was invoking and saying—Lord Jesus! give welcome unto my spirit.
60 Och så böjde han sin knä neder, och ropade med höga röst: Herre, räkna dem icke denna synden. Och när han hade det sagt, af somnade han.
And, kneeling down, he cried out with a loud voice—Lord! do not charge against them, this sin. And, having said this, he fell asleep.
