Apostlagärningarna 28
1 Och då de undkomne voro, fingo de veta, att ön het Melite.
Once they had safely reached shore, they found out that the island was called Malta.
2 Och folket beviste oss icke liten äro, undfångandes oss alla; och upptände en god eld, för regnets skull som oss öfverkommet var, och för köldens skull.
The native people showed us extraordinary kindness. For they welcomed us all and kindled a fire because of the rain that had set in and because of the cold.
3 Och då Paulus bar tillhopa en hop med ris, och lade på elden, kröp en huggorm ut ifrå värman, och stack hans hand.
Paul gathered a bundle of sticks, and when he was putting them on the fire, a viper came out because of the heat and fastened on his hand.
4 Men då folket såg ormen hängandes vid hans hand, sade de emellan sig: Denne mannen måste vara en mandråpare, hvilken hämnden icke tillstäder lefva, ändock han nu undkommen är för hafvet.
When the native people saw the creature hanging from his hand, they said to one another, “This man is undoubtedly a murderer. Although he has been saved from the sea, the goddess Justice has not allowed him to live.”
5 Men han skuddade ormen i elden, och honom skadde der intet af.
But Paul shook the creature off into the fire and suffered no harm.
6 Men de mente ske skola, att han skulle uppsvälla, eller straxt falla neder och dö. Då de länge vänte derefter, och sågo att honom intet ondt vederfors, vände de sig uti ett annat sinne, och sade att han var en gud.
The people were expecting that he would soon swell up or suddenly fall down dead. But after waiting expectantly for a long time and seeing nothing unusual happen to him, they changed their minds and said that he was a god.
7 Och der icke långt ifrå hade den öfverste öfver öna, benämnd Publius, en afvelsgård; den undfick oss till herberge, och for väl med oss i tre dagar.
Now in the region around that place were lands that belonged to the chief man of the island, named Publius, who welcomed us and hospitably took care of us as his guests for three days.
8 Och hände sig, att Publii fader låg sjuk i skälfvosot och bukref; till honom gick Paulus in, och när han hade bedit, lade han händer på honom, och gjorde honom helbregda.
Now it so happened that the father of Publius lay sick in bed, suffering from fevers and dysentery. So Paul went in to see him and healed him by praying and laying his hands on him.
9 Och då det var skedt, kommo ock andre, de som sjukdom hade der på öne, och gingo fram, och vordo helbregda.
After this happened, the rest of the people on the island who were sick also came and were healed.
10 Hvilke oss gjorde mycken äro; och när vi forom våra färde dädan, läto de komma in med oss hvad nödtorftigt var.
So the people bestowed many honors on us, and when we were about to set sail, they provided us with the things we needed.
11 Efter tre månader seglade vi vara färde uti ett skepp ifrån Alexandria, som der under ön hade legat i vinterläge; uti hvilkets baner stod Castor och Pollux.
After three months, we set sail in an Alexandrian ship that had wintered at the island and that had the twin sons of Zeus as its figurehead.
12 Och när vi kommom till Syracusa, blefvo vi der i tre dagar.
Putting in at Syracuse, we stayed there for three days.
13 Dädan seglade vi omkring, och kommom till Regium. Och en dag derefter blåste sunnanväder upp, så att vi kommom den andra dagen derefter till Puteolos.
From there we took a circuitous course and arrived at Rhegium. After one day a south wind sprang up, and on the second day we came to Puteoli.
14 Och efter vi funne der bröder, vorde vi bedne, att vi skulle blifva när dem i sju dagar; och så komme vi till Rom.
There we found some brothers and were invited to stay with them for seven days. And so we came to Rome.
15 Och då bröderna fingo höra om oss, gingo de emot oss intill Appii forum, och till Tretabern. När Paulus dem såg, tackade han Gudi, och tog tröst till sig.
When the brothers from Rome heard the news about us, they came out as far as the Forum of Appius and the Three Taverns to meet us. When Paul saw them, he gave thanks to God and took courage.
16 Och när vi kommom in i Rom, öfverantvardade underhöfvitsmannen fångarna öfverhöfvitsmannenom; men Paulo vardt tillstadt vara för sig sjelf, med en krigsknekt som tog vara på honom.
When we came into Rome, the centurion transferred the prisoners to the captain of the guard, but Paul was allowed to stay by himself, with the soldier who was guarding him.
17 Efter tredje dagen kallade Paulus tillhopa de yppersta af Judarna. Och när de kommo, sade han till dem: I män och bröder, ändock jag intet gjort hade emot vårt folk, eller emot fädernas stadgar, vardt jag likväl bunden öfverantvardad utur Jerusalem i de Romares händer;
After three days, Paul called together those who were prominent among the Jews. When they had gathered together, he said to them, “Brothers, though I had done nothing against our people or the customs of our fathers, I was delivered as a prisoner from Jerusalem into the hands of the Romans.
18 Hvilke, då de mig ransakat hade, ville de släppt mig, efter ingen dödssak fanns med mig.
When they examined me, they were willing to release me because there were no grounds for death in my case.
19 Men efter Judarna sade deremot, nödgades jag skjuta mig till Kejsaren; icke så att jag något hafver, der jag vill anklaga mitt folk före.
But when the Jews objected, I was forced to appeal to Caesar, not that I had any accusation to make against my own nation.
20 För denna sakens skull hafver jag kallat eder, att jag måtte se eder, och tala med eder; ty för Israels hopps skull är jag ombunden med denna kedjon.
That is why I have asked to see you and speak with you, for it is on account of the hope of Israel that I am bound with this chain.”
21 Då sade de till honom: Vi hafve hvarken fått bref om dig af Judeen; ej heller hafver någor af bröderna dädan kommit, och bebådat oss, eller talat något ondt om dig.
They said to him, “We have received no letters from Judea about yoʋ, and none of the brothers who have come here have reported or spoken anything bad about yoʋ.
22 Och begäre vi nu af dig höra, huru du det hafver före; ty om detta partit är oss veterligit, att allestäds sägs deremot.
But we think it would be best to hear what yoʋr views are, for concerning this sect, we know that everywhere it is spoken against.”
23 Och då de hade satt honom en dag före, kommo de en stor hop till honom i herberget, hvilkom han uttydde och betygade Guds rike, och gaf dem före om Jesu, utaf Mose lag, och utaf Propheterna, ifrå morgonen intill aftonen.
When they had arranged a day to meet with Paul, many more came to him at his lodging. From morning until evening he explained the matter to them, testifying about the kingdom of God and trying to convince them about Jesus both from the Law of Moses and from the Prophets.
24 Och somlige trodde det som sades; och somlige trodde det icke.
Some were convinced by what he said, but others refused to believe.
25 Och som de icke drogo öfverens, gingo de dädan, då Paulus dem ett ord sagt hade att den Helge Ande rätt talat hafver till våra fäder, genom Propheten Esaias,
So they were in disagreement with one another and began to leave after Paul made this one final statement: “The Holy Spirit was right in saying to our fathers through the prophet Isaiah:
26 Sägandes: Gack till detta folket, och säg: I skolen höra med öronen, och icke förståt; och se med ögonen, och icke kunna besinnat.
‘Go to this people and say, “Although you will hear, you will never understand, and although you will see, you will never perceive.”
27 Ty detta folks hjerta är förhärdt, och de höra svårliga med sin öron, och sin ögon hafva de igenlyckt; att de icke någon tid skola se med ögonen, och höra med öronen, och förstå med hjertat, att de måtte omvändas, att jag dem hela måtte.
For the heart of this people has become calloused; with their ears they have barely heard, and their eyes they have closed, lest they should see with their eyes, hear with their ears, and understand with their heart and turn back, and I would heal them.’
28 Så skall eder nu vetterligit vara, att denna Guds salighet är sänd till Hedningarna, och de skola hörat.
Therefore let it be known to you that the salvation of God has been sent to the Gentiles; they will listen.”
29 Och när han hade det sagt, gingo Judarna ut ifrå honom, och hade emellan sig mycken disputering.
After Paul said these things, the Jews went away and had a great dispute among themselves.
30 Men Paulus blef i hela tu år uti det hus han lejt hade, och undfick alla de som ingingo till honom;
For two whole years Paul stayed in his own rented house and welcomed all who came to him,
31 Predikandes Guds rike, och lärde om Herran Jesu, med all tröst; och ingen förböd honom det.
preaching the kingdom of God and teaching about the Lord Jesus Christ with all boldness and without hindrance.
