Apostlagärningarna 15
1 Och kommo någre neder af Judeen, och lärde bröderna: Utan I låten eder omskära efter Mose sätt, så kunnen I icke blifva salige.
Men från Judeen kommo några män ditned och lärde bröderna så: »Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så kunnen I icke bliva frälsta.»
2 Då vardt en tvedrägt och träta, icke den minsta, så att Paulus och Barnabas föllo emot dem; och derföre skickade de att Paulus och Barnabas, och någre andre af dem, skulle uppfara till Apostlarna, och till Presterna i Jerusalem, för detta spörsmålets skull.
Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem.
3 Och så vordo de förfordrade af församlingene, och foro genom Phenicien och Samarien, och förtäljde Hedningarnas omvändelse; och gjorde dermed allom brödromen stor glädje.
Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje.
4 När de nu kommo till Jerusalem, vordo de undfångne af församlingene, och af Apostlarna, och de äldsta; och de förkunnade allt det Gud hade gjort med dem.
När de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av församlingen och av apostlarna och de äldste och omtalade huru stora ting Gud hade gjort med dem.
5 Då reste sig upp någre af de Phariseers parti, som vid trona tagit hade, sägande att man måste omskära dem, och bjuda uppå att man hålla skulle Mose lag.
Men några ifrån fariséernas parti, vilka hade kommit till tro, stodo upp och sade att man borde omskära dem och bjuda dem att hålla Moses' lag.
6 Då församlade sig Apostlarna och Presterna, till att ransaka om det ärendet.
Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga om denna sak.
7 Och när nu fast derom frågadt var, stod Petrus upp, och sade till dem: I män och bröder, I veten, att uti förgången tid ibland oss hafver Gud utvalt, att Hedningarna hörde Evangelii ord genom min mun, och trodde.
Och sedan man länge hade förhandlat därom, stod Petrus upp och sade till dem: »Mina bröder, I veten själva att Gud, för lång tid sedan, bland eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna skulle få höra evangelii ord och komma till tro.
8 Och Gud, som hjertat känner, vittnade med dem, gifvandes dem den Helga Anda, så väl som oss;
Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd, därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige Ande.
9 Och gjorde ingen åtskilnad emellan oss och dem; utan rengjorde deras hjerta genom trona.
Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att han genom tron renade deras hjärtan.
10 Hvi fresten I då nu Gud, att I viljen lägga det ok på Lärjungarnas hals, det hvarken våra fäder eller vi bära kunde?
Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära?
11 Utan genom Herrans Jesu Christi nåd tro vi, att vi skole salige varda, såsom ock de.
Vi tro ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi bliva frälsta, vi likaväl som de.»
12 Då tigde hele hopen, och hörde på Barnabas, och Paulus, som förtäljde hvad tecken och under Gud, genom dem, ibland Hedningarna gjort hade.
Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus, som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade gjort bland hedningarna.
13 När de tystnade, svarade Jacobus, och sade: I män och bröder, hörer mig.
När de hade slutat att tala, tog Jakob till orda och sade: »Mina bröder, hören mig.
14 Simeon hafver förtäljt, huruledes Gud först sökt hafver, och anammat ett folk till sitt Namn utaf Hedningarna.
Simeon har förtäljt huru Gud först så skickade, att han bland hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn.
15 Och med honom draga öfverens Propheternas ord; såsom skrifvet är:
Därmed stämmer ock överens vad profeterna hava talat; ty så är skrivet:
16 Derefter vill jag komma igen, och åter uppbygga Davids tabernakel, som förfallet är; och vill bota de refvor, som derpå äro, och upprätta det;
'Därefter skall jag komma tillbaka och åter bygga upp Davids förfallna hydda; ja, dess ruiner skall jag bygga upp och så upprätta den igen,
17 Att det som qvart är af menniskorna skola spörja efter Herran, och desslikes alle Hedningar, öfver hvilka mitt Namn nämndt är, säger Herren, som allt detta gör.
för att ock övriga människor skola söka Herren, alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn. Så säger Herren, han som skall göra detta,
såsom han ock har vetat det förut av evighet.' (aiōn g165)
19 Derföre besluter jag, att man icke skall bekymra dem som af Hedningarna omvändas till Gud;
Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava varit hedningar, men omvänt sig till Gud,
20 Utan att man skrifver dem till, att de hafva återhåll af afgudars besmittelse, och boleri och af det som förqvafdt är, och af blod.
utan allenast skriva till dem att de skola avhålla sig från avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda djur och från blod.
21 Ty Moses hafver af ålder i alla städer dem som honom predika uti Synagogorna, der han på alla Sabbather läsen varder.
Ty Moses har av ålder sina förkunnare i alla städer, då han ju var sabbat föreläses i synagogorna.»
22 Då belefvade Apostlarna och Presterna med hela församlingene, att man utvalde några män af dem, och sände till Antiochien med Paulo och Barnaba; nämliga Judas, som kallades Barsabas, och Silas, som voro yppersta männerna ibland bröderna.
Därefter beslöto apostlarna och de äldste, tillika med hela församlingen, att bland sig utvälja några män, som jämte Paulus och Barnabas skulle sändas till Antiokia; och de valde Judas, som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland bröderna voro ledande män.
23 Och de fingo dem bref i händerna, vid detta sinnet: Vi Apostlar, och äldste, och bröder, önskom dem brödrom, som äro af Hedningomen uti Antiochien, och Syrien, och Cilicien, helso.
Och man översände genom dem följande skrivelse: »Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.
24 Efter vi hört hafve, att någre äro utgångne af oss, och hafva förvillt eder med läro, och förvändt edra själar, bjudandes att I skolen låta eder omskära, och hålla Lagen, dem vi det icke befallt hafve;
Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan att de hava haft något uppdrag av oss,
25 Derföre syntes oss endrägteliga i våra församling att taga några män ut, och sända till eder, med oss älskeligom Barnaba och Paulo;
så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus, våra älskade bröder,
26 Som äro de män, som sina själar utsatt hafva, för vårs Herras Jesu Christi Namn.
vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns skull.
27 Så sände vi nu Judas och Silas, de som ock med munnen skola säga eder det samma.
Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola kungöra detsamma för eder.
28 Ty dem Helga Anda, och oss, syntes ingen yttermera tunga lägga på eder, utan dessa stycken som af nödene äro;
Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter:
29 Nämliga att I hafven återhåll af thy som afgudom offradt är, och af blod, och af det förqvafdt är, och af boleri; för hvilken stycke om I eder förvaren, så gören I väl. Farer väl.
att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl. Faren väl.»
30 När de nu hade fått sin afsked, kommo de till Antiochien; och församlade den meniga man, och fingo dem brefvet.
De fingo så begiva sig åstad och kommo ned till Antiokia. Där kallade de tillsammans menigheten och lämnade fram brevet.
31 När de det läsit hade, vordo de glade af den trösten.
Och när menigheten läste detta, blevo de glada över det hugnesamma budskapet.
32 Men Judas och Silas, efter de ock voro Propheter, förmanade de bröderna med mång ord, och styrkte dem;
Judas och Silas, som själva voro profeter, talade därefter många förmaningens ord till bröderna och styrkte dem.
33 Och blefvo der i någon tid; och vordo sedan igensände med fred ifrå bröderna till Apostlarna.
Och sedan de hade uppehållit sig där någon tid, fingo de i frid fara ifrån bröderna tillbaka till dem som hade sänt dem.
34 Och Silas täcktes att blifva der.
35 Men Paulus och Barnabas vistades i Antiochien, lärandes och förkunnandes Herrans ord, med mångom androm.
Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, där de undervisade och, jämte många andra förkunnade evangelii ord från Herren.
36 Men efter några dagar sade Paulus till Barnabas: Vi vilje fara tillbaka igen, och bese våra bröder, i alla städer der vi Herrans ord förkunnat hafve, huru de hafva sig.
Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: »Låt oss nu fara tillbaka och besöka våra bröder, i alla de städer där vi hava förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem.»
37 Men Barnabas rådde, att de skulle taga med sig Johannem, den ock Marcus kallades.
Barnabas ville då att de skulle taga med sig Johannes, som ock kallades Markus.
38 Då ville icke Paulus, att den skulle följa dem, som hade trädt ifrå dem i Pamphylien, och icke följt dem till verket.
Men Paulus fann icke skäligt att taga med sig en man som hade övergivit dem i Pamfylien och icke följt med dem till deras arbete.
39 Och så skarp vardt deras träta, att den ene skiljdes ifrå den andra. Och Barnabas tog Marcum till sig, och seglade till Cypren.
Och så skarp blev deras tvist att de skilde sig ifrån varandra; och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern.
40 Men Paulus utvalde Silam, och for sina färde, befallder i Guds nåd af bröderna;
Men Paulus utvalde åt sig Silas; och sedan han av bröderna hade blivit anbefalld åt Herrens nåd, begav han sig åstad
41 Och vandrade omkring i Syrien och Cilicien, styrkandes församlingarna.
och färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte församlingarna. V. 34 se Nya testamentets text i Ordförkl.
