2 Samuelsboken 1

1 Efter Sauls död, då David igenkommen var ifrå de Amalekiters slagtning, och hade blifvit två dagar i Ziklag,

It happened after the death of Saul, that David returned from the slaughter of the Amalekites, and he stayed two days in Ziklag.

2 Si, på tredje dagen kom en man ifrå Sauls här, med sönderrifven kläder, och jord på hans hufvud. Och som han kom till David, föll han ned på jordena, och tillbad.

It happened on the third day, that, look, a man came out of the camp from Saul, with his clothes torn and dirt on his head. And it came about when he came to David that he fell to the ground and paid homage.

3 Men David sade till honom: Hvadan kommer du? Han sade till honom: Ifrån Israels här hafver jag flytt.

David said to him, "Where do you come from?" He said to him, "I have escaped out of the camp of Israel."

4 David sade till honom: Säg mig, huru tillgånget är. Han sade: Folket är flydt af stridene, och mycket folk är fallet; dertill är ock Saul död, och hans son Jonathan.

David said to him, "How did it go? Please tell me." He answered, "The people have fled from the battle, and many of the people also have fallen and are dead; and Saul and Jonathan his son are dead also."

5 David sade till den ynglingen, som detta bådade: Hvaraf vetst du, att Saul och hans son Jonathan äro döde?

David said to the young man who had told him this, "How do you know that Saul and Jonathan his son are dead?"

6 Ynglingen, som detta bådade, sade: Jag kom oförvarandes upp på Gilboa berg; och si, Saul böjde sig neder på sitt spjut, och vagnar och resenärer jagade efter honom.

Then the young man replied, "I happened to be on Mount Gilboa and saw Saul leaning on his spear. And look, the chariots and the horsemen were closing in on him.

7 Och han vände sig om, och fick se mig, och kallade mig, och jag sade: Här är jag.

When he looked behind him, he saw me, and called to me. I answered, 'Here I am.'

8 Och han talade till mig: Ho äst du? Jag sade till honom: Jag är en Amalekit.

He said to me, 'Who are you?' I answered him, 'I am an Amalekite.'

9 Och han sade till mig: Kom hit till mig, och dräp mig; ty ångest hafver begripit mig; ty mitt lif är ännu allt helt i mig.

He said to me, 'Please stand beside me, and kill me; for anguish has taken hold of me, yet there is life in me still.'

10 Så gick jag till honom, och drap honom; förty jag visste väl, att han icke skulle kunna lefva efter hans fall; och jag tog kronona af hans hufvud, och armsmidet af hans arm, och hafver burit det hit till dig, min herra.

So I stood beside him, and killed him, because I was sure that he could not live after he had fallen. Then I took the crown that was on his head, and the bracelet that was on his arm, and have brought them here to my lord."

11 Då fattade David sin kläder, och ref dem sönder, och alle de män, som när honom voro;

Then David grabbed his clothes and tore them, and all the men with him did the same.

12 Och jämrade sig, och greto, och fastade allt intill aftonen öfver Saul och Jonathan hans son; och öfver Herrans folk, och öfver Israels hus, att de genom svärd fallne voro.

They mourned, and wept, and fasted until evening, for Saul, and for Jonathan his son, and for the people of the LORD, and for the house of Israel; because they had fallen by the sword.

13 Och David sade till ynglingen, som honom det bådat hade: Hvadan äst du? Han sade: Jag är en främling, en Amalekits son.

David said to the young man who had told him, "Where are you from?" He answered, "I am the son of a foreigner, an Amalekite."

14 David sade till honom: Hvi hafver du icke fruktat dig komma dina hand vid Herrans smorda, till att dräpa honom?

David said to him, "How is it that you were not afraid to put forth your hand to destroy the LORD's anointed?"

15 Och David sade till en af sina unga män: Fram, och slå honom. Och han slog honom, att han blef död.

David called one of the young men, and said, "Go near, and fall on him." He struck him, so that he died.

16 Då sade David till honom: Ditt blod vare öfver ditt hufvud; ty din mun hafver talat emot dig sjelf, och sagt: Jag hafver dräpit Herrans smorda.

David said to him, "Your blood is on your head, for your mouth has testified against you, saying, 'I have killed the LORD's anointed.'"

17 Och David klagade denna klagan öfver Saul och Jonathan hans son;

And David lamented with this lamentation over Saul and over Jonathan his son,

18 Och befallde, att man skulle lära Juda barn bågan: Si, det är skrifvet uti den redeligas bok:

and said it should be taught to the people of Judah. Look, it is written in the book of Jashar.

19 De ädlaste i Israel äro slagne på din berg; huru äro de hjeltar fallne!

"Your glory, Israel, is slain on your high places. How the mighty have fallen.

20 Bebåder det icke i Gath, förkunner det icke på gatomen i Askelon; på det att de Philisteers döttrar sig icke fröjda skola, att de oomskornas döttrar icke glädjas skola.

Do not tell it in Gath. Do not publish it in the streets of Ashkelon, lest the daughters of the Philistines rejoice, lest the daughters of the uncircumcised celebrate.

21 I Gilboa berg, komme på eder hvarken dagg eller regn, icke heller vare åkrar, der häfoffer af kommer; förty der är de hjeltars sköld afslagen, Sauls sköld, likasom han icke hade varit smord med oljo.

You mountains of Gilboa, let there be no dew nor rain on you, nor fields of offerings. For there the shield of the mighty was dishonored. The shield of Saul, no longer anointed with oil.

22 Jonathans båge felade icke, och Sauls svärd kom aldrig fåfängt igen ifrå de slagnas blod, och ifrå de hjeltars fetma.

From the blood of the slain, from the fat of the mighty, Jonathan's bow did not retreat. Saul's sword did not return empty.

23 Saul och Jonathan, ljuflige och täcke medan de lefde, äro också icke åtskiljde i döden; raskare än örnar, och starkare än lejon.

Saul and Jonathan, beloved and lovely, not separated. Lovely in their life, and in their death they were not separated. They were swifter than eagles. They were stronger than lions.

24 I Israels döttrar, gråter öfver Saul, den eder klädde med rosenfärgo i kräselighet, och prydde eder med gyldene klenodier på edor kläder.

You daughters of Israel, weep over Saul, who clothed you luxuriously in scarlet, who put ornaments of gold on your clothing.

25 Huru äro de hjeltar så fallne i stridene; Jonathan är slagen på dina högar.

How are the mighty fallen in the midst of the battle. Jonathan is slain on your high places.

26 Jag sörjer om dig, min broder Jonathan; du hafver varit mig mycket kär; din kärlek var mig närmare än qvinnokärlek.

I grieve for you, my brother. You have been very pleasant to me. Your love for me was a wonder, more than the love of women.

27 Huru äro de hjeltar fallne, och vapnen borto blefne!

How are the mighty fallen, and the weapons of war perished."