2 Samuelsboken 3

1 Och det var ett långt örlig emellan Sauls hus och Davids hus; men David gick och förkofrades, och Sauls hus gick tillbaka och förminskades.

Now there was long war between the house of Saul and the house of David: but David grew stronger and stronger, and the house of Saul became weaker and weaker.

2 Och David vordo födde bara i Hebron: hans förstfödde son Ammon, utaf Ahinoam den Jisreelitiskon;

And to David were sons born in Hebron: and his firstborn was Amnon, of Ahinoam the Jezreelitess;

3 Den andre Chileab, utaf Abigail, Nabals hustru den Carmelitens; den tredje Absalom, Maachas son, Thalmai dotters, Konungens i Gesur;

And his second, Chileab, of Abigail the wife of Nabal the Carmelite; and the third, Absalom the son of Maacah the daughter of Talmai king of Geshur;

4 Den fjerde Adonia, Haggiths son; den femte SephatJa, Abitals son;

And the fourth, Adonijah the son of Haggith; and the fifth, Shephatiah the son of Abital;

5 Den sjette Jithream, utaf Egla, Davids hustru. Desse äro födde David i Hebron.

And the sixth, Ithream, by Eglah David’s wife. These were born to David in Hebron.

6 Som nu örlig var emellan Sauls hus och Davids hus, förstärkte Abner Sauls hus.

And it came to pass, while there was war between the house of Saul and the house of David, that Abner made himself strong for the house of Saul.

7 Och Saul hade ena frillo benämnd Rizpa, Aja dotter; och Isboseth sade till Abner: Hvi sofver du när mins faders frillo?

And Saul had a concubine, whose name was Rizpah, the daughter of Aiah: and Ishbosheth said to Abner, Why hast thou gone in to my father’s concubine?

8 Då vardt Abner ganska vred af denna Isboseths ord, och sade: Är jag då ett hundahufvud, jag som emot Juda gör barmhertighet på dins faders Sauls hus, och på hans bröder och vänner, och hafver icke gifvit dig i Davids händer; och du räknar mig i dag en ogerning till för en qvinnos skull?

Then was Abner very angry for the words of Ishbosheth, and said, Am I a dog’s head, who against Judah do show kindness this day to the house of Saul thy father, to his brethren, and to his friends, and have not delivered thee into the hand of David, that thou chargest me to day with a fault concerning this woman?

9 Gud göre med Abner det och det, om jag icke gör, såsom Herren David svorit hafver;

So do God to Abner, and more also, except, as the LORD hath sworn to David, even so I do to him;

10 Att riket skall tagas ifrån Sauls hus; och Davids stol skall uppsätter varda öfver Israel och Juda, ifrå Dan allt intill BerSaba.

To pass on the kingdom from the house of Saul, and to set up the throne of David over Israel and over Judah, from Dan even to Beersheba.

11 Och han kunde icke mer svara honom ett ord; ty han fruktade honom.

And he could not answer Abner a word again, because he feared him.

12 Och Abner sände båd för sig till David, och lät säga honom: Hvem hörer landet till? Och sade: Gör ditt förbund med mig; si, min hand skall vara med dig, så att jag vill vända till dig hela Israel.

And Abner sent messengers to David on his behalf, saying, Whose is the land? saying also, Make thy league with me, and, behold, my hand shall be with thee, to bring about all Israel to thee.

13 Han sade: Ja väl, jag vill göra förbund med dig; men ett beder jag af dig, att du icke ser mitt ansigte, förra än du förer till mig Michal, Sauls dotter, när du kommer till att se mitt ansigte.

And he said, Well; I will make a league with thee: but one thing I require of thee, that is, Thou shalt not see my face, except thou shalt first bring Michal Saul’s daughter, when thou comest to see my face.

14 Sände ock David båd till Isboseth, Sauls son, och lät säga honom: Få mig mina hustru Michal, den jag mig fast hafver med hundrade Philisteers förhudar.

And David sent messengers to Ishbosheth Saul’s son, saying, Deliver to me my wife Michal, whom I betrothed to me for an hundred foreskins of the Philistines.

15 Isboseth sände åstad, och lät taga henne ifrå mannen Phaltiel, Lais son.

And Ishbosheth sent, and took her from her husband, even from Phaltiel the son of Laish.

16 Och hennes man gick med henne, och gret efter henne, allt intill Bahurim. Då sade Abner till honom: Vänd om, och gack dina färde. Och han vände om igen.

And her husband went with her weeping behind her to Bahurim. Then said Abner to him, Go, return. And he returned.

17 Och Abner hade ett tal med de äldsta i Israel, och sade: I hafven länge tillförene åstundat David, att han måtte vara Konung öfver eder.

And Abner had communication with the elders of Israel, saying, Ye sought for David in times past to be king over you:

18 Så görer ock så nu; förty Herren hafver sagt om David: Jag skall frälsa mitt folk Israel, genom min tjenares Davids hand, utu de Philisteers hand, och utur alla deras fiendars hand.

Now then do it: for the LORD hath spoken of David, saying, By the hand of my servant David I will save my people Israel from the hand of the Philistines, and from the hand of all their enemies.

19 Talade ock Abner för BenJamins öron; och gick desslikes bort till att tala för Davids öron i Hebron, allt det Israel och hela BenJamins hus täcktes.

And Abner also spoke in the ears of Benjamin: and Abner went also to speak in the ears of David in Hebron all that seemed good to Israel, and that seemed good to the whole house of Benjamin.

20 Då nu Abner kom till David i Hebron, och tjugu män med honom, gjorde David dem ett gästabåd.

So Abner came to David in Hebron, and twenty men with him. And David made Abner and the men that were with him a feast.

21 Och Abner sade till David: Jag vill stå upp, och gå bort till att församla hela Israel till min herra Konungen, och att de skola göra ett förbund med dig; på det du må vara en Konung, såsom din själ det begärar. Så lät då David Abner gå ifrå sig med frid.

And Abner said to David, I will arise and go, and will gather all Israel to my lord the king, that they may make a league with thee, and that thou mayest reign over all that thy heart desireth. And David sent Abner away; and he went in peace.

22 Och si, Davids tjenare och Joab kommo ifrå krigsfolket, och hade ett stort rof med sig; men Abner var icke nu qvar när David i Hebron, utan han hade låtit honom ifrå sig, så att han med frid bortgången var.

And, behold, the servants of David and Joab came from pursuing a troop, and brought in a great spoil with them: but Abner was not with David in Hebron; for he had sent him away, and he had gone in peace.

23 Då nu Joab, och hela hären med honom, var kommen, vardt honom sagdt, att Abner, Ners son, var kommen till Konungen, och han hade låtit honom ifrå sig, så att han var med frid bortgången.

When Joab and all the host that was with him had come, they told Joab, saying, Abner the son of Ner came to the king, and he hath sent him away, and he hath gone in peace.

24 Så gick Joab in till Konungen, och sade: Hvad hafver du gjort? Si, Abner är kommen till dig: Hvi hafver du släppt honom ifrå dig, så att han är bortgången?

Then Joab came to the king, and said, What hast thou done? behold, Abner came to thee; why is it that thou hast sent him away, and he is quite gone?

25 Känner du icke Abner, Ners son? Ty han är kommen till att bedraga dig, att han må bespeja din utgång och ingång, och få veta allt det du gör.

Thou knowest Abner the son of Ner, that he came to deceive thee, and to know thy going out and thy coming in, and to know all that thou doest.

26 Och som Joab utgick ifrån David, sände han båd efter Abner, att de skulle hem ta honom igen ifrå BorHasira; och David visste der intet af.

And when Joab had come out from David, he sent messengers after Abner, who brought him again from the well of Sirah: but David knew it not.

27 Som nu Abner igenkom till Hebron, hade Joab honom midt uti porten, att han skulle tala med honom enskildt; och stack honom der i buken, så att han blef död, för hans broders Asahels blods skull.

And when Abner had returned to Hebron, Joab took him aside in the gate to speak with him quietly, and smote him there under the fifth rib, that he died, for the blood of Asahel his brother.

28 När nu David detta hörde, sade han: Jag är oskyldig, och mitt rike, för Herranom evinnerliga, för Abners, Ners sons, blod;

And afterward when David heard it, he said, I and my kingdom are guiltless before the LORD for ever from the blood of Abner the son of Ner:

29 Men det komme öfver Joabs hufvud, och öfver hela hans faders hus; och vände icke åter i Joabs hus, den som en etterflöd och spitelsko hafver, och den som sländo håller, och den genom svärd faller och den som bröd fattas.

Let it rest on the head of Joab, and on all his father’s house; and let there never cease from the house of Joab one that hath an issue, or that is a leper, or that leaneth on a staff, or that falleth on the sword, or that lacketh bread.

30 Alltså dråpo Joab och hans broder Abisai Abner, derföre att han slog deras broder Asahel ihjäl, i stridene vid Gibeon.

So Joab and Abishai his brother slew Abner, because he had slain their brother Asahel at Gibeon in the battle.

31 Men David sade till Joab, och allt folket som med honom var: Rifver edor kläder sönder, och drager säcker uppå eder, och jämrer eder för Abners skull. Och Konungen gick efter bårena.

And David said to Joab, and to all the people that were with him, Rend your clothes, and gird yourselves with sackcloth, and mourn before Abner. And king David himself followed the bier.

32 Och då de begrofvo Abner i Hebron, upphof Konungen sina röst, och gret vid Abners graf; gret ock desslikes allt folket.

And they buried Abner in Hebron: and the king lifted up his voice, and wept at the grave of Abner; and all the people wept.

33 Och Konungen beklagade sig öfver Abner, och sade: Abner är icke död såsom en dåre dör.

And the king lamented over Abner, and said, Died Abner as a fool dieth?

34 Dina händer voro intet bundna; dina fötter voro intet satte i fjettrar; du äst fallen, såsom man faller för arga skalkar. Då begret folket honom än mer.

Thy hands were not bound, nor thy feet put into fetters: as a man falleth before wicked men, so fellest thou. And all the people wept again over him.

35 Då nu allt folket kom in med David till att äta, och ännu bittida dags var, svor David, och sade: Gud göre mig det och det, om jag bröd eller något annat smakar, förrän solen nedergår.

And when all the people came to cause David to eat food while it was yet day, David swore, saying, So do God to me, and more also, if I taste bread, or any thing else, till the sun is down.

36 Och allt folket visste det, och det behagade dem väl allt det goda, som Konungen gjorde för hela folksens ögon.

And all the people took notice of it, and it pleased them: as whatever the king did pleased all the people.

37 Och allt folket och hela Israel märkte på den dagen, att det var icke af Konungenom, att Abner, Ners son, vardt dräpen.

For all the people and all Israel understood that day that it was not of the king to slay Abner the son of Ner.

38 Och Konungen sade till sina tjenare: Veten I icke, att på denna dag är en Förste och stor man fallen i Israel?

And the king said to his servants, Know ye not that there hath a prince and a great man fallen this day in Israel?

39 Och jag är ännu späd, och en smord Konung; men de män ZeruJa söner äro mig allt för hårde; Herren vedergälle honom, som illa gör, efter hans ondsko.

And I am this day weak, though anointed king; and these men the sons of Zeruiah are too hard for me: the LORD shall reward the doer of evil according to his wickedness.