2 Samuelsboken 3

1 Och det var ett långt örlig emellan Sauls hus och Davids hus; men David gick och förkofrades, och Sauls hus gick tillbaka och förminskades.

Now there was a long war between the house of Saul and the house of David. But David grew stronger and stronger, while the house of Saul grew weaker and weaker.

2 Och David vordo födde bara i Hebron: hans förstfödde son Ammon, utaf Ahinoam den Jisreelitiskon;

Now sons were born to David in Hebron. And his firstborn was Amnon, of Ahinoam of Jezreel;

3 Den andre Chileab, utaf Abigail, Nabals hustru den Carmelitens; den tredje Absalom, Maachas son, Thalmai dotters, Konungens i Gesur;

and his second, Daluiah, of Abigail of Carmel; and the third, Absalom the son of Maacah the daughter of Talmai king of Geshur;

4 Den fjerde Adonia, Haggiths son; den femte SephatJa, Abitals son;

and the fourth, Adonijah the son of Haggith; and the fifth, Shephatiah, of Abital;

5 Den sjette Jithream, utaf Egla, Davids hustru. Desse äro födde David i Hebron.

and the sixth, Ithream, of Eglah, David's wife. These were born to David in Hebron.

6 Som nu örlig var emellan Sauls hus och Davids hus, förstärkte Abner Sauls hus.

And it came about while there was war between the house of Saul and the house of David, that Abner was gaining power in the house of Saul.

7 Och Saul hade ena frillo benämnd Rizpa, Aja dotter; och Isboseth sade till Abner: Hvi sofver du när mins faders frillo?

Now Saul had a secondary wife, Rizpah, the daughter of Aiah. And Ishbaal son of Saul said to Abner, "Why have you gone in to my father's secondary wife?"

8 Då vardt Abner ganska vred af denna Isboseths ord, och sade: Är jag då ett hundahufvud, jag som emot Juda gör barmhertighet på dins faders Sauls hus, och på hans bröder och vänner, och hafver icke gifvit dig i Davids händer; och du räknar mig i dag en ogerning till för en qvinnos skull?

Then Abner was very angry over the words of Ishbaal, and said, "Am I a dog's head? Until today, is it for myself that I have been doing all these things, showing loyalty to the house of Saul your father, to his brothers, and to his friends, and have not delivered you into the hand of David? And yet you charge me this day with a fault concerning this woman.

9 Gud göre med Abner det och det, om jag icke gör, såsom Herren David svorit hafver;

God do so to Abner, and more also, if, as the LORD has sworn to David, I do not do even so to him;

10 Att riket skall tagas ifrån Sauls hus; och Davids stol skall uppsätter varda öfver Israel och Juda, ifrå Dan allt intill BerSaba.

to transfer the kingdom from the house of Saul, and to set up the throne of David over Israel and over Judah, from Dan even to Beersheba."

11 Och han kunde icke mer svara honom ett ord; ty han fruktade honom.

And Ishbaal could not answer Abner another word, because he feared him.

12 Och Abner sände båd för sig till David, och lät säga honom: Hvem hörer landet till? Och sade: Gör ditt förbund med mig; si, min hand skall vara med dig, så att jag vill vända till dig hela Israel.

Abner sent messengers to David on his behalf, saying, "Whose is the land?" and saying, "Make an agreement with me, and look, my hand shall be with you, to bring all Israel around to you."

13 Han sade: Ja väl, jag vill göra förbund med dig; men ett beder jag af dig, att du icke ser mitt ansigte, förra än du förer till mig Michal, Sauls dotter, när du kommer till att se mitt ansigte.

He said, "Good. I will make a covenant with you, but one thing I require of you. That is, you shall not see my face unless you first bring Mikal, Saul's daughter, when you come to see my face."

14 Sände ock David båd till Isboseth, Sauls son, och lät säga honom: Få mig mina hustru Michal, den jag mig fast hafver med hundrade Philisteers förhudar.

David sent messengers to Ishbaal, Saul's son, saying, "Give me my wife Mikal, whom I betrothed to myself for one hundred foreskins of the Philistines."

15 Isboseth sände åstad, och lät taga henne ifrå mannen Phaltiel, Lais son.

Ishbaal sent and took her from her husband Paltiel the son of Laish.

16 Och hennes man gick med henne, och gret efter henne, allt intill Bahurim. Då sade Abner till honom: Vänd om, och gack dina färde. Och han vände om igen.

But her husband went with her, weeping behind her, as far as Bahurim. Then Abner said to him, "Go back." So he went back.

17 Och Abner hade ett tal med de äldsta i Israel, och sade: I hafven länge tillförene åstundat David, att han måtte vara Konung öfver eder.

Abner advised the elders of Israel, saying, "For some time you have wanted David to be king over you.

18 Så görer ock så nu; förty Herren hafver sagt om David: Jag skall frälsa mitt folk Israel, genom min tjenares Davids hand, utu de Philisteers hand, och utur alla deras fiendars hand.

Now then do it, for the LORD has spoken of David, saying, 'By the hand of my servant David, I will save my people Israel out of the hand of the Philistines, and out of the hand of all their enemies.'"

19 Talade ock Abner för BenJamins öron; och gick desslikes bort till att tala för Davids öron i Hebron, allt det Israel och hela BenJamins hus täcktes.

And Abner also spoke privately to the sons of Benjamin. And Abner also spoke privately to David in Hebron all that seemed good to Israel, and to the whole house of Benjamin.

20 Då nu Abner kom till David i Hebron, och tjugu män med honom, gjorde David dem ett gästabåd.

So Abner came to David to Hebron, and twenty men with him. David made Abner and the men who were with him a feast.

21 Och Abner sade till David: Jag vill stå upp, och gå bort till att församla hela Israel till min herra Konungen, och att de skola göra ett förbund med dig; på det du må vara en Konung, såsom din själ det begärar. Så lät då David Abner gå ifrå sig med frid.

Abner said to David, "I will arise and go, and will gather all Israel to my lord the king, that they may make a covenant with you, and that you may reign over all that your soul desires." David sent Abner away; and he left in peace.

22 Och si, Davids tjenare och Joab kommo ifrå krigsfolket, och hade ett stort rof med sig; men Abner var icke nu qvar när David i Hebron, utan han hade låtit honom ifrå sig, så att han med frid bortgången var.

Look, the servants of David and Joab were returning from a raid, and brought in a great spoil with them. But Abner was not with David in Hebron, for he had sent him away, and he left in peace.

23 Då nu Joab, och hela hären med honom, var kommen, vardt honom sagdt, att Abner, Ners son, var kommen till Konungen, och han hade låtit honom ifrå sig, så att han var med frid bortgången.

When Joab and all the army who was with him had come, they told Joab, saying, "Abner the son of Ner came to David, and he has sent him away, and he left in peace."

24 Så gick Joab in till Konungen, och sade: Hvad hafver du gjort? Si, Abner är kommen till dig: Hvi hafver du släppt honom ifrå dig, så att han är bortgången?

Then Joab came to the king, and said, "What have you done? Look, Abner came to you. Why is it that you have sent him away? Now he has gone.

25 Känner du icke Abner, Ners son? Ty han är kommen till att bedraga dig, att han må bespeja din utgång och ingång, och få veta allt det du gör.

Don't you know the evil ways of Abner the son of Ner? He came to deceive you and to observe your movements and to learn everything that you are doing."

26 Och som Joab utgick ifrån David, sände han båd efter Abner, att de skulle hem ta honom igen ifrå BorHasira; och David visste der intet af.

When Joab had left David, he sent messengers after Abner, and they brought him back from the well of Sirah; but David did not know it.

27 Som nu Abner igenkom till Hebron, hade Joab honom midt uti porten, att han skulle tala med honom enskildt; och stack honom der i buken, så att han blef död, för hans broders Asahels blods skull.

When Abner returned to Hebron, Joab took him aside into the midst of the gate to speak with him quietly, and struck him there in the abdomen, so that he died, for the blood of Asahel his brother.

28 När nu David detta hörde, sade han: Jag är oskyldig, och mitt rike, för Herranom evinnerliga, för Abners, Ners sons, blod;

Afterward, when David heard it, he said, "I and my kingdom are guiltless before the LORD now and forever of the blood of Abner the son of Ner.

29 Men det komme öfver Joabs hufvud, och öfver hela hans faders hus; och vände icke åter i Joabs hus, den som en etterflöd och spitelsko hafver, och den som sländo håller, och den genom svärd faller och den som bröd fattas.

May it whirl over the head of Joab, and on all his father's house. Let there not fail from the house of Joab one who has an issue, or who is a leper, or who leans on a staff, or who falls by the sword, or who lacks bread."

30 Alltså dråpo Joab och hans broder Abisai Abner, derföre att han slog deras broder Asahel ihjäl, i stridene vid Gibeon.

So Joab and Abishai his brother killed Abner, because he had killed their brother Asahel at Gibeon in the battle.

31 Men David sade till Joab, och allt folket som med honom var: Rifver edor kläder sönder, och drager säcker uppå eder, och jämrer eder för Abners skull. Och Konungen gick efter bårena.

David said to Joab, and to all the people who were with him, "Tear your clothes, and clothe yourselves with sackcloth, and mourn before Abner." And King David followed the coffin.

32 Och då de begrofvo Abner i Hebron, upphof Konungen sina röst, och gret vid Abners graf; gret ock desslikes allt folket.

They buried Abner in Hebron: and the king lifted up his voice, and wept at the grave of Abner; and all the people wept.

33 Och Konungen beklagade sig öfver Abner, och sade: Abner är icke död såsom en dåre dör.

The king lamented for Abner, and said, "Should Abner die as a fool dies?

34 Dina händer voro intet bundna; dina fötter voro intet satte i fjettrar; du äst fallen, såsom man faller för arga skalkar. Då begret folket honom än mer.

Your hands were not bound in chains, your feet were not put into fetters. As a man falls before the ruthless, so you fell." All the people wept again over him.

35 Då nu allt folket kom in med David till att äta, och ännu bittida dags var, svor David, och sade: Gud göre mig det och det, om jag bröd eller något annat smakar, förrän solen nedergår.

Then all the people came to persuade David to eat bread while it was yet day; but David swore, saying, "God do so to me, and more also, if I taste bread, or anything else, until the sun goes down."

36 Och allt folket visste det, och det behagade dem väl allt det goda, som Konungen gjorde för hela folksens ögon.

And all the people took notice of it, and it pleased them; just as everything the king did pleased the people.

37 Och allt folket och hela Israel märkte på den dagen, att det var icke af Konungenom, att Abner, Ners son, vardt dräpen.

So all the people and all Israel understood that day that it was not of the king to kill Abner the son of Ner.

38 Och Konungen sade till sina tjenare: Veten I icke, att på denna dag är en Förste och stor man fallen i Israel?

The king said to his servants, "Do you not realize that a leader and a great man has fallen this day in Israel?

39 Och jag är ännu späd, och en smord Konung; men de män ZeruJa söner äro mig allt för hårde; Herren vedergälle honom, som illa gör, efter hans ondsko.

I am this day weak, though anointed king. And these men, the sons of Zeruiah, are too brutal for me. May the LORD reward the evildoer according to his wickedness."