2 Samuelsboken 22
1 Och David talade för Herranom denna visones ord, den tid då Herren hade hulpit honom ifrån alla hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand;
Un Dāvids runāja Tā Kunga priekšā šīs dziesmas vārdus tai dienā, kad Tas Kungs viņu bija atpestījis no visu viņa ienaidnieku rokas un no Saula rokas; un viņš sacīja:
2 Och sade: Herren är min klippa, och min borg, och min Frälsare.
Tas Kungs ir mans akmens kalns un mana pils un mans glābējs.
3 Gud är min tröst, på honom vill jag trösta; min sköld och mine helsos horn; mitt beskärm, och min tillflykt, min Frälsare, du som mig hjelper ifrån orätt.
Dievs ir mans patvērums, uz ko es paļaujos, manas priekšturamās bruņas un manas pestīšanas rags, mans augstais palīgs, un mana glābšana, mans Pestītājs, kas mani no varas darba atpestī.
4 Jag vill lofva och åkalla Herran, så blifver jag ifrå mina fiendar förlossad.
Es piesaukšu To Kungu, kas teicams, tad es tapšu atpestīts no saviem ienaidniekiem.
5 Ty dödsens förderf hade omhvärft mig; och Belials bäcker hade förskräckt mig.
Jo nāves viļņi mani apņēma un posta upes mani izbiedēja,
Elles saites mani apņēma, un nāves valgi mani pārvarēja. (Sheol h7585)
7 När jag bedröfvad är, vill jag åkalla Herran, och ropa till min Gud, så hörer han mina röst utaf sitt tempel; och mitt rop kommer för honom i hans öron.
Savās bēdās es piesaucu To Kungu, es piesaucu savu Dievu; tad Viņš klausīja manu balsi no Sava nama, un mana brēkšana nāca Viņa ausīs.
8 Jorden bäfvade och skalf; himmelens grundvalar hafva sig rört, och gifvit sig, då han var vred.
Zeme tapa kustināta un drebēja, un debesu stiprumi kustējās un trīcēja, kad Viņš apskaitās.
9 Rök gick upp utaf hans näso, och förtärande eld utaf hans mun; så att det ljungade deraf.
Dūmi uzkāpa no Viņa nāsīm un rijoša uguns no Viņa mutes, zibeņi no Viņa iedegās.
10 Himmelen böjde han, och steg neder; och mörker var under hans fötter.
Viņš nolaida debesis un nokāpa, un tumsa bija apakš Viņa kājām.
11 Och han steg på Cherub, och flög, och syntes på vädrens vingar.
Un Viņš brauca uz ķeruba un skrēja, un parādījās uz vēja spārniem.
12 Hans tjäll kringom honom var mörker, och svart tjockt moln.
Viņš lika tumsu ap Sevi par telti, un melnus ūdeņus un biezus mākoņus.
13 Af skenet för honom brann det med ljungande.
No spožuma Viņa priekšā iedegās ugunīgi zibeņi.
14 Herren dundrade af himmelen; och den Högste lät utgå sitt dunder.
Tas Kungs lika pērkoniem rībēt no debesīm, un tas Visuaugstais pacēla Savu balsi.
15 Han sköt sina pilar, och förströdde dem; han lät ljunga, och förskräckte dem.
Un Viņš meta bultas un tos izklīdināja, Viņš meta zibeņus un tos iztrūcināja.
16 Då såg man vattnet uppvälla; och jordenes grund vardt blottad genom Herrans straff, och genom hans näsos anda och blåst.
Jūras dibeni rādījās, zemes pamati tapa atklāti no Tā Kunga bāršanas, no Viņa nāšu dvašas pūšanas.
17 Han sände utaf höjdene, och hemtade mig, och drog mig utu stor vatten.
Viņš izstiepa (roku) no augstības un satvēra mani, Viņš mani izvilka no lieliem ūdeņiem.
18 Han frälste mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro;
Viņš mani atpestīja no mana stiprā ienaidnieka un no maniem nīdētājiem, jo tie bija jo varenāki nekā es.
19 De mig öfverföllo i mine olyckos tid; och Herren är min tröst vorden.
Tie cēlās pret mani manā bēdu laikā; bet Tas Kungs bija mans patvērums.
20 Han hafver utfört mig på rymdena. Han tog mig ut; förty han hade lust till mig.
Un Viņš mani izveda klajumā, Viņš mani izrāva, jo Viņam bija labs prāts uz mani.
21 Herren gör väl vid mig efter mina rättfärdighet; han betalar mig efter mina händers renhet.
Tas Kungs man atmaksā pēc manas taisnības, Viņš man atlīdzina pēc manu roku šķīstības.
22 Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig vorden emot min Gud.
Jo es sargāju Tā Kunga ceļus, un neesmu atkāpies no sava Dieva.
23 Förty alla hans rätter hafver jag för ögon; och hans bud kastar jag icke ifrå mig.
Jo visas Viņa tiesas ir manā priekšā, un Viņa likumus es nelieku nost no sevis.
24 Men jag är utan vank för honom, och bevarar mig för synd.
Bet es biju bezvainīgs Viņa priekšā un sargājos noziegties.
25 Derföre vedergäller mig Herren efter min rättfärdighet; efter min renhet för hans ögon.
Un Tas Kungs man atlīdzina pēc manas taisnības, pēc manas šķīstības priekš Viņa acīm.
26 Med de heliga äst du helig; med de fromma äst du from.
Pie tiem svētiem Tu rādies svēts, un pie tiem sirdsskaidriem vīriem Tu rādies skaidrs.
27 Med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog.
Pie tiem šķīstiem Tu rādies šķīsts, un pie tiem pārvērstiem (un pretdabiskiem) Tu pārvērties (un maldini).
28 Ty du hjelper det elända folk; och med din ögon förnedrar du de höga.
Jo bēdīgus ļaudis Tu atpestī, un Tavas acis ir pret tiem lepniem, tos pazemot.
29 Ty du, Herre, äst min lykta; Herren upplyser mitt mörker.
Jo Tu Kungs esi mans spīdeklis. Tas Kungs dara manu tumsību gaišu.
30 Förty med dig kan jag nederslå krigsfolk; och genom min Gud springa öfver muren.
Jo ar Tevi es varu sadauzīt karaspēku, ar savu Dievu es varu lēkt pār mūriem.
31 Guds vägar äro utan brist; Herrans tal är genomluttradt; han är en sköld allom dem som hoppas till honom.
Tā stiprā Dieva ceļš ir bezvainīgs, Tā Kunga valoda ir šķīsta, Viņš ir par priekšturamām bruņām visiem, kas uz Viņu paļaujas.
32 Ty hvilken är en Gud, utan Herren? Och hvilken är en tröst, utan vår Gud?
Jo kur ir kāds Dievs, kā vien Tas Kungs? Un kur ir kāds patvērums, kā vien mūsu Dievs?
33 Gud styrker mig med kraft, och visar mig en väg utan brist.
Tas stiprais Dievs ir mans varenais patvērums, un Viņš vada to taisno pa Savu ceļu.
34 Han gör mina fötter lika som hjortars; och sätter mig uppå mina höjder.
Viņš man kājas dara kā stirnām, un mani uzceļ manā augstā vietā.
35 Han lärer mina händer strida, och drifver mina armars kopparbåga.
Viņš manas rokas māca karot, ka mans elkonis uzvelk vara stopus.
36 Och du gifver mig dine helsos sköld; och när du förnedrar mig, gör du mig storan.
Un Tu man dod Savas pestīšanas priekšturamās bruņas, un Tava laipnība mani paaugstina.
37 Du gör rum för mig till att gå, att mina fötter icke slinta.
Maniem soļiem Tu esi darījis platu ceļu apakš manis, ka mani krimšļi nav slīdējuši.
38 Jag vill jaga efter mina fiendar, och förgöra dem; och vill icke omvända, tilldess jag gör en ända med dem.
Es dzīšos pakaļ saviem ienaidniekiem, un tos iznīcināšu un negriezīšos atpakaļ, kamēr tos nebūšu izdeldējis.
39 Jag vill förgöra dem, och nederslå dem, och de skola icke stå mig emot; de måste falla under mina fötter.
Es tos izdeldēšu un tos satriekšu, ka tie nevarēs celties, tiem jākrīt apakš manām kājām.
40 Du kan omgjorda mig med kraft till strid; du kan kasta dem under mig, som sätta sig upp emot mig.
Jo Tu mani apjozīsi ar spēku uz karu, Tu nospiedīsi apakš manis, kas pret mani ceļas.
41 Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra dem som mig hata.
Tu maniem ienaidniekiem liksi bēgt manā priekšā un savus nīdētājus es iznīcināšu.
42 De ropa, men der är ingen hjelpare; till Herran, men han svarar dem intet.
Tie skatās visapkārt, bet glābēja nav, - uz To Kungu, bet Viņš tiem neatbild.
43 Jag skall sönderstöta dem såsom stoft på jordene; såsom träck uppå gatone skall jag göra dem till mull, och förströ dem.
Es tos sagrūdīšu kā zemes pīšļus, es tos samīšu un izkaisīšu kā dubļus uz ielām.
44 Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket; och bevarar mig till ett hufvud öfver Hedningarna. Det folk, som jag intet kände, skall tjena mig.
Tu mani izglābi no manu ļaužu ķildām, Tu mani lieci par galvu tautām: ļaudis, ko es nepazinu, man kalpo.
45 De främmande barn försaka mig; men desse lyda mig med hörsam öron.
Svešinieku bērni mīlīgi izrādās manā priekšā; kad viņu auss dzird, tad tie man paklausa.
46 De främmande barn äro försmäktade, och brytas i sina bojor.
Svešinieku bērni nonīkst un drebēdami iziet no savām pilīm.
47 Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och varde upphöjd Gud, mine helsos tröst.
Tas Kungs ir dzīvs, un slavēts lai ir mans Patvērums, un augsti slavēts lai ir Dievs, manas pestīšanas Klints,
48 Gud, som gifver mig hämnden, och kastar folk under mig;
Tas stiprais Dievs, kas man dod atriebšanu, un tautas nomet apakš manis,
49 Han förer mig ut ifrå mina fiendar, och ifrå dem, som sätta sig emot mig, upphöjer du mig; och ifrå vrångvisa män frälsar du mig.
Un kas mani izvada no maniem ienaidniekiem. Un Tu mani paaugstini pār tiem, kas pret mani cēlās, no tiem varas darītājiem Tu mani izglābi.
50 Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och dino Namne lofsjunga;
Tāpēc es Tevi, Kungs, slavēšu starp tautām un dziedāšu Tavam vārdam.
51 Den der stor salighet bevisar sinom Konung; och gör väl med David sinom smorda, och med hans säd i evig tid.
Viņš Savam ķēniņam parāda lielu pestīšanu un dara labu Savam svaidītam Dāvidam un viņa dzimumam mūžīgi.
