2 Samuelsboken 22
1 Och David talade för Herranom denna visones ord, den tid då Herren hade hulpit honom ifrån alla hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand;
Ook heeft David tot Jahweh de woorden van dit lied gericht, toen Jahweh hem verlost had uit de hand van al zijn vijanden en ook uit de hand van Saul.
2 Och sade: Herren är min klippa, och min borg, och min Frälsare.
En hij sprak:
3 Gud är min tröst, på honom vill jag trösta; min sköld och mine helsos horn; mitt beskärm, och min tillflykt, min Frälsare, du som mig hjelper ifrån orätt.
Jahweh, mijn toevlucht, mijn burcht en mijn veste; Mijn God, mijn rots, waarop ik kan schuilen. Mijn schild, de hoorn van mijn heil, mijn schutse en mijn toevlucht, Mijn redder heeft mij uit de verdrukking verlost.
4 Jag vill lofva och åkalla Herran, så blifver jag ifrå mina fiendar förlossad.
Ik roep: Geprezen zij Jahweh! En ben van mijn vijand verlost.
5 Ty dödsens förderf hade omhvärft mig; och Belials bäcker hade förskräckt mig.
De branding van de dood had mij al gegrepen, De golven van de onderwereld sloegen over mij heen;
De strikken van het dodenrijk hielden mij vast, De klemmen van de dood lagen voor mij gereed: (Sheol h7585)
7 När jag bedröfvad är, vill jag åkalla Herran, och ropa till min Gud, så hörer han mina röst utaf sitt tempel; och mitt rop kommer för honom i hans öron.
Maar ik riep tot Jahweh in mijn nood, En tot God verhief ik mijn stem. En Hij hoorde mijn stem in zijn vorstelijke woning, Mijn hulpgeroep drong door tot zijn oren:
8 Jorden bäfvade och skalf; himmelens grundvalar hafva sig rört, och gifvit sig, då han var vred.
Daar schudde en beefde de aarde, Rilden en dreunden de fundamenten des hemels; Want Hij was in woede ontstoken.
9 Rök gick upp utaf hans näso, och förtärande eld utaf hans mun; så att det ljungade deraf.
Rook steeg op uit zijn neus, Verslindend vuur spoot uit zijn mond, En gloeiende kolen spatten er uit.
10 Himmelen böjde han, och steg neder; och mörker var under hans fötter.
Hij boog de hemel, en daalde neer, Grauwe wolken onder zijn voeten.
11 Och han steg på Cherub, och flög, och syntes på vädrens vingar.
Hij besteeg den cherub en vloog in het rond, Zwevend op de windewieken.
12 Hans tjäll kringom honom var mörker, och svart tjockt moln.
Hij sloeg de duisternis als een dek om zich heen, Donkere nevels, dreigende wolken waren zijn tent.
13 Af skenet för honom brann det med ljungande.
En door de gloed, die voor Hem uitging, Braakten zijn wolken vurige kolen.
14 Herren dundrade af himmelen; och den Högste lät utgå sitt dunder.
En in de hemel donderde Jahweh, Verhief de Allerhoogste zijn stem;
15 Han sköt sina pilar, och förströdde dem; han lät ljunga, och förskräckte dem.
Hij schoot zijn pijlen en strooide ze rond, Slingerde bliksems en joeg ze uiteen:
16 Då såg man vattnet uppvälla; och jordenes grund vardt blottad genom Herrans straff, och genom hans näsos anda och blåst.
Open lag de bedding der zee, Het fundament van de aarde kwam bloot; Door het dreigen van Jahweh, Door het snuivend gebries van zijn neus.
17 Han sände utaf höjdene, och hemtade mig, och drog mig utu stor vatten.
Van boven boog Hij Zich neer, greep mij vast, En trok mij weg uit de onstuimige wateren;
18 Han frälste mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro;
Hij verloste mij van mijn grimmigen vijand En van mijn haters, want ze waren te machtig.
19 De mig öfverföllo i mine olyckos tid; och Herren är min tröst vorden.
Ze waren uitgetrokken op de dag van mijn rampspoed, Maar Jahweh was mijn beschermer;
20 Han hafver utfört mig på rymdena. Han tog mig ut; förty han hade lust till mig.
Hij beveiligde mij, En bracht mij redding, omdat Hij mij liefhad.
21 Herren gör väl vid mig efter mina rättfärdighet; han betalar mig efter mina händers renhet.
Toen werd mijn gerechtigheid door Jahweh beloond, Mijn reinheid van handen vergolden:
22 Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig vorden emot min Gud.
Want ik had de wegen van Jahweh bewandeld, Niet gezondigd tegen mijn God;
23 Förty alla hans rätter hafver jag för ögon; och hans bud kastar jag icke ifrå mig.
Ik had al zijn geboden voor ogen gehouden, Niet zijn wetten ontweken;
24 Men jag är utan vank för honom, och bevarar mig för synd.
Ik was voor Hem zonder smet, Had mij zuiver van zonde bewaard.
25 Derföre vedergäller mig Herren efter min rättfärdighet; efter min renhet för hans ögon.
Daarom werd mijn gerechtigheid door Jahweh beloond, En mijn reinheid in zijn ogen.
26 Med de heliga äst du helig; med de fromma äst du from.
Want voor getrouwen toont Gij U trouw, Voor rechtschapenen rechtschapen,
27 Med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog.
Rein voor den reine, Maar voor de listigaards listig;
28 Ty du hjelper det elända folk; och med din ögon förnedrar du de höga.
Want Gij redt het deemoedige volk, Maar vernedert hovaardige blikken.
29 Ty du, Herre, äst min lykta; Herren upplyser mitt mörker.
Gij zijt, o Jahweh, mijn lamp, Mijn God, die licht in mijn duisternis straalt;
30 Förty med dig kan jag nederslå krigsfolk; och genom min Gud springa öfver muren.
Met U durf ik de stormloop beginnen, Met mijn God de wallen bespringen.
31 Guds vägar äro utan brist; Herrans tal är genomluttradt; han är en sköld allom dem som hoppas till honom.
God! Volmaakt zijn Zijn wegen, Jahweh’s woord is gelouterd. Hij is voor allen een schild, Die vluchten tot Hem.
32 Ty hvilken är en Gud, utan Herren? Och hvilken är en tröst, utan vår Gud?
Wie toch is God, dan Jahweh alleen; Wie een rots, dan alleen onze God!
33 Gud styrker mig med kraft, och visar mig en väg utan brist.
God! Hij omgordt mij met kracht, En baant mij een veilige weg;
34 Han gör mina fötter lika som hjortars; och sätter mig uppå mina höjder.
Hij maakt mijn voeten vlug als hinden, En doet mij de hoogste toppen beklimmen;
35 Han lärer mina händer strida, och drifver mina armars kopparbåga.
Hij oefent mijn handen ten strijde, Mijn armen tot het spannen van de koperen boog.
36 Och du gifver mig dine helsos sköld; och när du förnedrar mig, gör du mig storan.
Zo hebt Gij mij het schild van uw heil gereikt; Uw goedheid maakte mij groot.
37 Du gör rum för mig till att gå, att mina fötter icke slinta.
Gij hebt een weg voor mijn stappen gebaand, En mijn voeten wankelden niet.
38 Jag vill jaga efter mina fiendar, och förgöra dem; och vill icke omvända, tilldess jag gör en ända med dem.
Ik vervolgde mijn vijanden, haalde ze in, En keerde niet terug, eer ik ze had verslagen.
39 Jag vill förgöra dem, och nederslå dem, och de skola icke stå mig emot; de måste falla under mina fötter.
Ik heb ze verslagen, verpletterd, zodat ze niet opstaan, Maar onder mijn voet blijven liggen.
40 Du kan omgjorda mig med kraft till strid; du kan kasta dem under mig, som sätta sig upp emot mig.
Gij hebt mij met kracht omgord tot de strijd, Mijn tegenstanders voor mij doen bukken;
41 Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra dem som mig hata.
Gij liet mij de rug van mijn vijanden zien. Mijn haters heb ik verdelgd.
42 De ropa, men der är ingen hjelpare; till Herran, men han svarar dem intet.
Nu huilen ze, maar niemand helpt: Tot Jahweh zelfs, maar Hij antwoordt hun niet;
43 Jag skall sönderstöta dem såsom stoft på jordene; såsom träck uppå gatone skall jag göra dem till mull, och förströ dem.
Ik vermaal ze als stof der aarde, Vertrap en vertreed ze als slijk op de straten.
44 Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket; och bevarar mig till ett hufvud öfver Hedningarna. Det folk, som jag intet kände, skall tjena mig.
Gij hebt mij gered uit de strijd met de volkeren. En mij aan het hoofd van de naties gesteld: Volkeren, die ik niet kende, werden mij dienstbaar,
45 De främmande barn försaka mig; men desse lyda mig med hörsam öron.
Vreemden brachten mij hulde; Nauwelijks hadden ze van mij gehoord, Of ze gehoorzaamden mij;
46 De främmande barn äro försmäktade, och brytas i sina bojor.
Anderen lagen uitgeput neer, En kropen sidderend uit hun burchten.
47 Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och varde upphöjd Gud, mine helsos tröst.
Leve Jahweh! Gezegend mijn Rots; Hoogverheven de God, de Rots van mijn heil!
48 Gud, som gifver mig hämnden, och kastar folk under mig;
Gij hebt mij gewroken, o God, Volkeren aan mij onderworpen;
49 Han förer mig ut ifrå mina fiendar, och ifrå dem, som sätta sig emot mig, upphöjer du mig; och ifrå vrångvisa män frälsar du mig.
Mij van mijn grimmigen vijand verlost, Zege over mijn bestrijders verleend, mij van geweldenaars bevrijd.
50 Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och dino Namne lofsjunga;
Daarom wil ik U prijzen, o Jahweh, Uw naam verheerlijken onder de volken!
51 Den der stor salighet bevisar sinom Konung; och gör väl med David sinom smorda, och med hans säd i evig tid.
Machtige hulp verleent Hij zijn koning, En genade aan zijn Gezalfde, Aan David en zijn geslacht Voor altijd!
