2 Samuelsboken 22
1 Och David talade för Herranom denna visones ord, den tid då Herren hade hulpit honom ifrån alla hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand;
Angraeng mah David to angmah ih misanawk hoi Saul ih ban thung hoiah loisak naah, hae tiah laa loknawk to a thuih,
2 Och sade: Herren är min klippa, och min borg, och min Frälsare.
anih mah, Angraeng loe ka lungsong, kang hawkhaih hoi kai pahlongkung ah oh;
3 Gud är min tröst, på honom vill jag trösta; min sköld och mine helsos horn; mitt beskärm, och min tillflykt, min Frälsare, du som mig hjelper ifrån orätt.
Sithaw loe ka lungsong ah oh moe, kang hawkhaih ah oh; anih loe ka phaw hoi pahlonghaih takii ah oh. Kai ih sipae, kang hawkhaih hoi pahlongkung ah oh moe, athii palong koeh kasae kaminawk ban thung hoiah nang pahlong.
4 Jag vill lofva och åkalla Herran, så blifver jag ifrå mina fiendar förlossad.
Pakoeh han kamcuk, Angraeng to ka kawk naah, ka misanawk salak hoiah pahlong ah ka oh.
5 Ty dödsens förderf hade omhvärft mig; och Belials bäcker hade förskräckt mig.
Duekhaih tuiphu mah ang takui naah, amrohaih kalen tui mah ang khuk moe, ang pazih.
Hell qui mah angzaeng caeng moe, duekhaih thaang mah ang pakaa khoep. (Sheol h7585)
7 När jag bedröfvad är, vill jag åkalla Herran, och ropa till min Gud, så hörer han mina röst utaf sitt tempel; och mitt rop kommer för honom i hans öron.
Palungboeng naah Angraeng to ka kawk; ka Sithaw to ka kawk; anih mah angmah ih tempul imthung hoiah ka lok to ang tahgaih pae, ka qahhaih lok anih ih naa thungah akun.
8 Jorden bäfvade och skalf; himmelens grundvalar hafva sig rört, och gifvit sig, då han var vred.
Anih palungphui pongah, long loe tasoeh takuenhaih hoiah oh; van ohhaih ahmuennawk doeh anghuen moe, angthuih o.
9 Rök gick upp utaf hans näso, och förtärande eld utaf hans mun; så att det ljungade deraf.
Anih ih hnahkhaw thung hoiah hmaikhue to tacawt moe, anih ih pakha hoiah hmaipalai to tacawt pongah, hmaisaae to amngaeh.
10 Himmelen böjde han, och steg neder; och mörker var under hans fötter.
Vannawk to takoih moe, angzoh tathuk; a khok tlim ah vinghaih to oh.
11 Och han steg på Cherub, och flög, och syntes på vädrens vingar.
Cehrubim pongah angthueng moe, azawk; anih loe takhi pakhraeh nuiah amtueng.
12 Hans tjäll kringom honom var mörker, och svart tjockt moln.
Anih taengah vinghaih to suek moe, tui kaving, van ih kathah tamai hoiah a khuk.
13 Af skenet för honom brann det med ljungande.
Anih hmaa ah kaom aanghaih mah, hmaisaae to amngaehsak.
14 Herren dundrade af himmelen; och den Högste lät utgå sitt dunder.
Angraeng mah van ah khopazihsak moe, ranui koek ah lok to amsongsak.
15 Han sköt sina pilar, och förströdde dem; han lät ljunga, och förskräckte dem.
Kaliinawk to kah moe, tangphra to pueksak pongah, a misanawk to anghaehsak phaeng.
16 Då såg man vattnet uppvälla; och jordenes grund vardt blottad genom Herrans straff, och genom hans näsos anda och blåst.
Sithaw mah thuitaek pongah, a hnah thung ih takhi hoiah tuipui longhaih ahmuen hoiah long ohhaih ahmuen to amtuengsak.
17 Han sände utaf höjdene, och hemtade mig, och drog mig utu stor vatten.
Ranui bang hoiah ban to payangh moe, kathuk tui thung hoiah kai ang talawk.
18 Han frälste mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro;
Kai hnuma moe, kai hanah thacak parai misanawk ih ban thung hoiah kai ang pahlong.
19 De mig öfverföllo i mine olyckos tid; och Herren är min tröst vorden.
Raihaih ka tongh na niah nihcae mah ang pakaa; toe Angraeng loe kam haahaih ah oh.
20 Han hafver utfört mig på rymdena. Han tog mig ut; förty han hade lust till mig.
Kai to kalen parai ahmuen ah ang suek; kai palung pongah, ang pahlong.
21 Herren gör väl vid mig efter mina rättfärdighet; han betalar mig efter mina händers renhet.
Ka toenghaih baktih toengah, Angraeng mah tangqum ang paek; ka ban ciimhaih baktih toengah, kai hanah tangqum ang paek.
22 Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig vorden emot min Gud.
Angraeng ih loklam to ka pazui; kahoih ai hmuen sak hanah, ka Sithaw to kang qoi taak ai.
23 Förty alla hans rätter hafver jag för ögon; och hans bud kastar jag icke ifrå mig.
A thuitaekhaih loknawk loe ka hmaa ah oh, a paek ih loknawk to kang qoi taak ai.
24 Men jag är utan vank för honom, och bevarar mig för synd.
A hmaa ah toenghaih hoiah ka oh moe, zaehaih to ka yae.
25 Derföre vedergäller mig Herren efter min rättfärdighet; efter min renhet för hans ögon.
To pongah Angraeng mah ka toenghaih hoi a mikhnukah ka ciimcaihaih baktih toengah, tangqum to ang paek boeh.
26 Med de heliga äst du helig; med de fromma äst du from.
Tahmenhaih tawn kami khaeah tahmenhaih, katoeng kami khaeah na toenghaih to nam tuengsak.
27 Med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog.
Ciimcai kaminawk khaeah ciimcaihaih, lokaek thaih kaminawk khaeah sethaih to nam tuengsak.
28 Ty du hjelper det elända folk; och med din ögon förnedrar du de höga.
Patangkhang kaminawk to na pahlong; toe amoek kaminawk loe atlim ah na pakhrak tathuk.
29 Ty du, Herre, äst min lykta; Herren upplyser mitt mörker.
Nang loe kai ih hmaithaw ah na oh; Aw Angraeng; Angraeng mah kai khovinghaih to khodai ah angcoengsak.
30 Förty med dig kan jag nederslå krigsfolk; och genom min Gud springa öfver muren.
Nang oephaih rang hoiah misatuh kaminawk to ka patoeh moe, ka Sithaw rang hoiah sipae to ka poeng thaih.
31 Guds vägar äro utan brist; Herrans tal är genomluttradt; han är en sköld allom dem som hoppas till honom.
Sithaw ih loklam loe akoep; Angraeng ih lok loe coek koi om ai; a nuiah amha kaminawk hanah anih loe aphaw ah oh.
32 Ty hvilken är en Gud, utan Herren? Och hvilken är en tröst, utan vår Gud?
Angraeng pacoengah, mi maw Sithaw ah kaom vop?
33 Gud styrker mig med kraft, och visar mig en väg utan brist.
Sithaw loe ka thacakhaih hoi tharahhaih ah oh; anih mah ka loklam to akoepsak.
34 Han gör mina fötter lika som hjortars; och sätter mig uppå mina höjder.
Ka khok hae tasuk khok baktiah ang sak pae moe, hmuensang ah ang suek.
35 Han lärer mina händer strida, och drifver mina armars kopparbåga.
Misatuk thaih hanah ka ban hae patuk pongah, ka ban mah sum kalii to khaeh thaih.
36 Och du gifver mig dine helsos sköld; och när du förnedrar mig, gör du mig storan.
Pazawkhaih aphaw to nang paek moe, poeknaemhaih hoiah nang lensak.
37 Du gör rum för mig till att gå, att mina fötter icke slinta.
Ka hmaa ih loklam to na kawksak pongah, ka khok hae amkhraeng ai.
38 Jag vill jaga efter mina fiendar, och förgöra dem; och vill icke omvända, tilldess jag gör en ända med dem.
Ka misanawk to patom moe, ka hum; nihcae ka paro ai karoek to kam laem let ai.
39 Jag vill förgöra dem, och nederslå dem, och de skola icke stå mig emot; de måste falla under mina fötter.
Nihcae loe ahmaa caak o moe, ka tamit boih; angthawk o thai ai boeh; ue, ka khok tlim ah amtim o boih.
40 Du kan omgjorda mig med kraft till strid; du kan kasta dem under mig, som sätta sig upp emot mig.
Misatuk hanah thacakhaih hoiah nang zaeng moe, kai tuk hanah misa angthawk kaminawk to ka khokkung ah na kuepsak.
41 Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra dem som mig hata.
Kai hnuma kaminawk ka hum thai hanah, nihcae ih tahnong to kai han nang paek.
42 De ropa, men der är ingen hjelpare; till Herran, men han svarar dem intet.
Nihcae loe khet o, toe pahlongkung maeto doeh om ai; Angraeng khaeah a hang o; toe anih mah pathim pae ai.
43 Jag skall sönderstöta dem såsom stoft på jordene; såsom träck uppå gatone skall jag göra dem till mull, och förströ dem.
Nihcae to long ih maiphu baktiah ka boh; loklam ih tangkrok baktiah ka cawh moe, ka haeh phaeng.
44 Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket; och bevarar mig till ett hufvud öfver Hedningarna. Det folk, som jag intet kände, skall tjena mig.
Kai ih kami tuh kaminawk ih ban thung hoiah nang pahlong moe, Sithaw panoek ai kaminawk ih lu ah nang ohsak; ka panoek vai ai ih kaminawk mah ka tok ang sak pae o.
45 De främmande barn försaka mig; men desse lyda mig med hörsam öron.
Prae kalah kaminawk loe kai khaeah akun o, ka lok thaih o naah, ka lok to tahngaih o.
46 De främmande barn äro försmäktade, och brytas i sina bojor.
Prae kalah kaminawk loe thazok o sut pongah, tasoeh takuenhaih hoiah oh o moe, angmacae ohhaih ahmuen hoiah tacawt o.
47 Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och varde upphöjd Gud, mine helsos tröst.
Angraeng loe hing; ka lungsong loe tahamhoihaih om nasoe! Sithaw, ka pahlonghaih lungsong loe, pakoehhaih om nasoe.
48 Gud, som gifver mig hämnden, och kastar folk under mig;
Anih loe kai taham lu lakung Sithaw ah oh moe, kaminawk to ka khok tlim ah a suek.
49 Han förer mig ut ifrå mina fiendar, och ifrå dem, som sätta sig emot mig, upphöjer du mig; och ifrå vrångvisa män frälsar du mig.
Anih mah ka misanawk khae hoiah ang loisak; ka misanawk nuiah nang thuengh tahang moe, hmawhsaeng kaminawk ban thung hoiah nang pahlong.
50 Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och dino Namne lofsjunga;
To pongah Aw Angraeng, Sithaw panoek ai kaminawk salakah, nang khaeah anghoehaih lok to ka thuih, na hmin pakoehhaih laa to ka sak han.
51 Den der stor salighet bevisar sinom Konung; och gör väl med David sinom smorda, och med hans säd i evig tid.
Anih loe angmah ih siangpahrang hanah pahlonghaih imsang ah oh; situi hoi bawh ih David hoi anih ih caanawk khaeah, tahmenhaih dungzan khoek to amtuengsak, tiah laa a sak.
