2 Samuelsboken 12
1 Och Herren sände Nathan till David. När han kom till honom, sade han till honom: Det voro två män uti en stad; den ene rik, den andre fattig.
Then the Lord sent Nathan to David. And when he had come to him, he said to him: “Two men were in one city: one wealthy, and the other poor.
2 Den rike hade ganska mycken får och fä;
The wealthy man had very many sheep and oxen.
3 Men den fattige icke utan ett litet får, hans endesta, hvilket han köpt hade, och uppfödde det, att det uppväxte när honom, och bredovid hans barn. Det åt af hans beta, och drack af hans drickekar, och sof i hans famn, och han höll det såsom ena dotter.
But the poor man had nothing at all, except one little sheep, which he had bought and nourished. And she had grown up before him, together with his children, eating from his bread, and drinking from his cup, and sleeping in his bosom. And she was like a daughter to him.
4 Men då till den rika mannen kom en gäst, nändes han icke taga af sin får och fä, till att tillreda något åt den gästen, som till honom kommen var; och tog den fattiga mannens får, och redde det till för den mannen, som till honom kommen var.
But when a certain traveler had come to the wealthy man, neglecting to take from his own sheep and oxen, so that he might present a feast for that traveler, who had come to him, he took the sheep of the poor man, and he prepared a meal for the man who had come to him.”
5 Då förgrymmade sig David med stora vrede emot den mannen, och sade till Nathan: Så sant som Herren lefver, den mannen är dödsens barn, som detta gjort hafver.
Then David’s indignation was enraged exceedingly against that man, and he said to Nathan: “As the Lord lives, the man who has done this is a son of death.
6 Dertill skall han betala fåret fyradubbelt igen, efter han sådant gjort hafver, och icke hade det fördrag.
He shall restore the sheep fourfold, because he did this word, and he did not take pity.”
7 Då sade Nathan till David: Du äst den mannen. Så säger Herren Israels Gud: Jag hafver smort dig till en Konung öfver Israel, och hafver frälst dig utu Sauls hand;
But Nathan said to David: “You are that man. Thus says the Lord, the God of Israel: ‘I anointed you as king over Israel, and I rescued you from the hand of Saul.
8 Och hafver gifvit dig dins herras hus; dertill hans hustrur i din famn, och hafver gifvit dig Israels hus och Juda; och är det icke nog, vill jag ännu det och det göra dig dertill.
And I gave the house of your lord to you, and the wives of your lord into your bosom. And I gave the house of Israel and of Judah to you. And as if these things were small, I shall add much greater things to you.
9 Hvi hafver du då föraktat Herrans ord, att du sådant ondt för hans ögon göra skulle? Uria den Hetheen hafver du slagit med svärd; hans hustru hafver du tagit dig till hustru; men honom hafver du dräpit med Ammons barnas svärd.
Therefore, why have you despised the word of the Lord, so that you did evil in my sight? You have struck down Uriah the Hittite with the sword. And you have taken his wife as a wife for yourself. And you have put him to death with the sword of the sons of Ammon.
10 Nu, så skall icke svärd återvända af ditt hus till evig tid; efter du hafver föraktat mig, och Uria den Hetheens hustru tagit, att hon skall vara din hustru.
For this reason, the sword shall not withdraw from your house, even perpetually, because you have despised me, and you have taken the wife of Uriah the Hittite, so that she may be your wife.’
11 Detta säger Herren: Si, jag skall uppväcka ondt öfver dig, utaf ditt eget hus, och skall taga dina hustrur för din ögon, och skall gifva dinom nästa, att han skall ligga när dina hustrur om ljusa dagen.
And so, thus says the Lord: ‘Behold, I will raise up over you an evil from your own house. And I will take your wives away before your eyes, and I will give them to your neighbor. And he will sleep with your wives in the sight of this sun.
12 Ty du hafver gjort det hemliga; men jag vill detta göra för hela Israel, på ljusa dagen.
For you acted secretly. But I will do this word in the sight of all of Israel, and in the sight of the sun.’”
13 Då sade David till Nathan: Jag hafver syndat emot Herranom. Nathan sade till David: Så hafver ock Herren tagit din synd bort; du skall icke dö.
And David said to Nathan, “I have sinned against the Lord.” And Nathan said to David: “The Lord has also taken away your sin. You shall not die.
14 Men efter du hafver med detta ärendet kommit Herrans fiendar till att förhäda, skall den sonen, som dig födder är, döden dö.
Yet truly, because you have given occasion to the enemies of the Lord to blaspheme, because of this word, the son who was born to you: dying he shall die.”
15 Och Nathan gick hem i sitt hus. Men Herren slog barnet, som Uria hustru David födt hade, så att det vardt dödssjukt.
And Nathan returned to his own house. And the Lord struck the little one, whom the wife of Uriah had borne to David, and he was despaired of.
16 Och David bad Gud om barnet, och fastade, och gick in, och låg öfver natt ena på jordene.
And David begged the Lord on behalf of the little one. And David fasted strictly, and entering alone, he lay upon the ground.
17 Då stodo upp de äldste i hans hus, och ville rätta honom upp af jordene; men han ville icke, och åt icke heller med dem.
Then the elders of his house came, urging him to rise up from the ground. And he was not willing, nor would he eat a meal with them.
18 På sjunde dagenom blef barnet dödt; och Davids tjenare torde icke säga honom att barnet var dödt; ty de tänkte: Si, då barnet ännu var lefvandes, talade vi med honom, och han hörde vår röst intet; huru mycket mer skall det göra honom ondt, om vi säge: Barnet är dödt?
Then, on the seventh day, it happened that the infant died. And the servants of David were afraid to report to him that the little one had died. For they said: “Behold, when the child was still alive, we were speaking to him, but he would not listen to our voice. How much more will he afflict himself, if we tell him that the boy is dead?”
19 Och David fick se att hans tjenare talade i mjugg, och förmärkte att barnet var dödt, och sade till sina tjenare: Är barnet dödt? De sade: Ja.
But when David had seen his servants whispering, he realized that the infant had died. And he said to his servants, “Is the child dead?” And they responded to him, “He is dead.”
20 Då stod David upp af jordene, och tvådde sig, och smorde sig, och lade annor kläder uppå, och gick in uti Herrans hus, och tillbad; och då han kom hem igen i sitt hus, lät han komma mat upp för sig, och åt.
Therefore, David rose up from the ground. And he washed and anointed himself. And when he had changed his clothing, he entered the house of the Lord, and he worshiped. Then he went to his own house, and he asked them to place bread before him, and he ate.
21 Då sade hans tjenare till honom: Hvad är det för ett ting, som du gör? Då barnet lefde, fastade du, och gret; men nu, sedan det dödt är, står du upp, och äter!
But his servants said to him: “What is this word that you have done? You fasted and were weeping, on behalf of the infant, while he was still alive. But when the boy was dead, you arose and ate bread.”
22 Han sade: För barnets skull fastade jag, och gret, då det lefde; ty jag tänkte: Ho vet, om Herren varder mig nådelig, så att barnet må blifva vid lif.
And he said: “While he was yet alive, I fasted and wept on behalf of the infant. For I said: Who knows if the Lord may perhaps give him to me, and let the infant live?
23 Men nu, sedan det dödt är, hvad skulle jag fasta? Kan jag ock hemta honom igen? Jag går väl till honom, men han kommer intet till mig igen.
But now that he is dead, why should I fast? Would I be able to bring him back anymore? Instead, I will go to him. Yet truly, he will not return to me.”
24 Och då David hade hugsvalat sina hustru BathSeba, gick han in till henne, och sof när henne; och hon födde en son, den kallade han Salomo; och Herren älskade honom.
And David consoled his wife Bathsheba. And entering to her, he slept with her. And she bore a son, and he called his name Solomon, and the Lord loved him.
25 Och han fick honom under Nathans hand, Prophetens; han kallade honom JedidJa, för Herrans skull.
And he sent, by the hand of Nathan the prophet, and he called his name, Beloved of the Lord, because the Lord loved him.
26 Så stridde nu Joab emot Rabba Ammons barnas, och vann den Konungsliga staden;
And then Joab fought against Rabbah of the sons of Ammon, and he fought outside the royal city.
27 Och sände båd till David, och lät säga honom: Jag hafver stridt emot Rabba, och hafver ock vunnit vattustaden.
And Joab sent messengers to David, saying: “I have struggled against Rabbah, and so the City of Waters will soon be seized.
28 Så tag nu tillhopa det folk, som qvart är, och belägg staden, och vinn honom; på det att jag icke vinner honom, och får der namnet af.
Now therefore, gather the remaining portion of the people together, and besiege the city and take it. Otherwise, when the city will have been laid waste by me, the victory will be ascribed to my name.”
29 Alltså tog David allt folket tillhopa, och drog åstad, och stridde emot Rabba, och vann honom;
And so David gathered together all the people, and he set out against Rabbah. And after he had fought, he seized it.
30 Och tog deras Konungs krono utaf hans hufvud, hvilken hade i vigt en centener guld, och ädla stenar; och den vardt satt David på hans hufvud; och förde ganska mycket rof utu staden.
And he took the crown of their king from his head. The weight of it was a talent of gold, having the most precious gems. And it was placed upon the head of David. Moreover, he carried away the spoils of the city, which were very many.
31 Och folket derinne förde han ut, och lade dem under jernsågar och taggar, och jernkilar, och brände dem upp uti tegelugnar; så gjorde han alla Ammons barnas städer. Så vände då David och allt folket om igen till Jerusalem.
Also, bringing forth its people, he sawed them, and he drove over them with iron wagons, and he divided them with knives, and he dragged them through brick kilns. So he did to all the citizens of the sons of Ammon. And David returned, with the entire army, to Jerusalem.
