2 Korinthierbrevet 9

1 Om den undsättning, som sker helgonen, är icke behof att jag skrifver eder till.

2 Ty jag vet edar godvilja, af hvilken jag berömmer mig ibland dem i Macedonien, att Achajen var redo för ett år sedan; och edart efterdöme uppväckte många.

3 Dock hafver jag sändt dessa bröder, derföre att vår berömmelse om eder icke skall fåfäng vara uti detta ärende; och att I ären redo, såsom jag hafver sagt om eder;

4 På det, om de af Macedonien med mig komma, och finna eder icke redo, att vi (jag vill icke säga I) icke då skolen få en blygd af sådana berömmelse.

5 Syntes mig ock af nöden vara att förmana bröderna, att de först foro till eder, och tillredde den undsättning, som tillförene utlofvad var; att hon ligger redo, såsom en god undsättning och icke som någor karghet.

6 Men det säger jag: Den som sparliga sår, han skall ock sparliga uppskära; och den som sår i välsignelse, han skall ock uppskära i välsignelse.

7 Hvar och en som han sjelf vill; icke med olust, eller af tvång; ty en gladan gifvare älskar Gud.

8 Gud är mägtig så lagat, att allahanda nåd rikeliga blifver i eder; att I uti all ting alltid nog hafven, nog mägtige till alla goda gerningar;

9 Såsom skrifvet är: Han hafver utstrött, och gifvit de fattiga; hans rättfärdighet blifver i evig tid. (aiōn g165)

10 Men den som räcker sädesmannenom det han sår, han skall ock räcka eder brödet till att äta, och skall föröka edra säd, och låta växa edra rättfärdighets frukt;

11 Att I rike blifven i all ting, uti all enfaldighet, hvilken i oss verkar, att Gudi sker tack.

12 Ty denna undsättning icke allenast uppfyller den brist, som helgonen hafva; utan jemväl öfverflödar dertill, att månge tacka Gudi, de som denna hjelp väl täckes;

13 Och prisa Gud för edor underdåniga bekännelse i Christi Evangelio, och för edra enfaldiga meddelan med dem och allom;

14 Och desslikes i deras böner för eder; hvilka ock längta efter eder, för den öfversvinnande Guds nåd som är i eder.

15 Men Gudi vare tack för sina osägeliga gåfvo.