2 Korinthierbrevet 7

1 Efter vi nu hafve sådana löfte, mine käreste, så görom oss rena af all köttsens och andans besmittelse fullbordande helgelsen i Guds räddhåga.

With these promises, dear friends, let us purify ourselves from everything that pollutes either body or spirit, and, in deepest respect for God, aim at perfect holiness.

2 Fatter oss; vi hafve ingom gjort skada, vi hafve ingen bedragit, vi hafve ingen besvikit.

Make room for us in your hearts. In no instance have we ever wronged, or harmed, or taken advantage of, anyone.

3 Sådana säger jag icke till att fördöma eder; ty jag sade eder tillförene, att I ären i vår hjerta, till att dö och lefva med eder.

I am not saying this to condemn you. Indeed, I have already said that you are in our heart, to live and die together.

4 Jag hafver mycken tröst till eder; jag berömmer mig mycket af eder; jag är uppfylld med hugsvalelse; jag är uti osägeliga glädje, i all vår bedröfvelse.

I have the utmost confidence in you; I am always boasting about you. I am full of encouragement and, in spite of all our troubles, my heart is overflowing with happiness.

5 Ty när vi kommom uti Macedonien, då hade vårt kött ingen ro, utan allestädes vorom vi uti bedröfvelse; utvärtes strid, invärtes räddhåge.

Ever since we reached Macedonia, we have had no rest in body or mind; on every side there have been troubles – conflicts without, anxieties within.

6 Men Gud, som hugsvalar dem som förtryckte äro, han hugsvalade oss genom Titi tillkommelse;

But God, who encourages the downcast, has encouraged us by the arrival of Titus.

7 Dock icke allenast genom hans tillkommelse, utan jemväl genom den hugsvalelse han fått hade af eder; och förkunnade oss edra åstundan, edar gråt, edart nit om mig, så att jag blef ända yttermera glad.

And it is not only by his arrival that we are encouraged, but also by the encouragement which he received from you; for he tells us of your strong affection, your penitence, and your zeal on my behalf – so that I am happier still.

8 Ty det jag bedröfvade eder med mitt bref, det ångrar mig intet; och om det än ångrade mig, dock, medan jag ser att samma bref hafver tilläfventyrs en tid långt bedröfvat eder;

For, though I caused you sorrow by my letter, I do not regret it. Even if I were inclined to regret it – for I see that my letter did cause you sorrow though only for a time –

9 Så fröjdar jag mig nu icke deraf, att I vorden bedröfvade, utan att I vorden bedröfvade till bättring; ty I ären bedröfvade vordne efter Guds sinne, så att I ingen skada lidit hafven af oss i någor måtto.

I am glad now; not because of the sorrow it caused you, but because your sorrow brought you to repentance. For it was God’s will that you should feel sorrow, in order that you should not suffer loss in any way at our hands.

10 Ty den sorg, som är efter Guds sinne, hon kommer åstad bättring till salighet, den man icke ångrar; men verldenes sorg, hon kommer åstad döden.

For, when sorrow is in accordance with God’s will, it results in a repentance leading to salvation, and which will never be regretted. The sure result of the sorrow that the world knows is death.

11 Si, detsamma, att I bedröfvade vorden efter Guds sinne, hvilken omsorg det hafver gjort i eder; ja sannerliga, ursäkt, misshag, räddhåga, åstundan, nit, hämnd; ty I hafven bevisat i all stycken, att I rene ären uti den saken.

For see what results that other sorrow – sorrow in accordance with God’s will – has had in your case. What earnestness it produced! What explanations! What strong feeling! What alarm! What longing! What eagerness! What readiness to punish! You have proved yourselves altogether free from guilt in that matter.

12 Derföre, ändock jag skref eder till, så är det likväl icke skedt för hans skull, som skadan gjort hade; icke heller för hans skull, som skadan skedd var; utan fördenskull, att vår nit till eder skulle uppenbar varda när eder för Gudi.

So, then, even though I did write to you, it was not for the sake of the wrongdoer, or of the man who was wronged, but to make you conscious, in the sight of God, of your own earnest care for us. And it is this that has encouraged us.

13 Derföre hafve vi nu fått hugsvalelse, deraf att I hugsvalade ären; dock än mycket mer hafve vi gladt oss för Titi fröjds skull; ty hans ande vardt vederqvickt af allom eder.

In addition to the encouragement that this gave us, we were made far happier still by the happiness of Titus for his heart has been cheered by you all.

14 Hvad jag hafver berömt mig om eder för honom, det blyges mig intet; utan såsom vi all ting i sanningen hafve eder sagt, så är ock vår berömmelse för Tito sann vorden.

Although I have been boasting a little to him about you, you did not put me to shame; but, just as every thing we had said to you was true, so our boasting to Titus about you has also proved to be the truth.

15 Och hans hjerta är öfvermåtton väl till sinnes om eder, då han tänker på allas edra lydno, huruledes I undfingen honom med räddhåga och bäfvan.

And his affection for you is all the greater, as he remembers the deference that you all showed him, and recalls how you received him with anxious care.

16 Jag fröjdar mig, att jag allt godt må förse mig till eder.

I am glad that I can feel perfect confidence in you.