2 Korinthierbrevet 2
1 Men jag hafver det betänkt med mig sjelf, att jag icke åter med ångest vill komma till eder.
Statui autem hoc ipsum apud me, ne iterum in tristitia venirem ad vos.
2 Ty om jag bedröfvar eder, ho är då den som fröjdar mig, utan den som varder af mig bedröfvad?
Si enim ego contristo vos: et quis est, qui me lætificet, nisi qui contristatur ex me?
3 Och detsamma hafver jag skrifvit eder, att, när jag komme till eder, jag icke skulle få sorg af dem, der jag heldre skulle få glädje af; efter jag hafver den tröst till eder alla, att min fröjd är allas edra fröjd.
Et hoc ipsum scripsi vobis, ut non cum venero, tristitiam super tristitiam habeam, de quibus oportuerat me gaudere: confidens in omnibus vobis, quia meum gaudium, omnium vestrum est.
4 Ty jag skref eder till uti stor bedröfvelse och hjertans ångest, med många tårar; icke på det I skullen bedröfvas, utan på det I skullen förstå den kärlek, som jag enkannerliga hafver till eder.
Nam ex multa tribulatione, et angustia cordis scripsi vobis per multas lacrymas: non ut contristemini: sed ut sciatis, quam charitatem habeam abundantius in vobis.
5 Hvar nu någor hafver bedröfvelse åstadkommit, den hafver icke bedröfvat mig, utan endels; på det jag icke skall betunga eder alla.
Si quis autem contristavit, non me contristavit: sed ex parte, ut non onerem omnes vos.
6 Men det är nog, att den samme af mångom så straffad är;
Sufficit illi, qui eiusmodi est, obiurgatio hæc, quæ fit a pluribus:
7 Så att I nu dess mer tvärtemot skolen öfverse med honom, och hugsvala honom, på det han icke skall uppsluken varda uti för mycken bedröfvelse.
ita ut econtrario magis donetis, et consolemini, ne forte abundantiori tristitia absorbeatur qui eiusmodi est.
8 Derföre förmanar jag eder, att I bevisen honom kärlek.
Propter quod obsecro vos, ut confirmetis in illum charitatem.
9 Ty derföre hafver jag ock skrifvit eder till, att jag skulle bepröfva eder, om I lydige ären i all ting.
Ideo enim et scripsi, ut cognoscam experimentum vestrum, an in omnibus obedientes sitis.
10 Den I förlåten något, den förlåter ock jag; ty hvem ock jag förlåter något, det förlåter jag för edra skull, i Christi stad;
Cui autem aliquid donastis, et ego: nam et ego quod donavi, si quid donavi, propter vos in persona Christi,
11 På det vi icke skole varda bedragna af Satana; ty oss är icke ovetterligit, hvad han i sinnet hafver.
ut non circumveniamur a Satana: non enim ignoramus cogitationes eius.
12 Men då jag kom till Troadem, till att predika Christi Evangelium, och mig upplåten vardt en dörr i Herranom;
Cum venissem autem Troadem propter Evangelium Christi, et ostium mihi apertum esset in Domino,
13 Hade jag ingen ro uti min anda; derföre att jag icke fann min broder Titum; utan gjorde der min afsked, och for till Macedonien.
non habui requiem spiritui meo, eo quod non invenerim Titum fratrem meum, sed valefaciens eis, profectus sum in Macedoniam.
14 Men Gudi vare lof, som alltid låter oss seger behålla i Christo, och uppenbarar lukten af sin kunskap, genom oss, allestäds.
Deo autem gratias, qui semper triumphat nos in Christo Iesu, et odorem notitiæ suæ manifestat per nos in omni loco:
15 Ty vi äre Gudi en god Christi lukt, både ibland dem som salige varda, också ibland dem som förtappade varda;
quia Christi bonus odor sumus Deo in iis, qui salvi fiunt, et in iis, qui pereunt:
16 Dessom en döds lukt till döden; men dem androm lifsens lukt till lifs. Ho är nu här dogse till?
aliis quidem odor mortis in mortem: aliis autem odor vitæ in vitam. Et ad hæc quis tam idoneus?
17 Ty vi äre icke såsom månge, de der förfalska Guds ord; utan af renhet, och såsom af Gudi, tale vi för Gud i Christo.
Non enim sumus sicut plurimi, adulterantes verbum Dei, sed ex sinceritate, sed sicut ex Deo, coram Deo, in Christo loquimur.
