2 Korinthierbrevet 10

1 Men jag Paulus förmanar eder, genom Christi saktmodighet och mildhet; jag som ringa är, när jag är när eder; men frånvarandes är jag dristig vid eder.

Now, I, Paul, make a personal appeal to you by the meekness and gentleness of the Christ – I who, ‘in your presence, am humble in my bearing towards you, but, when absent, am bold in my language to you’ –

2 Men jag beder eder, att jag icke skall nödgas närvarandes handla dristeliga, och bruka den djerfhet som man mig tillägger, emot några, som oss räkna såsom vi vandrade efter köttet.

I implore you not to drive me to ‘show my boldness,’ when I do come, by the confident tone which I expect to have to adopt towards some of you, who are expecting to find us influenced in our conduct by earthly motives.

3 Ty ändock vi vandre i köttet, likväl stride vi icke efter köttet.

For, though we live an earthly life, we do not wage an earthly war.

4 Ty vår krigsvapen äro icke köttslig, utan mägtig för Gud, att nederslå fäste;

The weapons for our warfare are not earthly, but, under God, are powerful enough to pull down strongholds.

5 Med hvilko vi kullslå de anslag, och all höghet som sig upphäfver emot Guds kunskap; och tillfångatage allt förnuft under Christi lydno;

We are engaged in confuting arguments and pulling down every barrier raised against the knowledge of God. We are taking captive every hostile thought, to bring it into submission to the Christ,

6 Och äro redebogne att hämnas alla olydno, när edor lydnad fullbordad är.

and are fully prepared to punish every act of rebellion, when once your submission is complete.

7 Dömen I efter ansigtet? Om någor förlåter sig derpå, att han hörer Christo till, han tänke det ock med sig sjelf, att, såsom han hörer Christo till, så höre ock vi Christo till.

You look at the outward appearance of things! Let anyone, who is confident that he belongs to Christ, reflect, for himself, again on the fact – that we belong to Christ no less than he does.

8 Och om jag ock något mer berömde mig om våra magt, hvilka Herren oss gifvit hafver, eder till förbättring, och icke till förderf, ville jag ändå icke blygas.

Even if I boast extravagantly about our authority – which the Lord gave us for building up your faith and not for overthrowing it – still I have no reason to be ashamed.

9 Men detta säger jag, på det I icke skolen tänka, att jag hade velat förskräcka eder med bref.

I say this so that it doesn’t seem as if I am trying to overawe you by my letters.

10 Ty brefven, säga de, äro svår och stark; men lekamliga närvarelsen är svag, och orden föraktelig.

For people say ‘His letters are impressive and vigorous, but his personal appearance is insignificant and his speaking contemptible.’

11 Den sådana är, han tänke, att sådana som vi äre med orden i brefven frånvarande, så äre vi ock väl med gerningen närvarande.

Let such a person be assured of this – that our words in our letters show us to be, when absent, just what our deeds will show us to be, when present.

12 Ty vi töre icke sätta eller räkna oss ibland dem, som sig sjelfva prisa; men efter de mäta sig vid sig sjelfva, och hålla allena af sig sjelfva, förstå de intet.

We have not indeed the audacity to class or compare ourselves with some of those who indulge in self-commendation! But, when such persons measure themselves by themselves, and compare themselves with themselves, they show a want of wisdom.

13 Men vi berömme oss icke öfver måtton, utan allena efter reglones mått, med hvilko Gud hafver oss afmätit ett mått till att hinna ock allt intill eder.

We, however, will not give way to unlimited boasting, but will confine ourselves to the limits of the sphere to which God limited us, when he permitted us to come as far as Corinth.

14 Ty vi försträckom oss icke öfver måtton, lika som vi icke hint hade intill eder; ty vi äre ju ock komne allt intill eder, med Christi Evangelio;

For it is not the case, as it would be if we were not in the habit of coming to you, that we are exceeding our bounds! Why, we were the very first to reach you with the good news of the Christ!

15 Icke berömmandes oss öfver måtton af annars mans arbete; förhoppandes att ske skall, då edor tro begynner växa uti eder, att vi efter våra reglo vilje vidare komma;

Our boasting, therefore, is not unlimited, nor does it extend to the labours of others; but our hope is that, as your faith grows, our influence among you may be very greatly increased – though still confined to our sphere –

16 Och predika ock dom Evangelium, som bo utom eder, och icke berömma oss af det genom främmande reglo tillredt är.

So that we will be able to tell the good news in the districts beyond you, without trespassing on the sphere assigned to others, or boasting of what has been already done.

17 Men den sig berömmer, han berömme sig i Herranom.

Let anyone who boasts make their boast of the Lord.

18 Ty den som lofvar sig sjelf, han är icke bepröfvad; utan den Herren lofvar.

For it is not those who commend themselves that stand the test, but those who are commended by the Lord.