< 1 Samuelsboken 30 >
1 Då nu David på tredje dagen kom till Ziklag med sina män, voro de Amalekiter der infallne söderut, och till Ziklag; och hade slagit Ziklag, och uppbränt med eld;
Un notikās, kad Dāvids ar saviem vīriem trešā dienā nāca uz Ciklagu, tad Amalekieši pret dienvidiem un Ciklagā bija ielauzušies un Ciklagu kāvuši un ar uguni sadedzinājuši.
2 Och hade bortfört qvinnorna dädan, både små och stora; men de hade ingen slagit ihjäl, utan drifvit dem bort och voro sin väg.
Un tās sievas no turienes bija aizveduši, un mazus un lielus, bet nevienu nebija nokāvuši, bet aizveduši un gājuši savu ceļu.
3 Då nu David med sina män kom till staden, och såg att han var uppbränd med eld, och deras hustrur, söner och döttrar fångne,
Un Dāvids ar saviem vīriem nāca pie tās pilsētas, un redzi, tā bija sadedzināta ar uguni, un viņu sievas un viņu dēli un viņu meitas bija aizvesti.
4 Hof David och folket, som med honom var, deras röst upp, och greto, tilldess de icke mer gråta kunde.
Tad Dāvids ar tiem vīriem, kas pie viņa bija, pacēla savu balsi un raudāja, kamēr tiem vairs spēka nebija raudāt.
5 Ty Davids två hustrur voro ock fångna, Ahinoam den Jisreelitiskan, och Abigail, Nabals hustru, den Carmelitens.
Arī Dāvida abas sievas, Aķinoama, tā Jezreēliete, un Abigaīle, Nābala sieva, tā Karmeliete, bija aizvestas.
6 Och David var storliga bedröfvad; ty folket ville stena honom; ty hela folkens själ var bedröfvad, hvar och en öfver sina söner och döttrar. Men David stärkte sig i Herranom sinom Gud;
Un Dāvidam bija ļoti bail, jo tie ļaudis to gribēja akmeņiem nomētāt, jo visiem ļaudīm sirds ēdās, ikvienam par saviem dēliem un par savām meitām. Bet Dāvids stiprinājās iekš Tā Kunga, sava Dieva.
7 Och sade till Presten AbJathar, Ahimelechs son: Bär mig fram lifkjortelen. Och då AbJathar hade burit fram lifkjorteln,
Un Dāvids sacīja uz priesteri Abjataru, Aķimeleka dēlu: dod jel to efodu šurp! Un Abjatars nesa to efodu pie Dāvida.
8 Frågade David Herran, och sade: Skall jag jaga efter krigsfolket? och skall jag få dem fatt? Han sade: Jaga efter dem; du skall få dem fatt, och undsätta rofvet.
Tad Dāvids vaicāja To Kungu sacīdams: vai man būs tam pulkam pakaļ dzīties, vai es tos panākšu? Un Viņš tam sacīja: dzenies, tu tos panāksi un patiesi atpestīsi.
9 Så drog David åstad, och de sexhundrad män, som när honom voro. Och då de kommo till den bäcken Besor, blefvo någre ståndande;
Tad Dāvids nogāja ar tiem sešsimt vīriem, kas pie viņa bija, un kad tie nāca pie Bezoras upes, tad tur citi apstājās.
10 Men David och fyrahundrad män jagade efter; och de tuhundrade män, som ståndande blefvo, hade försummat sig fara öfver bäcken Besor.
Un Dāvids tiem dzinās pakaļ ar četrsimt vīriem, bet divsimt vīri tur palika stāvot, kas bija piekusuši, ka nevarēja iet pār Bezoras upi.
11 Och de funno en Egyptisk man på markene, den förde de till David, och gåfvo honom bröd, att han åt, och gåfvo honom vatten dricka;
Un tie atrada vienu Ēģiptieti laukā, to tie atveda pie Dāvida, un deva tam maizes, un viņš ēda, un deva tam ūdeni dzert,
12 Och gåfvo honom ett stycke fikon, och tu stycke russin; och då han ätit hade, kom hans anda åter till honom; ty han hade i tre dagar och tre nätter intet bröd ätit, och intet vatten druckit.
Un deva tam vienu šķēli vīģu raušu un divus rozīņu raušus. Un viņš ēda, un viņa gars atkal atgriezās pie viņa, jo viņš nebija maizes ēdis, nedz ūdens dzēris trīs dienas un trīs naktis.
13 David sade till honom: Hvem hörer du till? Och hvadan äst du? Han sade: Jag är en Egyptisk dräng, en Amalekiters tjenare, och min herre hafver öfvergifvit mig; ty jag vardt krank för tre dagar sedan.
Tad Dāvids uz to sacīja: kas tu esi un no kurienes tu esi? Tad tas sacīja: esmu ēģiptiešu puisis, viena Amalekieša kalps, un mans kungs mani atstājis, tāpēc ka es priekš trim dienām esmu slims palicis.
14 Vi vorom här infallne söder på Crethi, och uppå Juda, och söder på Caleb, och hafve bränt upp Ziklag med eld.
Mēs bijām ielauzušies pret dienasvidu pie Krietiem un uz Jūdu un pret dienasvidu pie Kāleba, un Ciklagu ar uguni esam sadedzinājuši.
15 David sade till honom: Vill du föra mig ned till det krigsfolket? Han sade: Svär mig vid Gud, att du icke slår mig ihjäl eller antvardar mig i mins herras hand, så vill jag föra dig ned till det krigsfolket.
Tad Dāvids uz to sacīja: vai tu gribi mani novest pie šā pulka? Un tas sacīja: zvērē man pie Dieva, ka tu mani negribi nokaut nedz nodot mana kunga rokā, tad es tevi pie šā pulka novedīšu.
16 Och han förde dem ned; och si, de hade förstrött sig öfver hela jordena, åto och drucko, och fröjdade sig, för det stora bytets skull, som de tagit hade utu de Philisteers land, och utur Juda land.
Un viņš to noveda. Un redzi, tie gulēja izklīduši pa visu klajumu, ēda un dzēra un dejoja par visu to lielo laupījumu, ko tie bija paņēmuši no Fīlistu un Jūdu zemes.
17 Och David slog dem, ifrå morgonen allt intill aftonen, emot den andra dagen, så att ingen af dem undslapp, förutan fyrahundrade ynglingar, de satte sig uppå cameler, och flydde.
Un Dāvids tos kāva no rīta gaismas līdz vakaram otrai dienai sākot, un neviens no tiem neizspruka, kā vien četrsimt jauni vīri, kas uz kamieļiem jāšus aizbēga.
18 Så undsatte då David allt det de Amalekiter tagit hade, och sina två hustrur.
Tā Dāvids izglāba visu, ko Amalekieši bija paņēmuši, un Dāvids arī izglāba savas abas sievas.
19 Och fattades ingen, hvarken liten eller stor, hvarken söner eller döttrar, eller af rofvet, eller hvad som helst de tagit hade; David hemtade det allt igen.
Un no tiem netrūka neviena, ne maza ne liela, ne dēla ne meitas, ne no tā laupījuma, ne no visa, ko tie tiem bija paņēmuši, - visu Dāvids veda atpakaļ.
20 Och David tog får och fä, och dref boskapen för sig, och de sade: Detta är Davids rof.
Un Dāvids ņēma visas avis un vēršus, un tie šos lopus dzina Dāvida priekšā un sacīja: šis ir Dāvida laupījums.
21 Och då David kom till de tuhundrade män, som sig försummat hade efterfölja David, och voro blefne vid bäcken Besor, gingo de ut emot David, och folket, som med honom var; och David gick till folket, och helsade dem vänliga.
Kad nu Dāvids pie tiem divsimt vīriem nāca, kas bija piekusuši, ka Dāvidam nevarēja iet pakaļ, un tāpēc pie Bezoras upes bija pamesti, tad tie Dāvidam un tiem ļaudīm, kas pie viņa bija, izgāja pretī. Un Dāvids piestājās pie tiem ļaudīm un vaicāja pēc viņu labklāšanās.
22 Då svarade de som onde och Belials män voro, ibland dem som med David dragne voro, och sade: Efter de icke foro med oss, skall man intet gifva dem af rofvet, som vi undsatt hafve; utan hvar och en tage sina hustru och sin barn, och gånge sin väg.
Tad visi netiklie un negantie ļaudis to vīru starpā, kas ar Dāvidu bija gājuši, atbildēja un sacīja: tāpēc ka tie mums nav nākuši līdz, tad mēs tiem arī nekā nedosim no tā laupījuma, ko esam glābuši, kā vien ikkatram savu sievu un savas bērnus; tos lai tie ņem un iet.
23 Då sade David: I skolen icke så göra, mine bröder, med det som Herren oss gifvit hafver, och hafver förvarat oss, och gifvit det krigsfolket i våra händer, som emot oss komne voro.
Bet Dāvids sacīja: tā jums, mani brāļi, nebūs darīt ar to, ko Tas Kungs mums ir devis, jo Viņš mūs ir pasargājis, un to pulku, kas pret mums nācis, ir devis mūsu rokā.
24 Ho skulle höra eder derutinnan? Sådana som deras del är, som voro neddragne i stridena, sådana skall ock deras del vara, som när tygen blifvit hafva, och skall lika bytt varda.
Kas jūs šinī lietā varētu klausīt? Jo kāda daļa ir tiem, kas gājuši kauties, tāda pat daļa būs arī šiem, kas pie rīkiem palikuši, tiem kopā būs dalīties.
25 Detta är också ifrå den tiden och allt sedan vordet för en sed och rätt i Israel, intill denna dag.
Un tas no tās dienas nu joprojām tā ir palicis, jo viņš to par likumu un tiesu ir iecēlis iekš Israēla līdz šai dienai.
26 Och då David kom till Ziklag, sände han rofvet till de äldsta i Juda sina nästa, och sade: Si, der hafven I välsignelsen af Herrans fiendars rof;
Kad nu Dāvids uz Ciklagu nāca, tad viņš no tā laupījuma Jūda vecajiem, saviem draugiem, sūtīja un sacīja: redz, še jums ir dāvanas no Tā Kunga ienaidnieku laupījuma.
27 Nämliga dem i BethEl, dem i Bamoth söderut, dem i Jathir,
(Proti) tiem Bētelē un tiem Rāmatā pret dienasvidu un tiem Jatirā
28 Dem i Aroer, dem i Siphmoth, dem i Esthemoa,
Un tiem Aroērā un tiem Sipmotā un Estemoā
29 Dem i Rachal, dem i de Jerahmeeliters städer, dem i de Keniters städer,
Un tiem Rakalā un tiem, kas bija Jerameēliešu pilsētās, un tiem, kas Keniešu pilsētās dzīvoja,
30 Dem i Horma, dem i ChorAsan, dem i Atach,
Un tiem Ormā un tiem KorAzanā un tiem Atakā,
31 Dem i Hebron, och allestäds der David vandrat hade med sina män.
Tiem Hebronē, un visām vietām, kur Dāvids bija apkārt gājis, viņš un viņa vīri.