1 Samuelsboken 25

1 Och Samuel blef död; och hela Israel församlade sig, begreto honom, och begrofvo honom i hans hus i Rama. Men David stod upp, och drog ned i den öknena Paran.

And Samuel died; and all the Israelites assembled, and lamented him, and buried him in his house at Ramah. And David arose, and went down to the wilderness of Paran.

2 Och en man var i Maon, och hans väsende var i Carmel, och den mannen var ganska mägtig, och hade tretusende får och tusende getter. Och det begaf sig, att han klippte sin får i Carmel.

And [there] was a man in Maon, whose possessions [were] in Carmel; and the man [was] very great, and he had three thousand sheep, and a thousand goats: and he was shearing his sheep in Carmel.

3 Och han het Nabal; och hans hustru het Abigail, och var en förnuftig qvinna, och dägelig under ansigtet; men mannen var hård och arg i sina gerningar, och var en af Caleb.

Now the name of the man [was] Nabal; and the name of his wife Abigail: and [she was] a woman of good understanding, and of a beautiful countenance: but the man [was] churlish and evil in his doings; and he [was] of the house of Caleb.

4 Då nu David fick höra i öknene, att Nabal klippte sin får,

And David heard in the wilderness that Nabal was shearing his sheep.

5 Sände han ut tio unga män, och sade till dem: Går upp till Carmel, och då I kommen till Nabal, så helser honom, på mina vägnar, vänliga;

And David sent ten young men, and David said to the young men, Go up to Carmel, and go to Nabal, and greet him in my name:

6 Och önsker honom lycko, och säger: Frid vare med dig, och med ditt hus, och med allt det du hafver.

And thus shall ye say to him that liveth [in prosperity], Peace [be] both to thee, and peace [be] to thy house, and peace [be] to all that thou hast.

7 Jag hafver hört, att du hafver fåraklippare; si, dina herdar, som du hafver, hafva varit när oss; vi hafve aldrig talat dem illa till; och dem hafver intet fattats på talet, så länge de hafva varit i Carmel.

And now I have heard that thou hast shearers: now thy shepherds who were with us, we hurt them not, neither was there aught missing to them, all the while they were in Carmel.

8 Fråga dina dränger derom, de skola säga dig det. Så låt nu dessa unga män finna nåd för din ögon; ty vi äre komne på en god dag. Gif dina tjenare, och dinom son David, hvad din hand finner.

Ask thy young men, and they will show thee. Wherefore let the young men find favor in thy eyes: for we come in a good day: give, I pray thee, whatever cometh to thy hand, to thy servants, and to thy son David.

9 Då de Davids unga män kommo dit, och hade på Davids vägnar talat all dessa orden med Nabal, höllo de upp.

And when David's young men came, they spoke to Nabal in the name of David, according to all these words, and ceased.

10 Men Nabal svarade Davids tjenare, och sade: Ho är den David? Och ho är den Isai son? Det äro nu månge de tjenare, som gifva sig ifrå sina herrar.

And Nabal answered David's servants, and said, Who [is] David? and who [is] the son of Jesse? there are many servants in these days that break away every man from his master.

11 Skulle jag taga mitt bröd, vatten, och kött som jag för mina klippare slagtat hafver, och gifva de folke, som jag intet vet hvadan de äro?

Shall I then take my bread, and my water, and my flesh that I have killed for my shearers, and give [it] to men, whom I know not whence they [are]?

12 Då vände de Davids unga män om igen på deras väg; och när de kommo till David, sade de honom allt detta.

So David's young men turned their way, and went again, and came and told him all these sayings.

13 Då sade David till sina män: Hvar och en binde sitt svärd vid sig. Och hvar och en af dem band sitt svärd vid sig; och David band ock desslikes sitt svärd vid sig; och drogo med honom ned vid fyrahundrad män; men tuhundrad blefvo qvar när deras tyg.

And David said to his men, Gird ye on every man his sword. And they girded on every man his sword; and David also girded on his sword: and there went up after David about four hundred men; and two hundred abode by the goods.

14 Men en af drängerna gaf Abigail, Nabals hustru, tillkänna, och sade: Si David hafver sändt båd utur öknene, till att helsa vår herra; och han snubbade dem.

But one of the young men told Abigail, Nabal's wife, saying, Behold, David sent messengers from the wilderness to salute our master; and he railed at them.

15 Och de män hafva dock varit oss ganska nyttige, och intet talat oss illa till, och oss hafver intet fattats på talet, så länge vi hafve vistats när dem, medan vi i markene vorom;

But the men [were] very good to us, and we were not hurt, neither missed we any thing, as long as we were conversant with them, when we were in the fields:

16 Utan de hafva varit våra murar dag och natt, så länge vi vaktade fåren när dem.

They were a wall to us both by night and day, all the while we were with them keeping the sheep.

17 Så märk nu och se, hvad du göra vill; ty förvisso är ett ondt för handene öfver vår herra, och öfver hela hans hus; och han är en Belials man, hvilkom ingen något säga djerfves.

Now therefore know and consider what thou wilt do: for evil is determined against our master, and against all his household: for he [is such] a son of Belial, that [a man] cannot speak to him.

18 Då hastade sig Abigail, och tog tuhundrad bröd, och två läglar, vin, och fem kokad får, och fem skäppor mjöl, och hundrad stycke russin, och tuhundrad stycke fikon, och lade på åsnar;

Then Abigail made haste, and took two hundred loaves, and two bottles of wine, and five sheep ready dressed, and five measures of parched [corn], and a hundred clusters of raisins, and two hundred cakes of figs, and laid [them] on asses.

19 Och sade till sina dränger: Går för mig, jag vill komma efter. Och hon sade sinom man Nabal här intet af.

And she said to her servants, Go on before me; behold, I come after you. But she told not her husband Nabal.

20 Och som hon red på åsnanom, och kom neder i bergsskygdena, si, då kom David och hans män nederdragandes emot henne, så att hon mötte dem.

And it was [so], [as] she rode on the ass, that she came down by the covert of the hill, and behold, David and his men came down over against her; and she met them.

21 Och David hade sagt: Jag hafver förgäfves förvarat allt det denne hade i öknene, så att der hafver intet fattats af allt det han hade; och han betalar mig godt med ondt.

(Now David had said, Surely in vain have I kept all that this [man] hath in the wilderness, so that nothing was missed of all that [pertained] to him: and he hath requited me evil for good.

22 Gud göre detta, och än mer, Davids fiendar, om jag låter honom blifva qvar, intill morgon ljust varder, en som på väggena pissar, utaf allt det han hafver.

So and more also do God to the enemies of David, if I leave of all that [pertain] to him by the morning light any male person.)

23 Då nu Abigail såg David, steg hon hastigt af åsnanom, och föll för David på sitt ansigte, och tillbad honom på jordene;

And when Abigail saw David, she hasted, and lighted off the ass, and fell before David on her face, and bowed herself to the ground.

24 Och föll till hans fötter, och sade: Ack! min Herre, min vare denna missgerning, och låt dina tjenarinno tala för din ögon; och hör dina tjenarinnos ord.

And fell at his feet, and said, Upon me, my lord, [upon] me [let this] iniquity [be]: and let thy handmaid, I pray thee, speak in thy audience, and hear the words of thy handmaid.

25 Min herre sätte icke sitt hjerta emot denna Nabal, den Belials mannen; ty han är en galen man, såsom hans namn är, och galenskap är med honom; men jag din tjenarinna hafver icke sett mins herras unga män, som du utsände.

Let not my lord, I pray thee, regard this man of Belial, [even] Nabal; for as his name [is], so [is] he; Nabal [is] his name, and folly [is] with him: but I thy handmaid saw not the young men of my lord, whom thou didst send.

26 Men nu, min Herre, så visst som Herren lefver, och så visst som din själ lefver, Herren hafver förtagit dig, att du icke kom i blod, och hafver friat dig dina hand; men nu vare dine fiender såsom Nabal, och de som vilja minom herra ondt.

Now therefore, my lord, [as] the LORD liveth, and [as] thy soul liveth, seeing the LORD hath withheld thee from coming to [shed] blood, and from avenging thyself with thy own hand, now let thy enemies, and they that seek evil to my lord, be as Nabal.

27 Här är välsignelsen, som din tjenarinna minom herra fört hafver; gif henne de unga män, som med min herra vandra.

And now this blessing which thy handmaid hath brought to my lord, let it even be given to the young men that follow my lord.

28 Förlåt dine tjenarinno den öfverträdelsen; ty Herren skall göra minom herra ett tryggt hus; ty du förer Herrans krig, och intet ondt skall när dig funnet varda i alla dina lifsdagar.

I pray thee, forgive the trespass of thy handmaid: for the LORD will certainly make my lord a sure house; because my lord fighteth the battles of the LORD, and evil hath not been found in thee [all] thy days.

29 Och om någor menniska hafver sig upp till att förfölja dig, och står efter dina själ, så skall mins herras själ vara inbunden uti de lefvandes knippe, när Herranom dinom Gud; men dina fiendars själ skall varda bortslungad med slungo.

Yet a man hath risen to pursue thee, and to seek thy soul: but the soul of my lord shall be bound in the bundle of life with the LORD thy God; and the souls of thy enemies, them shall he sling out, [as from] the middle of a sling.

30 När nu Herren minom herra allt detta goda görandes varder, som han dig sagt hafver, och budit dig, att du skall vara en höfvitsman öfver Israel;

And it will come to pass, when the LORD shall have done to my lord according to all the good that he hath spoken concerning thee, and shall have appointed thee ruler over Israel;

31 Så varder detta icke görandes mins herras hjerta någon ångest eller nyck, att du hafver blod utgjutit utan orsak, och hämnat dig sjelfvan; så skall Herren göra minom herra godt, och du varder tänkandes på dina tjenarinno.

That this will be no grief to thee, nor offense of heart to my lord, either that thou hast shed blood without cause, or that my lord hath avenged himself: but when the LORD shall have dealt well with my lord, then remember thy handmaid.

32 Då sade David till Abigail: Lofvad vare Herren Israels Gud, som dig i dag hafver emot mig sändt;

And David said to Abigail, Blessed [be] the LORD God of Israel, who sent thee this day to meet me:

33 Och lofvade vare dina åthäfvor; och lofvad vare du, som i dag hafver förtagit mig, att jag icke är kommen i blod, och hämnat mig med egna hand.

And blessed [be] thy advice, and blessed [be] thou, who hast kept me this day from coming to [shed] blood, and from avenging myself with my own hand.

34 Sannerliga, så visst som Herren Israels Gud lefver, den mig förtagit hafver, att jag icke gjorde dig ondt, hade du icke snarliga kommit emot mig, så hade Nabal, intill morgon ljust varder, icke qvar blifvit en, som på väggena pissar.

For in very deed, [as] the LORD God of Israel liveth, who hath kept me back from hurting thee, except thou hadst hasted and come to meet me, surely there had not been left to Nabal by the morning light any male person.

35 Alltså tog då David af hennes hand det hon honom fört hade, och sade till henne: Far med frid upp till ditt hus; si, jag hafver hört dina röst, och täckeliga tagit din person.

So David received from her hand [that] which she had brought him, and said to her, Return in peace to thy house; see, I have hearkened to thy voice, and have accepted thy person.

36 Då Abigail kom till Nabal, si, då hade han tillredt ena måltid i sitt hus, såsom en Konungs måltid, och hans hjerta var gladt i honom; ty han var mycket drucken. Men hon sade honom intet, hvarken litet eller stort, intill morgonen ljust vardt.

And Abigail came to Nabal; and behold, he held a feast in his house, like the feast of a king; and Nabal's heart [was] merry within him, for he [was] very drunken: Therefore she told him nothing, less or more, until the morning light.

37 Då dager vardt, när vinet var gånget af Nabal, sade hans hustru honom detta. Då vardt hans hjerta dödt i honom, så att han vardt såsom en sten.

But it came to pass in the morning, when the wine had left Nabal, and his wife had told him these things, that his heart died within him, and he became [as] a stone.

38 Och efter tio dagar slog Herren honom, så att han blef död.

And it came to pass about ten days [after], that the LORD smote Nabal, that he died.

39 Då David hörde att Nabal var död, sade han: Lofvad vare Herren, som hafver hämnat min försmädelse på Nabal, och hafver förvarat sin tjenare för det ondt var; och Herren hafver Nabals ondsko vedergullit in på hans hufvud. Och David sände bort, och lät tala med Abigail, att han måtte taga henne till hustru.

And when David heard that Nabal was dead, he said, Blessed [be] the LORD, that hath pleaded the cause of my reproach from the hand of Nabal, and hath kept his servant from evil: for the LORD hath returned the wickedness of Nabal upon his own head. And David sent and communed with Abigail, to take her to himself for a wife.

40 Och då Davids tjenare kommo till Abigail i Carmel, talade de till henne, och sade: David hafver sändt oss till dig, på det han må få dig till hustru.

And when the servants of David had come to Abigail to Carmel, they spoke to her, saying, David hath sent us to thee, to take thee to him for a wife.

41 Hon stod upp, och tillbad på sitt ansigte till jordena, och sade: Si, här är din tjenarinna, att hon må tjena mins herras tjenare, och två deras fötter.

And she arose, and bowed herself on [her] face to the earth, and said, Behold, [let] thy handmaid [be] a servant to wash the feet of the servants of my lord.

42 Och Abigail hastade sig, och gjorde redo, och red på en åsna, och fem tjenstepigor, som under henne voro; och följde Davids bådskap, och vardt hans hustru.

And Abigail hasted, and arose, and rode upon an ass, with five damsels of hers that went after her; and she went after the messengers of David, and became his wife.

43 Desslikes tog David Ahinoam af Jisreel; och voro båda hans hustrur.

David also took Ahinoam of Jezreel; and they were also both of them his wives.

44 Men Saul gaf sina dotter Michal, Davids hustru, Phalti, Lais sone, af Gallim.

But Saul had given Michal his daughter, David's wife, to Phalti the son of Laish, who [was] of Gallim.