1 Samuelsboken 24
1 Då nu Saul igenkom ifrå de Philisteer, vardt honom sagdt: Si, David är i den öknene EnGedi.
And when Saul was returned from following the Philistines, they told him, saying: Behold, David is in the desert of Engaddi.
2 Och Saul tog tretusend unga män utu hela Israel, och drog åstad till att söka David med hans män, på de stengetters klippor.
Saul therefore took three thousand chosen men out of all Israel, and went out to seek after David, and his men, even upon the most craggy rocks, which are accessible only to wild goats.
3 Och då han kom till de fårahyddor vid vägen, var der en kula; och Saul gick derin till att betäcka sina fötter; men David och hans män såto inne i kulone.
And he came to the sheepcotes, which were in his way. And there was a cave, into which Saul went, to ease nature: now David and his men lay hid in the inner part of the cave.
4 Då sade Davids män till honom: Si, detta är den dagen, om hvilken Herren din Gud dig sagt hafver: Si, jag skall gifva din fienda i dina händer, att du gör med honom såsom dig täckes. Och David stod upp, och skar sakta bort ena flik af Sauls kjortel.
And the servants of David said to him: Behold the day, of which the Lord said to thee: I will deliver thy enemy unto thee, that thou mayest do to him as it shall seem good in thy eyes. Then David arose, and secretly cut off the hem of Saul’s robe.
5 Men sedan slog honom hans hjerta, att han hade skorit den Sauls flik bort.
After which David’s heart struck him, because he had cut off the hem of Saul’s robe.
6 Och sade till sina män: Det låte Herren vara långt ifrå mig, att jag det göra skulle, och komma mina hand vid min herra, Herrans smorda; ty han är Herrans smorde.
And he said to his men: The Lord be merciful unto me, that I may do no such thing to my master the Lord’s anointed, as to lay my hand upon him, because he is the Lord’s anointed.
7 Och David stillte sina män med ordom, och lät dem icke öfverfalla Saul. Och Saul kom upp utu kulone, och gick ut på vägen.
And David stopped his men with his words, and suffered them not to rise against Saul. But Saul rising up out of the cave, went on his way.
8 Stod ock David sedan upp, och gick utu kulone, och ropade efter Saul, och sade: Min herre Konung. Saul såg tillbaka efter sig; och David böjde sitt ansigte ned till jordena, och tillbad;
And David also rose up after him: and going out of the cave cried after Saul, saying: My lord the king. And Saul looked behind him: and David bowing himself down to the ground, worshipped,
9 Och sade till Saul: Hvi hörer du de menniskors ord, som säga: David söker efter ditt argesta?
And said to Saul: Why dost thou hear the words of men that say David seeketh thy hurt?
10 Si, i dag se din ögon, att Herren hafver i denna dag gifvit dig i mina hand i kulone; och det vardt sagdt, att jag skulle dräpit dig; men dig vardt skonadt; ty jag sade: Jag vill icke komma mina hand vid min herra; ty han är Herrans smorde.
Behold this day thy eyes have seen, that the Lord hath delivered thee into my hand, in the cave, and I had a thought to kill thee, but my eye hath spared thee. For I said: I will not put out my hand against my lord, because he is the Lord’s anointed.
11 Min fader, se dock fliken af din kjortel i mine hand, att jag icke ville dräpa dig då jag bortskar en flik af din kjortel; känn och se, att intet ondt är i mine hand, eller någor öfverträdelse. Jag hafver ock intet syndat emot dig, och du går efter mina själ, att du må taga henne bort.
Moreover see and know, O my father, the hem of thy robe in my hand, that when I cut, off the hem of thy robe, I would not put out my hand against thee. Reflect, and see, that there is no evil in my hand, nor iniquity, neither have I sinned against thee: but thou liest in wait for my life, to take it away.
12 Herren skall vara domare emellan mig och dig, och Herren skall hämna mig på dig; men min hand skall icke vara öfver dig.
The Lord judge between me and thee, and the Lord revenge me of thee: but my hand shall not be upon thee.
13 Såsom man säger af ett gammalt ordspråk: Af ogudaktigom kommer odygd; men min hand skall icke vara öfver dig.
As also it is said in the old proverb: From the wicked shall wickedness come forth: therefore my hand shall not be upon thee. After whom dost thou come out, O king of Israel?
14 Hvem förföljer du, Israels Konung? Hvem jagar du efter? En dödan hund, ena loppo.
After whom dost thou pursue? After a dead dog, after a flea.
15 Herren vare domare, och döme emellan mig och dig, och se dertill, och rätte min sak ut, och frie mig ifrå dine hand.
Be the Lord judge, and judge between me and thee, and see, and judge my cause, and deliver me out of thy hand.
16 Som nu David hade dessa orden uttalat, sade Saul: Är det icke din röst, min son David? Och Saul upphof sina röst och gret;
And when David had made an end of speaking these words to Saul, Saul said: Is this thy voice, my son David? And Saul lifted up his voice, and wept.
17 Och sade till David: Du äst rättfärdigare än jag; du hafver bevist mig godt; men jag hafver bevist dig ondt.
And he said to David: Thou art more just than I: for thou hast done good to me, and I have rewarded thee with evil.
18 Och du hafver i denna dag gifvit mig tillkänna, huru du hafver gjort väl emot mig; att Herren hade beslutit mig i dina händer, och du hafver dock icke dräpit mig.
And thou hast shewn this day what good things thou hast done to me: how the Lord delivered me into thy hand, and thou hast not killed me.
19 Huru skulle någor finna sin fienda, och låta honom sedan gå en god väg? Herren vedergälle dig det goda, som du i denna dag med mig gjort hafver.
For who when he hath found his enemy, will let him go well away? But the Lord reward thee for this good turn, for what thou hast done to me this day.
20 Nu si, jag vet, att du varder Konung, och Israels Konungsrike står i dine hand.
And now as I know that thou shalt surely be king, and have the kingdom of Israel in thy hand:
21 Så svär mig nu vid Herran, att du icke utrotar min säd efter mig, och icke utskrapar mitt namn utu mins faders hus.
Swear to me by the Lord, that thou wilt not destroy my seed after me, nor take away my name from the house of my father.
22 Och David svor Saul; och så drog Saul hem; men David och hans män drogo upp på borgena.
And David swore to Saul. So Saul went home: and David and his men went up into safer places.
