1 Samuelsboken 20
1 Och David flydde ifrå Najoth i Rama, och kom och talade för Jonathan: Hvad hafver jag gjort? Hvad hafver jag misshandlat? Hvad hafver jag syndat för dinom fader, att han står efter mitt lif?
David ran from Naioth in Ramah to Jonathan and asked him, “What have I done? What is my wrong have I done? What terrible thing have I done to your father that he wants to kill me?”
2 Han sade till honom: Bort det! Du skall icke dö; si, min fader gör intet, hvarken stort eller litet, det han icke uppenbarar för min öron; hvi skulle då min fader dölja detta för mig? Det skall icke gå så till.
“Nothing!” Jonathan replied. “You're not going to die! Listen! My father tells me everything he's planning, whatever it is. Why would my father keep something like this from me? It's not true!”
3 Då svor David ytterligare, och sade: Din fader vet väl, att jag hafver funnit nåde för din ögon; derföre må han tänka, Jonathan skall intet veta häraf, på det han icke skall bedröfvas deraf; sannerliga, så visst som Herren lefver, och så visst som din själ lefver, det är icke mer än ett steg emellan mig och döden.
But David swore an oath again, saying, “Your father knows very well that I'm your friend, and so he's told himself, ‘Jonathan can't find out about this, otherwise he'll be really upset.’ I swear on the life of the Lord, and on your own life, my life is hanging by a thread.”
4 Jonathan sade till David: Jag vill göra dig allt det ditt hjerta begärar.
“Tell me what you want me to do for you and I'll do it,” Jonathan told David.
5 David sade till honom: Si, i morgon är nymånad, att jag skall sitta till bords med Konungen; så låt mig betämma, att jag gömmer mig på markene allt intill aftonen på tredje dagen.
“Well, the New Moon festival is tomorrow, and I'm meant to sit down and eat with the king. But if it's alright with you, I plan to go and hide in the field until the evening three days from now.
6 Om din fader frågar efter mig, så säg: David bad mig, att han måtte löpa till sin stad BethLehem; förty det är ett årligit offer allo slägtene.
If your father does indeed miss me, tell him, ‘David had to urgently ask my permission to hurry down to Bethlehem, his hometown, because of a yearly sacrifice there for his whole family group.’
7 Är det så, att han säger: Det är godt; så står det väl med dinom tjenare; varder han ock vred, så varder du väl märkandes, att han hafver ondt i sinnet.
If he says, ‘That's fine,’ then there's no problem for me, your servant, but if he gets mad, you'll know he intends to do me harm.
8 Så gör nu barmhertighet med dinom tjenare; ty du hafver med mig dinom tjenare gjort ett förbund i Herranom; är ock någor missgerning i mig, så dräp du mig, och låt mig icke komma inför din fader.
So please treat me well, as you promised when you made a agreement with me before the Lord. If I've done wrong, then kill me yourself! Why take me to your father for him to do it?”
9 Jonathan sade: Bort det ifrå dig, att jag skulle märka, att min fader hade i sinnet göra dig ondt, och jag icke skulle det säga dig.
“Absolutely not!” Jonathan replied. “If I knew for certain that if my father had plans to harm you, don't you think I'd tell you?”
10 David sade: Ho skall säga mig det, om din fader svarar dig något hårdt?
“So who's going to let me know if your father gives you a nasty answer?” David asked.
11 Jonathan sade till David: Kom, låt oss gå ut på markena; och de gingo både ut på markena.
“Come on, let's go out into the countryside,” Jonathan said. So they both of them went out into the countryside.
12 Och Jonathan sade till David: Herre Israels Gud, om jag utfrågar af minom fader i morgon och öfvermorgon, att det står väl till med David, och jag icke sänder till dig, och uppenbarar det för din öron;
Jonathan said to David, “I promise by the Lord, the God of Israel, that I will question my father by this time tomorrow or the day after. If things look good for you, I'll send a message to you and let you know.
13 Så göre Herren det och det med Jonathan; men om minom fader täckes det ondt är emot dig, så vill jag ock uppenbara det för din öron, och släppa dig, att du går dina färde med frid; och Herren vare med dig, såsom han med minom fader vant hafver.
But if my father plans to do you harm, then may the Lord punish me very severely, if I don't let you know by sending you a message so you can get away safely. May the Lord be with you, just as he was with my father.
14 Gör jag det icke, så gör du inga Herrans barmhertighet med mig, så länge jag lefver, ej heller när jag dör.
While I live, please show me trustworthy love like that of the Lord so I don't die,
15 Och när Herren utrotar Davids fiendar, hvar och en utaf landet, så tag icke du dina barmhertighet bort ifrå mitt hus till evig tid.
and please don't ever remove your trustworthy love for my family, even when the Lord has removed every one of your enemies from the earth.”
16 Alltså gjorde Jonathan ett förbund med Davids hus, och sade: Herren kräfve det utaf Davids fiendars händer.
Jonathan made a solemn agreement with the family of David, saying, “May the Lord impose retribution on David's enemies.”
17 Och Jonathan sade ytterligare, och svor David, så kär hade han honom; ty han hade honom så kär, som sina själ.
Jonathan made David swear this once more by making an oath based on David's love for him, for Jonathan already loved David as he loved himself.
18 Och Jonathan sade till honom: I morgon är nymånad, så varder väl frågadt efter dig; ty man varder dig saknandes, der du plägar sitta.
Then Jonathan said to David, “The New Moon festival is tomorrow. You'll be missed, because your place will be empty.
19 På tredje dagen kom med hast neder, och gack uti något rum, der du kan gömma dig på söknedagenom, och sätt dig vid den stenen Asel;
In three days time, go quickly to where you hid when all this started, and stay there beside the pile of stones.
20 Så vill jag skjuta tre pilar utmed honom, såsom jag sköte till ett mål.
I'll shoot three arrows to the side of it as if I were shooting at a target.
21 Och si, jag vill sända drängen: Gack och tag igen pilen; om jag säger till drängen: Si, pilarna ligga hitut bak dig, tag upp dem; så kom, ty det är frid, och är ingen fara, så visserliga som Herren lefver.
Then I'll send a boy and tell him, ‘Go and find the arrows!’ Now, if I say to him specifically, ‘Look, the arrows are this side of you; bring them over here,’ then I swear on the life of the Lord it's safe for you to come out—there's no danger.
22 Men om jag säger till drängen: Si, pilarna ligga bort bätter fram för dig; så gack dina färde, ty Herren hafver låtit dig gå.
But if I tell the boy, ‘Look, the arrows are way past you,’ then you'll have to leave, for the Lord wants you to go away.
23 Och hvad du och jag med hvarannan talat hafve, Herren vare emellan mig och dig i evig tid.
As for what you and I talked about, remember that the Lord is a witness between you and me forever.”
24 Så gömde David sig i markene; och då nymånaden kom, satte Konungen sig till bords till att äta.
So David hid himself in the field. When the New Moon festival arrived, the king sat down to eat.
25 Då nu Konungen hade satt sig i sitt rum, såsom han tillförene var van, utmed väggene, stod Jonathan upp; och Abner satte sig vid Sauls sido; och man saknade David i hans rum.
He sat in his usual place by the wall opposite Jonathan. Abner sat next to Saul, but David's place was empty.
26 Och Saul talade den dagen intet; ty han tänkte, honom är något vederkommet, att han icke är ren.
Saul didn't say anything that day because he thought, “Something has probably happened to David to make him ceremonially unclean—yes, he must be unclean.”
27 På den andra nymånadsdagenom, då man saknade David i hans rum, sade Saul till sin son Jonathan: Hvi är icke Isai son kommen till bords, hvarken i går eller idag?
But the second day, the day after the New Moon, David's place was still empty. Saul asked his son Jonathan, “Why hasn't the son of Jesse come to dinner either yesterday or today?”
28 Jonathan svarade Saul: Han bad mig, att han skulle gå till BethLehem;
Jonathan answered, “David had to urgently ask my permission to go to Bethlehem.
29 Och sade: Låt mig gå, förty vår slägt skall offra i stadenom, och min broder hafver sjelf budit mig; hafver jag nu funnit nåd för din ögon, så vill jag dit, och se mina bröder; derföre är han icke kommen till Konungens bord.
He told me, ‘Please let me go, because our family is having a sacrifice in the town and my brother told me I had to be there. If you think well of me, please let me go and see my brothers.’ That's why he's absent from the king's table.”
30 Då vardt Saul vred på Jonathan, och sade: Du skalk och bofve, jag vet väl, att du hafver utvalt Isai son, dig och dine slemma moder till skam.
Saul got very angry with Jonathan and said, “You rebellious son of a whore! Don't you think I know that you prefer the son of Jesse? Shame on you! You're a disgrace to the mother who bore you!
31 Ty så länge Isai son lefver på jordene, varder hvarken du eller ditt rike beståndandes. Så sänd nu, och låt hemta honom hit till mig; ty han måste dö.
While the son of Jesse remains alive, you and your kingship are not secure. Now go and bring him here to me, for he has to die!”
32 Jonathan svarade sinom fader Saul, och sade till honom: Hvi skall han dö? Hvad hafver han gjort?
“Why does he have to be put to death?” Jonathan asked. “What has he done?”
33 Då sköt Saul spjutet efter honom, att han måtte skjutit honom igenom. Då märkte Jonathan, att alldeles var beslutet med hans fader, att han ville dräpa David;
Saul threw his spear at Jonathan, trying to kill him, so he knew that his father definitely wanted David dead.
34 Och stod upp ifrå bordet ganska vred, och åt på den samma andra nymånadsdagenom intet bröd; ty han vardt bedröfvad om David, efter hans fader hade så beskämt honom.
Jonathan left the table absolutely furious. He would not eat anything on the second day of the festival, for he was so upset by the shameful way his father had treated David.
35 Om morgonen gick Jonathan ut i markena, såsom han hade öfverens varit med David; och en liten dräng med honom.
In the morning Jonathan went to the field to the place he had agreed with David, and a young boy was with him.
36 Och han sade till drängen: Löp och hemta mig pilarna upp igen, som jag skjuter; då drängen lopp, sköt han en pil öfver honom.
He told the boy, “Run and find the arrows that I shoot.” The boy started running and Jonathan shot an arrow past him.
37 Och då drängen kom på det rummet, dit Jonathan hade skjutit pilarna, ropade Jonathan efter honom, och sade: Pilen ligger bätter fram för dig;
When the boy got to the place where Jonathan's arrow had landed, Jonathan shouted to him, “Isn't the arrow farther past you?
38 Och ropade än en tid efter honom: Skynda dig full snart, statt icke stilla. Då hemtade drängen Jonathan pilarna upp, och bar dem till sin herra.
Hurry up! Do it quickly! Don't wait!” The boy picked up the arrows and took them back to his master.
39 Och drängen visste intet hvad på färde var; allenast Jonathan och David visste det.
The boy didn't suspect anything—only Jonathan and David knew what it meant.
40 Då fick Jonathan sinom dräng sin vapen, och sade till honom: Gack, och bär in i staden.
Jonathan gave his bow and arrows to the boy and said, “Take these back to town.”
41 Då drängen var ingången, stod David upp af rummet på södra sidone, och föll på sitt ansigte till jordena, och tillbad tre resor; och de kysste hvarannan, och greto tillhopa, ju David aldramest.
After the boy had gone, David got up from beside the pile of stones, fell facedown to the ground, and bowed three times. Then he and Jonathan kissed each other and cried together as friends, though David cried the hardest.
42 Och Jonathan sade till David: Gack med frid, hvad vi både svorit hafve i Herrans Namn och sagt: Herren vare emellan mig och dig, emellan min säd och din säd, till evig tid. Och han stod upp, och gick sin väg; men Jonathan gick i staden igen.
Jonathan said to David, “Go in peace, for the two of us have sworn a solemn oath in the name of the Lord. We said, ‘The Lord will be a witness between me and you, and between my descendants and your descendants forever.’” Then David left, and Jonathan went back to town.
