1 Samuelsboken 17
1 De Philisteer församlade sina härar till strid, och kommo tillhopa i Socho i Juda, och lägrade sig emellan Socho och Aseka, vid ändan af Dammin.
Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församlade sig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.
2 Men Saul och Israels män komma tillhopa, och lägrade sig i ekdalenom, och skickade sig till strid emot de Philisteer.
Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot filistéerna.
3 Och de Philisteer stodo på ett berg på hinsidon, och de Israeliter på ett berg på denna sidone, så att en del var emellan dem.
Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan sig.
4 Då kom framträdandes utu de Philisteers lägre en man, en kämpe, benämnd Goliath af Gath, sex alnar och en tvärhand lång;
Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namn Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.
5 Och hade en kopparhjelm på sitt hufvud, och ett fjällpansar uppå; och vigten på pansaret var femtusend siklar koppar;
Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar koppar.
6 Och hade kopparbenvapen uppå sin ben, och en kopparsköld på sina axlar;
Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på sin rygg.
7 Och skaftet på hans spjut var såsom ett väfträ, och jernet på hans spjut höll sexhundrad siklar jern; och hans vapnedragare gick framför honom.
Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför honom.
8 Och han stod och ropade till Israels slagorden, och sade till dem: Hvi ären I utdragne till att skicka eder till strid? Är icke jag en Philisteer, och I ären Sauls tjenare? Väljer en ut af eder, som går hitneder till mig.
Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till dem: »Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jag står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare; väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig.
9 Kan han strida emot mig, och slår mig, så vilje vi vara edra tjenare; varder ock jag hans öfverman, och slår honom, så skolen I vara våra tjenare, och skolen tjena oss.
Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.»
10 Och Philisteen sade: Jag hafver i denna dag gjort Israels här en skam; låter mig få en, och låter oss strida med hvarannan.
Och filistéen sade ytterligare: »Jag har i dag smädat Israels här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!
11 Då Saul och hela Israel hörde dessa Philisteens ord, förskräckte de sig, och fruktade sig storliga.
Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de gripna av förfäran och stor fruktan.
12 Men David var en Ephratisk mans son, af BethLehem Juda, som het Isai; han hade åtta söner, och var en gammal man i Sauls tid, och var ålderstigen ibland män.
Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid en gammal man vid framskriden ålder.
13 Och de tre äldste Isai söner voro dragne med Saul till stridena; och var detta deras namn: Eliab den förstfödde, AbiNadab den andre, och Samma den tredje.
Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul ut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma.
14 Men David var den yngste. Då nu de tre äldste voro utdragne med Saul till stridena,
David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul.
15 Gick David åter hem ifrå Saul, till att vakta sins faders får i BethLehem.
Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta sin faders får i Bet-Lehem.
16 Men den Philisteen trädde fram både morgon och afton, och stod der i fyratio dagar.
Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom han och ställde sig där.
17 Och Isai sade till sin son David: Tag åt dina bröder detta epha af torkad ax, och dessa tio bröd, och löp bort i hären till dina bröder;
Nu sade Isai en gång till sin son David: »Tag för dina bröders räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret.
18 Och dessa tio blöta ostar, och få höfvitsmannenom; och besök dina bröder, om dem väl går, och tag vara uppå hvad de säga dig.
Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Du skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära av dem en mottagningspant.
19 Men Saul, och de, och alle Israels män voro i ekdalenom, och stridde emot de Philisteer.
Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen och strida mot filistéerna.»
20 Då stod David bittida upp om morgonen, och befallde fåren herdanom; lade uppå sig, och gick åstad, såsom Isai honom budit hade, och kom till vagnborgena; och hären var utdragen, och hade skickat sig, och de skriade i stridene.
Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare, tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.
21 Ty Israel hade skickat sig; så voro ock de Philisteer redo emot deras här.
Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning mot varandra.
22 Då lät David det han bar i tygvaktarens händer, och lopp bort i spetsen, och gick bort och helsade sina bröder.
Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder.
23 Och vid han nu talade med dem, si, då trädde den kämpen fram, som het Goliath, den Philisteen af Gath, utu de Philisteers här, och talade såsom tillförene; och David hörde det.
Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han som hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas här och talade såsom förut; och David hörde det.
24 Men hvar man i Israel, då han den mannen såg, flydde för honom, och fruktade sig storliga.
Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom och fruktade storligen.
25 Och hvar man i Israel sade: Hafven I icke sett denna mannen, som uppgången är? Ty han är uppgången till att tala försmädelse emot Israel; och den honom slår, honom vill Konungen göra mycket rik, och gifva honom sina dotter; och vill göra hans faders hus fritt i Israel.
Och Israels män sade: »Sen I mannen där, som nu träder upp? Han träder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honom vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i Israel.»
26 Då sade David till männerna, som när honom stodo: Hvad skall man gifva honom, som slår denna Philisteen, och vänder denna skammen ifrån Israel? Ty hvad är denna oomskorne Philisteen, som försmäder lefvandes Guds här?
Och David sade till de man som stodo bredvid honom: »Vad får den man som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådan smälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar smäda den levande Gudens här?»
27 Då sade folket honom såsom tillförene: Det skall man gifva honom, som honom slår.
Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de sade: »Detta får den man som slår ned honom.»
28 Och Eliab hans äldste broder hörde att han talade med männerna, och vardt vred på David, och sade: Hvi äst du hitneder kommen? Och hvi hafver du öfvergifvit de få fåren i öknene? Jag känner väl dina öfverdådighet, och dins hjertas ondsko; ty du äst hitned kommen till att se stridena.
Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen; då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: »Varför har du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.»
29 David sade: Hvad hafver jag då nu gjort? Är det mig icke befaldt?
David svarade: »Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en fråga.»
30 Och vände sig om till en annan, och sade såsom han hade sagt tillförene; då svarade honom folket såsom tillförene.
Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin fråga, och folket gav honom samma svar som förut.
31 Och då de hörde de ord, som David sade, förkunnade de det Saul; och han lät hemta honom.
Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för Saul, och denne lät hämta honom.
32 Och David sade till Saul: Ingens mans hjerta gifve sig för den sakens skull; din tjenare skall gå bort, och strida med Philisteen.
Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla. Din tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.»
33 Saul sade till David: Du kan icke gå bort emot denna Philisteen, och strida med honom; ty du äst en yngling, och han är en stridsman ifrå hans ungdom.
Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filisté och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han är en stridsman allt ifrån ungdomen.»
34 Men David sade till Saul: Din tjenare vaktade sins faders får, och då der kom ett lejon och en björn, och tog bort ett får af hjorden;
Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sin faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden,
35 Då följde han efter, och slog honom, och tog det utu hans mun; och då han reste sig upp emot mig, tog jag honom i skägget, och slog honom, och drap honom.
så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det.
36 Så hafver din tjenare slagit både lejon och björn. Så må nu denne oomskorne Philisteen vara såsom endera; ty han hafver försmädat lefvandes Guds här.
Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa djur, ty han har smädat den levande Gudens här.»
37 Och David sade: Herren, som mig frälste ifrå lejonet, och ifrå björnen, han frälsar mig ock ifrå denna Philisteen. Och Saul sade till David: Gack åstad, Herren vare med dig.
Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejon och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.» Då sade Saul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.»
38 Och Saul drog sin kläder uppå David, och satte honom en kopparhjelm på hans hufvud, och lade ett pansar uppå honom.
Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar.
39 Och David band sitt svärd öfver sin kläder, och begynte till att gå; ty han hade icke försökt det. Då sade David till Saul: Jag kan icke så gå; ty jag är det icke van. Och han lade det ifrå sig.
Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något sådant. Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, ty jag har aldrig försökt sådant.» Därpå lade David det av sig.
40 Och tog sin staf i sina hand, och utvalde fem släta stenar utu bäcken, och lade dem uti herdaskräppona, som han hade, och i säcken, och tog slungona i sina hand, och gick fram emot Philisteen.
Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen.
41 Och Philisteen gick ock framåt, och nalkades intill David, och hans vapnedragare för honom.
Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans sköld bärare gick framför honom.
42 Då nu Philisteen såg och skådade David, föraktade han honom; ty han var en yngling, brunaktig och dägelig.
Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom; ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.
43 Philisteen sade till David: Är jag då en hund, att du kommer emot mig med käppar? Och bannade David vid sina gudar;
Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?» Och filistéen förbannade David, i det han svor vid sina gudar.
44 Och sade till David: Kom hit till mig, jag skall gifva ditt kött foglom under himmelen och djurom på markene.
Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jag giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.»
45 David sade till Philisteen: Du kommer till mig med svärd, spjut och sköld; men jag kommer till dig i Herrans Zebaoths Namn, Israels härs Guds, den du försmädat hafver.
David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som är Israels härs Gud, den härs som du har smädat.
46 Och Herren skall i denna dag gifva dig uti mina hand, att jag skall slå dig, och taga ditt hufvud af dig, och gifva de Philisteers härs kropp i denna dag foglom under himmelen, och djurom på markene, att all land skola förnimma, att Israel hafver en Gud.
HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder förnimma att Israel har en Gud.
47 Och all denna menigheten skall förnimma, att Herren icke hjelper genom svärd eller spjut; ty striden är Herrans, och han skall gifva eder i våra händer.
Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han skall giva eder i vår hand.»
48 Då nu Philisteen reste åstad, gick och nalkades in mot David, skyndade sig David, och lopp ifrå hären emot Philisteen.
När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till mötes.
49 Och David tog sina hand i skräppona, och fattade derut en sten, och slungade, och råkade Philisteen i hans panno, så att stenen gick in i pannona; och han föll på jordena på sitt ansigte.
Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.
50 Alltså öfvervann David Philisteen med slungone och stenenom, och slog honom, och drap honom.
Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog filistéen till döds,
51 Och efter David intet svärd hade i sine hand, lopp han fram till Philisteen, och tog hans svärd, och drog det utu skidone, och drap honom; och högg honom dermed hufvudet af. Då de Philisteer sågo, att deras starkaste var död, flydde de.
utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu sågo att deras kämpe var död, flydde de.
52 Och Israels män och Juda reste upp, ropade och jagade efter de Philisteer, intilldess man kommer i dalen, och allt intill Ekrons portar; och de Philisteer föllo slagne på vägenom till portarna, allt intill Gath, och intill Ekron.
Men Israels och Juda män stodo upp och höjde ett härskri och förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron.
53 Och Israels barn vände om af det jagandet efter de Philisteer, och skinnade deras lägre.
Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger.
54 Men David tog Philisteens hufvud, och förde det till Jerusalem; men hans vapen lade han i sina hyddo.
Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.
55 Men då Saul såg David utgå emot Philisteen, sade han till Abner sin härhöfvitsman: Hvars son är den ynglingen? Abner sade: Så visst som din själ lefver, Konung jag vet det icke.
När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade han härhövitsmannen Abner: »Vems son är denne yngling, Abner?» Abner svarade: »Så sant du lever, konung, jag vet det icke.»
56 Konungen sade: Så fråga derefter, hvars son den ynglingen är.
Då sade konungen: »Hör då efter, vems son den unge mannen är.»
57 Då nu David kom igen, sedan Philisteen slagen var, tog Abner honom, och hade honom in för Saul; och han hade den Philisteens hufvud i sine hand.
När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl filistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul, medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand.
58 Och Saul sade till honom: Hvars son äst du, yngling? David sade: Jag är dins tjenares Isai den BethLehemitens son.
Då sade Saul till honom: »Vems son är du, yngling» David svarade: »Din tjänare Isais, betlehemitens, son.»
