1 Kungaboken 22
1 Och gingo tre år om, att intet örlig var emellan de Syrer och Israel.
Och de sutto i ro i tre år, under vilka intet krig var mellan Aram och Israel.
2 I tredje årena drog Josaphat, Juda Konung, ned till Israels Konung.
Men i det tredje året for Josafat, Juda konung, ned till Israels konung.
3 Och Israels Konung sade till sina tjenare: Veten I icke, att Ramoth i Gilead är vårt, och vi sitte stilla, och tage det icke igen utu Konungens hand i Syrien?
Och Israels konung sade till sina tjänare: "I veten ju att Ramot i Gilead tillhör oss. Och likväl sitta vi stilla och taga det icke ifrån konungen i Aram."
4 Och sade till Josaphat: Vill du draga med mig i strid emot Ramoth i Gilead? Josaphat sade till Israels Konung: Jag vill vara såsom du, och mitt folk såsom ditt folk, och mina hästar såsom dina hästar.
Och han frågade Josafat: Vill du draga med mig för att belägra Ramot i Gilead?" Josafat svarade Israels konung: "Jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!"
5 Och Josaphat sade till Israels Konung: Fråga dock i dag om Herrans ord.
Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: "Fråga dock först HERREN härom."
6 Då församlade Israels Konung Propheter vid fyrahundrad män, och sade till dem: Skall jag draga till Ramoth i Gilead till strid, eller skall jag låta bestå det? De sade: Drag ditupp; Herren varder det gifvandes i Konungens hand.
Då församlade Israels konung profeterna, vid pass fyra hundra män, och frågade dem: "Skall jag draga åstad mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?" De svarade: "Drag ditupp; Herren skall giva det i konungens hand."
7 Men Josaphat sade: Är här nu ingen Herrans Prophet mer, att vi måge, fråga af honom?
Men Josafat sade: "Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att vi kunna fråga genom honom?"
8 Israels Konung sade till Josaphat: Der är ännu en man, Micha, Jimla son, af hvilkom vi måge fråga Herran; men jag är vred på honom, ty han spår mig intet godt, utan allt ondt. Josaphat sade: Konungen tale icke så.
Israels konung svarade Josafat: "Här finnes ännu en man, Mika, Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan allenast olycka." Josafat sade: "Konungen säge icke så."
9 Då kallade Israels Konung en kamererare, och sade: Haf med hast Micha, Jimla son, hit.
Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: "Skaffa skyndsamt hit Mika, Jimlas son."
10 Och Israels Konung, och Josaphat, Juda Konung, såto hvardera på sinom stol, klädde i Konungslig kläder, på platsen för portenom af Samarien; och alle Propheterna spådde för dem.
Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på sin tron, iklädda sina skrudar, på en tröskplats vid Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför dem.
11 Och Zedekia, Chenaana son, hade gjort sig jernhorn, och sade: Detta säger Herren: Härmed skall du stöta de Syrer, tilldess du gör ända på dem.
Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: "Så säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de förgöras."
12 Och alle Propheterna spådde sammalunda, och sade: Drag upp till Ramoth i Gilead, och far lyckosamliga; Herren varder det gifvandes i Konungens hand.
Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: "Drag upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens hand."
13 Och bådet, som bortgånget var till att kalla Micha, sade till honom: Si, Propheternas tal är endrägteliga godt för Konungenom; så låt nu ditt tal ock vara såsom deras tal, och tala det godt är.
Och budet som hade gått för att tillkalla Mika talade till honom och sade: "Det är så, att profeterna med en mun lova konungen lycka; låt nu dina ord stämma överens med vad de hava talat, och lova också du lycka."
14 Micha sade: Så sant som Herren lefver, jag skall tala det som Herren mig sägandes varder.
Men Mika svarade: "Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala det som HERREN säger till mig."
15 Och då han kom till Konungen, sade Konungen till honom: Micha, skole vi draga till Ramoth i Gilead till att strida, eller skole vi låta det bestå? Han sade till honom: Ja, drag ditupp, och far lyckosamliga. Herren varder det gifvandes i Konungens hand.
När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: "Mika, skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det, eller skola vi avstå därifrån?" Han svarade honom: "Drag ditupp, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens hand."
16 Konungen sade åter till honom: Jag besvär dig, att du icke annat säger mig än sanningen, i Herrans Namn.
Men konungen sade till honom: "Huru många gånger skall jag besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS namn?"
17 Han sade: Jag såg hela Israel förströdd på bergen såsom får, de ingen herdan hafva; och Herren sade: Hafva desse ingen herra? Hvar och en vände om hem igen med frid.
Då sade han: "Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till sitt.'"
18 Då sade Israels Konung till Josaphat: Hafver jag icke sagt dig, att han intet godt spår mig, utan allt ondt?
Då sade Israels konung till Josafat: "Sade jag dig icke att denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?"
19 Han sade: Derföre hör nu Herrans ord: Jag såg Herran sitta på sinom stol; och allan himmelska hären stå der när honom, på hans högra sido, och hans venstra.
Men han sade: "Hör alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på sin tron och himmelens hela härskara stå där hos honom, på hans högra sida och på hans vänstra.
20 Och Herren sade: Ho vill komma Achab i det sinnet, att han drager upp, och faller i Ramoth i Gilead? Och en sade det, och den andre det.
Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot i Gilead, för att han må falla där?' Då sade den ene så och den andre så.
21 Då gick en ande ut, och steg fram för Herran, och sade: Jag vill komma honom i det sinnet. Herren sade till honom: Hvarmed?
Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade: 'Jag vill locka honom därtill.' HERREN frågade honom: 'På vad sätt?'
22 Han sade: Jag vill utgå, och vill vara en falsk ande uti alla hans Propheters mun. Han sade: Du skall komma honom i det sinnet, och få framgång; gack åstad, och gör alltså.
Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla hans profeters mun.' Då sade han: 'Du må försöka att locka honom därtill, och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
23 Nu se, Herren hafver gifvit en falsk anda uti alla dessa dina Propheters mun; och Herren hafver talat ondt öfver dig.
Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i alla dessa dina profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall komma över dig."
24 Då gick Zedekia fram, Chenaana son, och slog Micha vid kindbenet, och sade: Huru? Hafver då Herrans Ande öfvergifvit mig, och talat med dig?
Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: "På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort ifrån mig för att tala med dig?"
25 Micha sade: Du skall få set på den dagen, då du går utu den ena kammaren uti den andra, att du må förgömma dig.
Mika svarade: "Du skall få se det på den dag då du nödgas springa från kammare till kammare för att gömma dig."
26 Israels Konung sade: Tag Micha, och låt honom blifva när Amon borgamästaren, och när Joas, Konungens son;
Men Israels konung sade: "Tag Mika och för honom tillbaka till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
27 Och säg: Detta säger Konungen: Sätter denna i fängsle, och spiser honom med bedröfvelses bröd och vatten, tilldess jag kommer igen med frid.
Och säg: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och bespisen honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen hem."
28 Micha sade: Kommer du med frid igen, så hafver icke Herren talat genom mig. Och sade: Hörer häruppå, allt folk.
Mika svarade: "Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN icke talat genom mig." Och han sade ytterligare: "Hören detta, I folk, allasammans."
29 Alltså drog Israels Konung och Josaphat, Juda Konung, upp till Ramoth i Gilead.
Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till Ramot i Gilead.
30 Och Israels Konung sade till Josaphat: Jag vill förkläda mig, och komma i stridena; men du klädd i din egna kläder. Israels Konung förklädde sig, och drog i stridena.
Och Israels konung sade till Josafat: "Jag vill förkläda mig, när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna kläder." Så förklädde sig Israels konung, när han drog ut i striden.
31 Men Konungen i Syrien böd sina öfverstar öfver hans vagnar, som voro två och tretio, och sade: I skolen icke strida antingen emot små eller stora, utan emot Israels Konung allena.
Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina trettiotvå vagnshövitsmän: "I skolen icke giva eder i strid med någon, vare sig liten eller stor, utom med Israels konung allena."
32 Och då de öfverste sågo Josaphats vagnar, mente de att det hade varit Israels Konung, och föllo till honom med stridene; men Josaphat ropade.
När då hövitsmännen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de: "Förvisso är detta Israels konung", och vände sig därför till anfall mot honom. Då gav Josafat upp ett rop.
33 Då nu då öfverste för vagnarna sågo, att det var icke Israels Konung, vände de tillbaka igen ifrå honom.
Så snart nu hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke var Israels konung, vände de om och läto honom vara.
34 Och en man bände sin båga hårdt, och sköt Israels Konung emellan magan och lungorna. Och han sade till sin foroman: Vänd dina hand, och för mig utu hären; ty jag är sår.
Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven: "Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad."
35 Och striden vardt svår i den dagen. Och Konungen stod uppå vagnen emot de Syrer, och om aftonen blef han död; och blodet flöt utaf såret midt i vagnen.
Och striden blev på den dagen allt häftigare, och konungen stod upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna; men om aftonen gav han upp andan. Och blodet från såret hade runnit ned i vagnen.
36 Och man lät utropa i hären, då solen gick neder, och säga: Hvar och en gånge i sin stad, och i sitt land.
Och vid solnedgången gick ett rop genom hären: "Var och en till sin stad igen! Var och en till sitt land igen!"
37 Alltså blef Konungen död, och vardt förd till Samarien; och de begrofvo honom i Samarien.
Så dödades då konungen och blev förd till Samaria; och man begrov konungen där i Samaria.
38 Och då de tvådde vagnen vid dammen för Samarien, slekte hundar hans blod; och skökor tvådde honom, efter Herrans ord, det han talat hade.
Och när man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna hans blod, och skökorna badade sig däri -- såsom HERREN hade sagt.
39 Hvad mer af Achab sägandes är, och hvad allt han gjort hafver, och om det elphenbenshus som han byggde, och om alla de städer som han byggde, si, det är skrifvet i Israels Konungars Chrönico.
Vad nu mer är att säga om Ahab och om allt vad han gjorde, om elfenbenshuset som han byggde, och om alla de städer som han byggde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
40 Alltså afsomnade Achab med sina fäder; och hans son Ahasia vardt Konung i hans stad.
Och Ahab gick till vila hos sina fäder. Och hans son Ahasja blev konung efter honom.
41 Och Josaphat, Asa son, vardt Konung öfver Juda, i fjerde årena Achabs, Israels Konungs;
Men Josafat, Asas sons blev konung över Juda i Ahabs, Israels konungs, fjärde regeringsår.
42 Och var fem och tretio år gammal, då han vardt Konung, och regerade fem och tjugu år i Jerusalem; hans moder het Asuba, Silhi dotter;
Trettiofem år gammal var Josafat, när han blev konung, och han regerade tjugufem år i Jerusalem. Hans moder hette Asuba, Silhis dotter.
43 Och vandrade uti allom sins faders Asa väg, och gick icke derifrå, och gjorde det Herranom behagade. Dock kastade han icke bort de höjder; och folket offrade och rökte ännu på höjderna.
Och han vandrade i allt på sin fader Asas väg, utan att vika av ifrån den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor att frambära offer och tända offereld på höjderna.
44 Och han hade frid med Israels Konung.
Och Josafat höll fred med Israels konung.
45 Hvad nu mer af Josaphat sägandes är, och hans magt, hvad han gjort, och huru han stridt hafver, si, det är skrifvet i Juda Konungars Chrönico.
Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter han utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
46 Och fördref han desslikes utu landena hvad ännu qvart var af de roffare, som i hans faders Asa tid igenblefne voro.
Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där, vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid.
47 Och ingen Konung var i Edom; men en höfvitsman var regent.
I Edom fanns då ingen konung, utan en ståthållare regerade där.
48 Och Josaphat hade låtit göra skepp i hafvet, som skulle till Ophir att hemta guld; men de foro intet åstad; förty de vordo sönderslagne i EzionGeber.
Och Josafat hade låtit bygga Tarsis-skepp, som skulle gå till Ofir för att hämta guld; men de kommo aldrig åstad, ty de ledo skeppsbrott vid Esjon-Geber.
49 På den tiden sade Ahasia, Achabs son, till Josaphat: Låt mina tjenare fara med dina tjenare i skeppen; men Josaphat ville icke.
Då sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: "Låt mitt folk fara med ditt folk på skeppen." Men Josafat ville icke.
50 Och Josaphat afsomnade med sina fäder, och vardt begrafven med sina fäder uti Davids hans faders stad; och Joram hans son vardt Konung i hans stad.
Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos sina fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Joram blev konung efter honom.
51 Ahasia, Achabs son, vardt Konung öfver Israel i Samarien, i sjuttonde årena i Josaphats, Juda Konungs, och regerade öfver Israel i tu år;
Ahasja, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, sjuttonde regeringsår, och han regerade över Israel i två år.
52 Och gjorde det ondt var för Herranom, och vandrade i sins faders och sine moders väg, och i Jerobeams, Nebats sons, väg, hvilken Israel kom till att synda.
Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders och sin moders väg och på Jerobeams, Nebats sons, väg, hans som hade kommit Israel att synda.
53 Och han tjente Baal, och tillbad honom, och förtörnade Herran Israels Gud, såsom hans fader gjorde.
Och han tjänade Baal och tillbad honom och förtörnade HERREN, Israels Gud, alldeles såsom hans fader hade gjort.
