1 Kungaboken 11

1 Men Konung Salomo älskade många utländska qvinnor, Pharaos dotter, och Moabitiskor, Ammonitiskor, Edoinitiskor, Zidonitiskor och Hetheerskor;

Men konung Salomo hade utom Faraos dotter många andra utländska kvinnor som han älskade: moabitiskor, ammonitiskor, edomeiskor, sidoniskor och hetitiskor,

2 Af sådant folk, der Herren Israels barnom om sagt hade: Går icke till dem, och låter dem icke komma till eder; de varda förvisso bevekande edor hjerta efter sina gudar. Till dessa gaf sig Salomo, till att älska dem.

kvinnor av de folk om vilka HERREN hade lagt till Israels barn: "I skolen icke inlåta eder med dem, och de få icke inlåta sig med eder; de skola förvisso eljest förleda edra hjärtan att avfalla till deras gudar." Till dessa höll sig Salomo och älskade dem.

3 Och han hade sjuhundrad hustrur, Förstinnor, och trehundrad frillor; och hans hustrur bevekte hans hjerta.

Han hade sju hundra furstliga gemåler och tre hundra bihustrur. Dessa kvinnor förledde hans hjärta till avfall.

4 Och då han nu gammal var, bevekte hans hustrur hans hjerta efter främmande gudar, så att hans hjerta icke var fulleliga med Herranom hans Gud, såsom hans faders Davids hjerta.

Ja, när Salomo blev gammal, förledde kvinnorna hans hjärta att avfalla till andra gudar, så att hans hjärta icke förblev hängivet åt HERREN, hans Gud, såsom hans fader Davids hjärta hade varit.

5 Alltså vandrade Salomo efter Astoreth, deras gud af Zidon, och Milcom, de Ammoniters styggelse.

Så kom Salomo att följa efter Astarte, sidoniernas gudinna, och Milkom, ammoniternas styggelse.

6 Och Salomo gjorde det ondt var för Herranom, och följde icke Herran alldeles, såsom hans fader David.

Och Salomo gjorde vad ont var i HERRENS ögon och följde icke i allt efter HERREN, såsom hans fader David hade gjort.

7 Då byggde Salomo en höjd till Chemos, de Moabiters styggelse, på berget som för Jerusalem ligger; och till Molech, de Ammoniters styggelse.

Salomo byggde nämligen då en offerhöjd åt Kemos, moabiternas styggelse, på berget öster om Jerusalem, och likaså en åt Molok, Ammons barns styggelse.

8 Alltså gjorde Salomo allom sinom utländskom hustrum, de der för sina gudar rökte och offrade.

På samma sätt gjorde han för alla sina utländska kvinnor, så att de fingo tända offereld och frambära offer åt sina gudar.

9 Och Herren vardt vred på Salomo, att hans hjerta ifrå Herranom Israels Gud afvändt var, den honom två gånger synts hade;

Och HERREN blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade avfallit från HERREN, Israels Gud, som dock två gånger hade uppenbarat sig för honom,

10 Och honom härom budit hade, att han icke skulle vandra efter andra gudar; och hade dock icke hållit det honom Herren budit hade.

och som hade givit honom ett särskilt bud angående denna sak, att han icke skulle följa efter andra gudar, ett HERRENS bud som han icke hade hållit.

11 Derföre sade Herren till Salomo: Efter sådant är skedt med dig, och du hafver mitt förbund och min bud icke hållit, som jag dig budit hafver, så vill jag ock, rifva riket ifrå dig, och gifva det dinom tjenare.

Därför sade HERREN till Salomo: "Eftersom det är så med dig, och eftersom du icke har hållit det förbund och de stadgar som jag har givit dig, skall jag rycka riket ifrån dig och giva det åt din tjänare.

12 Dock i din tid vill jag icke göra det, för dins faders Davids skull; utan af dins sons hand vill jag rifva det.

Men för din fader Davids skull vill jag icke göra detta i din tid; först ur din sons hand skall jag rycka det.

13 Dock vill jag icke allt riket afrifva; ena slägt vill jag gifva dinom son, för min tjenares Davids skull, och för Jerusalems skull, det jag utvalt hafver.

Dock skall jag icke rycka hela riket ifrån honom, utan en stam skall jag giva åt din son, för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, som jag har utvalt."

14 Och Herren uppväckte Salomo en fienda, Hadad den Edomeen, af Konungsligo säd, hvilken var i Edom.

Och HERREN lät en motståndare till Salomo uppstå i edoméen Hadad. Denne var av konungasläkten i Edom.

15 Ty då David var i Edom, och Joab den härhöfvitsmannen drog upp till att begrafva de slagna, slog han allt det mankön var i Edom.

Ty när David var i strid med Edom, och härhövitsmannen Joab drog upp för att begrava de slagna och därvid förgjorde allt mankön i Edom

16 Förty Joab blef der sex månader, och hele Israel, intilldess han utrotade allt det mankön var i Edom.

-- ty Joab och hela Israel stannade där i sex månader, till dess att han hade utrotat allt mankön i Edom --

17 Då flydde Hadad, och med honom någre män Edomeer af hans faders tjenare, så att de kommo uti Egypten; men Hadad var en ung dräng.

då flydde Adad jämte några edomeiska män som hade varit i hans faders tjänst, och de togo vägen till Egypten; Hadad var då en ung gosse.

18 Och de stodo upp ifrån Midian, och kommo till Paran, och togo män med sig utaf Paran, och kommo uti Egypten titt Pharao, Konungen i Egypten. Han gaf honom ett hus, och förenämnd spis, och fick honom ett land in.

De begav sig åstad från Midjan och kommo till Paran; och de togo folk med sig från Paran och kommo så till Egypten, till Farao, konungen i Egypten. Denne gav honom ett hus och anslog ett underhåll åt honom och gav honom land.

19 Och Hadad fann stora nåd för Pharao, så att han ock gaf honom sina hustrus, Drottningenes Tahpenes syster, till hustru.

Och Hadad fann mycken nåd för Faraos ögon, så att denne gav honom till hustru en syster till sin gemål, en syster till drottning Tapenes.

20 Och Tahpenes syster födde honom Genubath sin son; Och Tahpenes födde honom upp i Pharaos hus; så att Genubath var i Pharaos huse ibland Pharaos barn.

Denna syster till Tapenes födde åt honom sonen Genubat, och Tapenes lät avvänja honom i Faraos hus; sedan vistades Genubat i Faraos hus bland Faraos söner.

21 Då nu Hadad hörde uti Egypten, att David afsomnad var med sina fäder, och att Joab härhöfvitsmannen var död, sade han till Pharao: Låt mig draga i mitt land.

Då nu Hadad i Egypten hörde att David hade gått till vila hos sina fäder, och att härhövitsmannen Joab var död, sade han till Farao: "Låt mig fara hem till mitt land."

22 Pharao sade till honom: Hvad fattas dig när mig, att du vill draga till ditt land? Han sade: Intet; utan låt mig fara.

Men Farao sade till honom: "Vad fattas dig här hos mig, eftersom du vill fara till ditt land?" Han svarade: "Hindra mig icke, utan låt mig gå.

23 Än uppväckte honom Gud en fienda, Reson, ElJada son, hvilken ifrå sin herra HadadEser, Konungen i Zoba, flydd var;

Och Gud lät ännu en motståndare till honom uppstå i Reson, Eljadas son, som hade flytt ifrån sin herre, Hadadeser, konungen i Soba.

24 Och församlade emot honom män, och vardt en höfvitsman för krigsknektar, den tid David slog dem ihjäl; och drogo till Damascon, och bodde der, och voro rådande i Damascon.

När David sedan anställde blodbadet ibland dem, samlade denne folk omkring sig och blev hövitsman för en strövskara; dessa drogo därefter till Damaskus och slogo sig ned där och gjorde sig till herrar i Damaskus.

25 Och han var Israels fiende, så länge Salomo lefde. Det är den skadan, som Hadad led; derföre hade han en vämjelse emot Israel, och blef rådandes i Syrien.

Denne var nu under Salomos hela livstid Israels motståndare och gjorde det skada, han såväl som Hadad. Han avskydde Israel; och han blev konung över Aram.

26 Dertill Jerobeam, Nebats son, en Ephrateer af Zareda, Salomos tjenare; och hans moder het Zeruga, en enka; hof också handena upp emot Konungen.

Och en av Salomos tjänare hette Jerobeam; han var son till Nebat, en efraimit, från Sereda, och hans moder hette Seruga och var änka. Denne reste sig upp mot konungen.

27 Och detta är saken, hvarföre han upphof handena emot Konungen: då Salomo byggde Millo, slöt han igen ett gap på sins faders Davids stad.

Orsaken varför han reste sig upp mot konungen var följande. Salomo byggde då på Millo; han ville befästa det blottade stället på sin fader Davids stad.

28 Och Jerobeam var en stridsam man; och då Salomo såg att mannen var snäll, satte han honom öfver alla Josephs hus utskylder.

Nu var Jerobeam en dugande man; och då Salomo såg att den unge mannen var driftig i sitt arbete, satte han honom över allt det arbete som ålåg Josefs hus.

29 Men det begaf sig på den tiden, att Jerobeam gick utaf Jerusalem, och Propheten Ahia af Silo fann honom på vägenom; och han hade en ny mantel uppå; och de voro både allena på markene.

Vid den tiden hände sig en gång att Jerobeam hade begivit sig ut ur Jerusalem; då kom profeten Ahia från Silo emot honom på vägen, där han gick klädd i en ny mantel; och de båda voro ensamma på fältet.

30 Och Ahia fattade den nya mantelen, som han på hade, och ref honom sönder i tolf stycker;

Och Ahia fattade i den nya manteln som han hade på sig och ryckte sönder den i tolv stycken.

31 Och sade till Jerobeam: Tag tio stycker till dig; förty så säger Herren Israels Gud: Si, jag skall rifva riket utu Salomos hand, och gifva dig tio slägter.

Därefter sade han till Jerobeam: "Tag här tio stycken för dig. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag vill rycka riket ur Salomos hand och giva tio av stammarna åt dig;

32 En slägt skall han hafva för min tjenares Davids skull, och för staden Jerusalems skull, den jag utvalt hafver utur alla Israels slägter;

den ena stammen skall han få behålla för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stads som jag har utvalt ur alla Israels stammar.

33 Derföre att de hafva öfvergifvit mig, och tillbedit Astoreth, de Zidoniers gud, Chemos, de Moabiters gud, och Milcom, Ammons barnas gud, och icke vandrat i mina vägar, så att de måtte gjort hvad mig behagade, min bud och rätter, såsom David hans fader.

Så skall ske, därför att de hava övergivit mig och tillbett Astarte, sidoniernas gudinna, och Kemos, Moabs gud, och Milkom, Ammons barns gud, och icke vandrat på mina vägar och icke gjort vad rätt är i mina ögon, efter mina stadgar och rätter, såsom hans fader David gjorde.

34 Jag vill ock icke taga hela riket utu hans hand; utan jag vill göra honom till en Första i hans lifstid, för Davids min tjenares skull, den jag utvalt hafver, den min bud och rätter hållit hafver.

Dock skall jag icke taga ifrån honom själv det samlade riket, utan jag vill låta honom förbliva furste, så länge han lever, för min tjänare Davids skull, som jag utvalde, därför att han höll mina bud och stadgar.

35 Utu hans sons hand vill jag taga riket, och vill gifva dig tio slägter;

Men från hans son skall jag taga konungadömet och giva det åt dig, nämligen de tio stammarna.

36 Och hans son ena slägt, på det min tjenare David ju allstädes hafver ena lykto för mig uti den staden Jerusalem, den jag mig utvalt hafver, att jag mitt Namn der sätta skulle.

En stam skall jag giva åt hans son, så att min tjänare David alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, den stad som jag har utvalt åt mig, till att där fästa mitt namn.

37 Så vill jag nu taga dig, att du skall råda öfver allt det ditt hjerta begärar; och skall vara Konung öfver Israel.

Dig vill jag alltså taga och vill låta dig regera över allt vad dig lyster; du skall bliva konung över Israel.

38 Om du nu vill höra allt det jag dig bjudandes varder, och vandra i mina vägar, och göra hvad mig behagar, så att du håller mina rätter och bud, såsom min tjenare David gjort hafver, så vill jag vara med dig, och bygga dig ett beständigt hus, såsom jag David byggt hafver, och vill gifva dig Israel;

Om du nu hörsammar allt vad jag bjuder dig och vandrar på mina vägar och gör vad rätt är i mina ögon, så att du håller mina stadgar och bud, såsom min tjänare David gjorde, så skall jag vara med dig och bygga åt dig ett hus som bliver beståndande, såsom jag byggde ett hus åt David, och jag skall giva Israel åt dig. --

39 Och vill dermed förnedra Davids säd; dock icke till evig tid.

Ja, för den sakens skull skall jag ödmjuka Davids säd, dock icke för alltid."

40 Men Salomo for efter att dräpa Jerobeam. Då stod Jerobeam upp, och flydde uti Egypten till Sisak, Konungen i Egypten, och blef i Egypten, tilldess Salomo blef död.

Och Salomo sökte tillfälle att döda Jerobeam; men Jerobeam stod upp och flydde till Egypten, till Sisak, konungen i Egypten. Och han stannade i Egypten till Salomos död.

41 Hvad mer af Salomo sägandes är, och allt det han gjort hafver, och hans visdom, det är skrifvet i Chrönicon om Salomo.

Vad nu mer är att säga om Salomo, om allt vad han gjorde och om hans vishet, det finnes upptecknat i Salomos krönika.

42 Men tiden, som Salomo var Konung i Jerusalem, öfver hela Israel, var fyratio år.

Den tid Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var fyrtio år.

43 Och Salomo afsomnade med sina fäder, och vardt begrafven uti sins faders Davids stad; och hans son Rehabeam vardt Konung i hans stad.

Och Salomo gick till vila hos sina fäder och blev begraven i sin fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung efter honom.