1 Korinthierbrevet 13

1 Om jag talade med menniskors och Änglars tungor, och hade icke kärleken, så vore jag en ljudande malm, eller en klingande bjellra.

Ngah mina jeng akong nyia rangsah loong jeng taat miijeng ang bah uh, nga ten nah minchan ah lajeeka bah, nga jengkhaap ah nyaam rengtom arah adoleh koonta rengbot likhiik ba ang ah.

2 Och om jag kunde prophetera, och visste all hemlighet, och allt förstånd, och hade alla tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag intet.

Nga tiit baat nawa ih mithung jen lektheng ranglakkot taatje abah uh; husah tiit jen jattheng mongtham je abah uh; kong akaan jen nuudat theng laalom ah taatje abah uh— nga jiinnah minchan ah lajeeka bah ngah tiim uh tah angkang.

3 Och om jag gåfve alla mina ägodelar de fattiga, och låte min lekamen brinna, och hade icke kärleken, så vore det mig intet nyttigt.

Nga nyamka thoontang changthih noodek suh taatkoh ang bah uh, nyia nga teewah sakphu ah we nah taat khaam thuk ang bah uh—nga jiinnah minchan ah lajeeka bah, nga raang ih taseeka angka.

4 Kärleken är tålig och mild; kärleken afundas intet; kärleken skalkas intet, han uppblåses icke.

Minchan ah enaan nyia tenthet; miksuh adoleh siikhaam adoleh khuupook tah angka;

5 Han skickar sig icke ohöfveliga; han söker icke sitt, han förtörnas icke, han tänker intet argt;

minchan ah lajak dangjang tah angka adoleh nyamnyook tah angka adoleh mih ih thichojih tah angka; moongre thetre uh mong ni tathiinka;

6 Han gläds icke öfver orättfärdighet; men han fröjdar sig öfver sanningen.

minchan ah ethih asuh tanookka, amiisak tiit asuh roonla.

7 Han fördrager all ting, han tror all ting, han hoppas all ting, han lider all ting.

Minchan ih mabah uh tathiinhaatka; nyia heh tuumaang, laalom, nyia enaan ah mabah uh tamaka ang ah.

8 Kärleken vänder aldrig åter, ändock Prophetierna skola återvända, och tungomålen skola afkomma, och förståndet skall återvända.

Minchan ah roitang raang. Tenroon thuk theng tiitkhaap loong ah pootsiit raangtaan; lajatjih jeng miijeng lakkot taatje abah uh erah ethoon ih ah; mongtham ah taatje abah uh emat ih ah.

9 Ty vi förstå endels, och prophetere endels;

Tiimnge liidi mongtham nyia tenroonjih tiitkhaap lakkot kohali abah pootsiit raangtaan;

10 Men då det kommer som fullkomligit är, så vänder det åter som endels är.

enoothong jirep ah epunthoon angtaano, pootsiit raangtaan angta rah emat ih ah.

11 Då jag var ett barn, talade jag som ett barn, och hade sinne som ett barn, och hade barnsliga tankar; men sedan jag vardt man, lade jag bort det barnsligit var.

Nga noodek doh, ngaajeng ngaakong, nga tenthun loong ah noodek likhiik angta; amadi mihak eh hoon lang, noodek likhiik ngah takah angkang.

12 Ty vi se nu genom en spegel, uti ett mörkt tal; men då ansigte emot ansigte. Nu känner jag endels; men då skall jag kännat, såsom jag ock känd är.

Amadi tup hi ah langla samsok adoleh theeri ni laaphaang moonheek heek ih seng laaphaang sok erah likhiik; lidoh bah seng mik ih samkhikhih ih sokmui ih likhiikkhiik ih ang ah. Amadi tiim jat hang erabah amasah ba jat hang; eno lidoh bah sekjat ih wan ang—Rangte ih nga jat halang likhiik ah.

13 Men nu blifver tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst ibland dem är kärleken.

Amadi arah ejom ah tongla: Tuumaang, laalom nyia minchan; arah tung dowa elong thoon ah minchan ah rakla.