1 Korinthierbrevet 11

1 Varer mine efterföljare, såsom ock jag Christi.

2 Käre bröder, jag prisar eder, att I tänken på mig i all stycke, och hållen det sätt, som jag eder föresatt hafver.

3 Så vill jag, att I veta skolen, att Christus är hvars och ens mans hufvud; men mannen är qvinnones hufvud; men Gud är Christi hufvud.

4 Hvar och en man, som beder, eller propheterar, och hafver något på hufvudet, han skämmer sitt hufvud.

5 Men en qvinna, som beder eller propheterar med ohöljdt hufvud, hon skämmer sitt hufvud; ty det vore icke annars, än som hon vore rakad.

6 Vill hon icke hölja sig, så skare ock håret med af; nu, efter det står illa att henne är håret afskoret, eller afrakadt, så hölje sig.

7 Men mannen skall icke hölja sitt hufvud; ty han är Guds beläte och ära; men qvinnan är mansens ära.

8 Ty mannen är icke af qvinnone; utan qvinnan af mannenom.

9 Och mannen är icke skapad för qvinnones skull; utan qvinnan för mansens skull.

10 Derföre skall qvinnan hafva ena magt på hufvudet, för Änglarnas skull.

11 Dock är hvarken mannen utan qvinnone, eller qvinnan utan mannen, i Herranom.

12 Ty såsom qvinnan är af mannenom, så är ock mannen genom qvinnona; men alltsammans af Gudi.

13 Dömer vid eder sjelfva, om det är dägeligit, att en qvinna beder Gud ohöljd?

14 Eller lärer icke naturen eder det, att enom man är vanheder, om han hafver långt hår;

15 Men qvinnone är ära, att hon hafver långt hår? Håret är henne gifvet till att skyla sig med.

16 Är det ock någor ibland eder, den i detta ärendet enträten är, han vete, att vi hafve icke den seden; och icke Guds församlingar heller.

17 Men detta måste jag befalla: Jag kan icke prisa, att I tillhopakommen, icke till förbättring, utan till förvärring.

18 I förstone, när I kommen tillhopa i församlingene, hörer jag att ibland eder är skiljaktighet; det jag ock väl endels tror.

19 Ty ibland eder måste ju vara parti, på det de rättsinnige skola varda uppenbare ibland eder.

20 När I nu tillhopakommen, så håller man då icke Herrans Nattvard.

21 Ty då man skall hålla nattvard, tager hvar och en sin egen nattvard framföre åt; och den ene hungrar, den andre är drucken.

22 Hafven I nu icke hus, der I uti äta eller dricka mågen? Eller förakten I Guds församling, och skämmen dem som intet hafva? Hvad skall jag säga eder? Skall jag prisa eder? Häruti prisar jag eder intet.

23 Ty jag hafver undfått af Herranom, det jag ock eder gifvit hafver: ty Herren Jesus, i den natten, då han förrådder vardt, tog han brödet;

24 Tackade, bröt det, och sade: Tager, äter; detta är min lekamen, som för eder brytes; detta görer till min åminnelse.

25 Sammalunda ock kalken, efter nattvarden, och sade: Denne kalk är det nya Testamentet i minom blod; detta görer, så ofta I dricken, till min åminnelse.

26 Ty så ofta I äten af detta bröd, och dricken af denna kalk, skolen I förkunna Herrans död, tilldess han kommer.

27 Hvilken nu ovärdeliga äter af detta bröd, eller dricker af Herrans kalk, han blifver saker på Herrans lekamen och blod.

28 Men pröfve menniskan sig sjelfva, och äte så af det brödet, och dricke af den kalken.

29 Ty den ovärdeliga äter och dricker, han äter och dricker sig sjelfvom domen, icke åtskiljandes Herrans lekamen.

30 Derföre äro ock månge svage och kranke ibland eder, och en stor del sofva.

31 Ty om vi sjelfve dömde oss, så vorde vi icke dömde.

32 Men då vi dömde varde, så varde vi näpste af Herranom; på det vi icke med verldene skole fördömde varda.

33 Derföre, mine käre bröder, när I tillhopakommen till att äta, så bide den ene den andra.

34 Men hungrar någor, han äte hemma; på det I icke tillhopakommen till fördömelse. Det andra vill jag skicka, när jag kommer.