1 Korinthierbrevet 10
1 Käre bröder, jag vill icke dölja för eder, att våre fäder voro alle under skyn, alle gingo de genom hafvet;
Joonte loong, sen loong te awah Moses liphante loong ah mamah angta, erah samthun an ngeh ih baatrum hala. Neng loong ah jiimu khui ni puipang rumta, eno Juusih Esaang ah eseetham ih daan rumta.
2 Och alle vordo de under Mose döpte, i skynom, och i hafvet.
Neng loong ah Moses liphante raang ih jiimu nyia juusih ni juutem rumta.
3 Och hafva alle enahanda andelig mat ätit;
Neng loong ah ih moong achaang ni phaksat phoosiit phaksah rumta
4 Och alle enahanda andelig dryck druckit; ty de drucko af den andeliga klippan, som dem medföljde; hvilken klippa var Christus.
nyia moong achaang joong ah phoosiit ih jok rumta. Neng loong damdi roong khoomta moong achaangte jongnuh nawa jok rumta; eno erah jong ah Kristo heh teeteewah angta.
5 Men månge af dem voro icke Gudi behagelige; ty de vordo nederslagne i öknene.
Erabah uh ehanko asuh Rangte ah taroonta, erah thoidi neng mang ah phisaang hah ni noongrep ni thaajaata.
6 Men detta är oss skedt till exempel; att vi icke skole hafva begärelse till det ondt är, såsom de begärelse hade.
Erah raangtaan ih, arah tiitthaak ah seng suh baat hali, neng reeta likhiik ethih ekhah lare theng ngeh ih haam hali,
7 Varer icke heller afgudadyrkare, såsom somliga af dem, som skrifvet är: Folket satte sig ned att äta och dricka, och stodo upp till att leka.
adoleh mararah reeraangta ah likhiik, tongmih lasoom theng ngeh ih baat hali. Rangteele ni liiha, “Mina loong ah jokphaksat esuh khoontong rum adi khojok khamjok nyia roomjup roomtong ih hoon boongse rumta.”
8 Låter oss icke heller drifva horeri, såsom somlige af dem besmittade sig med horeri; och föllo på en dag tre och tjugu tusend.
Mararah reeraang rumta ah likhiik, raandi baaji tongtha eno lah moongtaang theng—erah thoidi neng loong ah saasiit di rooknyi haajaat jom matti rumta.
9 Låter oss ock icke fresta Christum, såsom somlige af dem frestade honom; och vordo dräpne af ormar.
Neng ih thaak phateeta ah likhiik, Teesu ah lathaak phate theng—erah thoidi neng loong ah pu loong ah ih chum tekphak rumta.
10 Knorrer ock icke, såsom somlige af dem knorrade; och vordo dräpne af förderfvarenom.
Mararah loong ah pakjengkong rumta ah likhiik, seng lapak jengkong theng—Tek haatte Rangsah loong ah ih neng loong ah erah thoidi thet haat rumta.
11 Allt sådant verderfors dem till ett exempel; men det är oss skrifvet till en förvarning, på hvilka verldenes ände kommen är. (aiōn g165)
Erah angta loong ah wahoh suh jengthaak noisok suh angta, nyia seng loong raangtaan ih jengthoon ah raangthiinta. Tiimnge liidi seng loong ah saapoot thoon thok nanah di songtong li. (aiōn g165)
12 Derföre, den som låter sig tycka han står, han se till, att han icke faller.
Sen loong ah rongtangtang ih chaplan ngeh ih thun han bah ladattek suh naririh ih tongtha an.
13 Eder hafver ingen frestelse ännu påkommit, utan den mennisklig är; men Gud är trofast, som icke låter eder frestas öfver edra förmågo; utan gör med frestelsen en utgång, så att I kunnen dragat.
Sen phate joonnaam halan ah banlam ang ah erah likhiik wareprep ih choha. Enoothong Rangte ih heh kakham ah thiin eha, lajen huitheng ah taphate thuk ran; sen loong ah thaak phate suh saapoot thok haabah uh, ejen naan esuh chaan kot ehan, nyia erah dowa jen doksoon suh lampo eje ang ah.
14 Derföre, mine käreste, flyr ifrån afgudadyrkan.
Joon awaan loong, erah raang ih tongmih soomtu tan dowa haloh ang theng.
15 Jag talar såsom med förståndigom; betrakter I hvad jag säger:
Thungsek mina sen loong asuh baat rumhala; ngah jenglang ah ami ang abah maama teenuh teewah raangtaan thaak samthun thaak an.
16 Välsignelsens kalk, den vi välsigne, är icke han Christi blods delaktighet? Det brödet, som vi bryte, är icke det Christi lekamens delaktighet?
Teesu Phaksat tokdi seng ih lookkep maak hi adi Rangte suh lakookmi liihi: Eno erah dowa jokti adi Kristo sih ni roong roomli. Eno baanlo chepphiit hi adi: ephak ehi, erah di Kristo sakphu di roong roopli.
17 Ty det är ett bröd; så äre vi månge en lekamen, efter vi alle af eno bröde delaktige äre.
Tiimnge liidi baanlo ah esiit luulu, eno seng loong ah hantek ang ih bah uh, seng ah sak esiit, erah raangtaan ih seng ih baanlo esiit roomphak hi.
18 Ser på Israel efter köttet; de som äta offren, äro de icke delaktige af altaret?
Ijirel mina loong ah taat samthun thaak ih; siik hoon phaksat roong phaksatte loong ah romthong ni Rangte mootkaat roong moh rumta.
19 Hvad skall jag då säga: Är afguden något? Eller är det något, som afgudom offras? Nej.
Enoobah, tongmih adoleh heh soomtu phaksat ah jirep adi hethaang pan elang ekah tam liihang?
20 Men det säger jag, att hvad Hedningarna offra, det offra de djeflom, och icke Gudi. Nu vill jag icke, att I skolen delaktige varda med djeflomen.
Emah tah angka! Ngah ih liihang abah rangnak mina loong ih romthong ni siik hoon rumha abah hakhoh juubaan loong suh korumha, Rangte suh kot tah angka. Eno sen loong ah hakhoh juubaan loong damdoh room thuk suh tanookkang.
21 I kunnen icke dricka Herrans kalk, och djeflarnas kalk. I kunnen icke delaktige vara af Herrans bord, och djeflarnas bord.
Sen loong ah ih Teesu lookkep nah nyia hakhoh juubaan lookkep enyiinyi nah tami room jokkan; adoleh Teesu teebun nah phaksah anno hakhoh juubaan loong teebun nah nep tami phaksah kan.
22 Eller vilje vi reta Herran? Månn vi vara starkare än han?
Tam aleh Teesu ih toom siikhaam he liihan a? Seng loong heh nang ih echaan tam mok samthunhi?
23 Jag hafver magt till allt, men det kommer icke allt till förbättring.
Sen ih liihan, “Seng loong ah jaatrep ah jen re eh ih.” Erah amiisak elang eh ah, enoothong jaatrep ah ese totoh tah angka. “Seng jaatrep jen re eh ih,”—enoothong jaatrep ah seng raang ih epun totoh tah angka.
24 Ingen söke sitt, utan annars bästa.
O ih uh an raangtaan suh luulu nakthun uh, wahoh raangtaan nep thuntheng.
25 Allt det falt är i köttboden, det äter, och fråger intet derefter för samvetets skull;
Sen thung nah hejaat hejaat lasamthun thang ih, si sang theng ni sangha si ah jen phak et an.
26 Ty jorden är Herrans, och allt det derpå är.
Tiimnge liidi, Rangteele ni liiha, “Hah nyia erah di tongtongla jirep ah Teesu lakbi.”
27 När nu en otrogen bjuder eder till gäst, och I viljen gå till honom, så äter allt det eder förelägges, och fråger intet derefter för samvetets skull.
Lahanpiite o ih bah uh phaksat roomphaksat poonho doh kah ubah, an ngathong ni thiinkoh halu ah lacheng thang ih phaksah uh, erah an thung nawa ih lathaam paklak ngaakcheng theng.
28 Men om då någor säger till eder: Detta är offradt afgudom, så äter icke, för hans skull som det underviste, och för samvetets skull; ty jorden är Herrans, och allt det derpå är.
Enoothong o ih bah uh, “Arah phaksat ah tongmih soomtu arah,” ngeh ih baat ho bah erah laphaksat theng, erah langla o ih baat ho bah uh heh thung ih toomjat ah ngeh ih baat halu—
29 Samvetet, säger jag; icke ditt, utan dens andras; ty hvarföre skulle jag låta döma mina frihet af ens annars samvet?
erah langla, an thung tah angka, wahoh ih thunha. “Emah ang abah uh, ese,” marah marah ih chengha, “ngah thung ih jen re theng ah wahoh thung jun ih tiim esuh haam hang?
30 Ty om jag äter deraf med tacksägelse, hvi skulle jag då lastad varda för det jag tackar före?
Ngah ih phaksat raangtaan ih Rangte suh lakookmi li angdoh, erah phaksat raangtaan ih jengseera hang ah o ih bah uh tiim esuh chikram hang?”
31 Hvad I nu äten eller dricken, eller hvad I gören, så gören allt Gudi till äro.
Erah raangtaan ih, an ih tiimjih re ubah uh, adoleh jok phaksah ubah uh, Rangte men raksiit theng ang theng.
32 Varer sådane, att I ingen förargen, hvarken Juda, eller Grek, eller Guds församling;
Jehudi loong angkoja oh, adoleh Ranglajatte angkoja oh, adoleh Rangte chaas mina angkoja oh, o uh sengtong sengtha nawa ih lacham thuk theng.
33 Såsom ock jag i all ting är allom till vilja, icke sökandes min, utan mångs mans nytto, att de måga varda salige.
Ngah reeraang lang ah likhiik ih reeraang an; tiim reeraang ang bah uh, ngah bah wahoh eroon etheng ih reeraang lang, nga raangtaan ih lah angthang ih, wahoh loong ah toom pui ah ngeh ih reelang.
