1 Krönikeboken 29
1 Och Konung David sade till hela menigheten: Gud hafver utvalt Salomo, en af mina söner, den ännu ung och späd är; men verket är stort, ty det är icke ens menniskos boning, utan Herrans Guds.
Le hoe t’i Davide mpanjaka amy valobohòkey: Mbe tora’e naho maleme t’i Selomò anako, i tokan-dahy jinobon’ Añaharey, vaho ra’elahy i asay; amy te tsy ho a’ ondaty i anjombay, fa ho a’ Iehovà Andrianañahare.
2 Men jag hafver utaf alla mina krafter beredt till Guds hus, guld till gyldene, silfver till silfvers, koppar till koppars, jern till jerns, trä till träs redskap; onichstenar, infattada rubiner och spräcklota stenar, och allahanda ädla stenar, och marmorsten ganska mycket.
Ie amy zao fa nihajarieko an-kaozarako iaby o ho amy anjomban’ Añahareio, ty volamena ho amo raha volamenao naho ty volafoty ho amo raha volafotio naho torisike ho amo raha torisikeo, ty viñe ho amo raha viñeo vaho ty hatae ho amo raha hataeo; ty vato sohame naho vato hampireketeñe, ty vato mipelatse, sindre volo’e naho vato soa maro karaza’e vaho marbre tsifotofoto.
3 Derutöfver, af ynnest till mins Guds hus, hafver jag det mitt eget är, guld och silfver;
Tovo izay, kanao amy anjomban’ Añaharekoy ty fikokoako, le ty varako volamena naho volafoty, hene hatoloko amy anjomban’ Añaharekoy, ambone’ ze he’e hinajariko ho a i anjomba masiñey,
4 Tretusend centener guld af Ophir, och sjutusend centener klart silfver, det gifver jag till Guds helga hus, utöfver allt det jag förskickat hafver till att öfverdraga väggarna i husen;
volamena telo arivo talenta, volamena boak’e Ofire naho volafoty natranake, fito arivo talenta, hampipakorañe o rindri’ o anjombaoo;
5 Så att af guld blifver det af guld vara skall, och af silfver det af silfver vara skall, och till allahanda verk igenom mästarenas hand. Och ho är nu i dag friviljog till att fylla sina hand Herranom?
volamena ho amo raha volamenao naho volafoty ho amo raha volafotio naho ho amy ze satam-pitoloñañe ho ranjiem-pità’ o mpitseneo. Ia arè ty hanolo-batañe an-joton-troke hamìke ho am’ Iehovà te anito?
6 Då voro Förstarna för fäderna, Förstarna för Israels slägter, Förstarna öfver tusend och öfver hundrad, och Förstarna öfver Konungsärenden, friviljoge;
Aa le nanolotse an-tsatrin’ arofo o talèn’ anjomban-droae’eo naho o mpiaolom-pifokoa’ Israeleo naho o mpifelek’ arivo naho zatoo vaho o mpisarin-tolon-draha’ i mpanjakaio;
7 Och gåfvo till ämbeten i Guds hus femtusend centener guld, och tiotusend gylden, och tiotusend centener koppar, och hundradetusend centener jern.
natolo’ iereo amy fitoroñañe i anjomban’ Añahareiy ty volamena talenta lime arivo naho bogady rai-ale naho volafoty talenta rai-ale naho torisike talenta rai-ale-tsi-valo-arivo vaho viñe talenta rai-hetse.
8 Och när hvilkom stenar funne vordo, dem gåfvo de till håfvor uti Herrans hus, under Jehiels hand, den Gersonitens.
Le ze nanjoàñe vatosoa ro nanolotse amy fañajàm-baran’ anjomba’ Iehovày, ambanem-pità’ Iekiale nte-Gersone.
9 Och folket var gladt, att de så friviljoge voro; ty de gåfvo Herranom af allo hjerta friviljoge. Och Konung David fröjdade sig desslikes högeliga;
Nirebeke ondatio amy te nanolotse an-tsatrin’ arofo; le an-kaliforan-troke ty nanolora’ iareo am’ Iehovà; vaho nandia taroba an-drebeke ka t’i Davide mpanjaka.
10 Och lofvade Herran, och sade inför hela menighetene: Lofvad vare du, Herre, Israels vår foders Gud, ifrån evighet till evighet.
Aa le nañandriañe Iehovà t’i Davide añatrefa’ i valobohòkey, le hoe t’i Davide: Andriañen-dRehe ry Iehovà Andrianañahare’ Israele Rae’ay, nainai’e donia.
11 Dig, Herre, tillhörer majestät och magt, härlighet, seger och tack; ty allt det i himmelen och på jordene är, det är ditt; ditt, Herre, är riket, och du äst upphöjd öfver all ting till en öfversta.
Azo ry Iehovà, ty hajabahinake naho ty haozarañe naho ty engeñe naho ty fandrebahañe naho ty volonahetse; Eka, Azo iaby o andikerañeo naho o an-tane atoio; Azo ty fifeheañe ry Iehovà, Ihe ro onjoneñe ambone’ ze he’e.
12 Dine äro rikedomar och härlighet för dig, du råder öfver all ting; i dine hand står kraft och magt, i dine hand står det att göra hvar och en stor och stark.
Songa boak’ ama’o ty vara naho ty asiñe naho kila fehe’o; am-pità’o ty haozarañe naho ty hafatrarañe; naho am-pità’o ty fañonjonañe vaho ty fanoloran-kaozarañe am’ iabikey.
13 Nu, vår Gud, vi tacke dig, och prise dins härlighets Namn.
Aa le mañandriañe Azo zahay henanekeo ry Andrianañahare, mibango ty tahina’o lifots’ engeñe.
14 Ty hvad är jag, hvad är mitt folk, att vi skulle åstadkomma kraft till att gifva friviljeliga, såsom nu tillgår? Ty af dig är det allt kommet, och af dine hand hafve vi det gifvit dig.
Ia v’o rahoo, ia ondatikoo, t’ie nahafanolotse an-joton-troke manahak’ itoañe? Toe kila boak’ ama’o vaho o hirik’ am-pita’oo ro anolora’ay ama’o.
15 Förty vi äre främlingar och utländningar för dig, såsom alle våre fäder; vårt lefvande på jordene är såsom en skugge, och dväljs intet.
Mpañialo añatrefa’o zahay, renetane manahak’ an-droae’ay iaby; hoe talinjo o andro’ay an-tane atoio vaho tsy aman-ko tamañe.
16 Herre vår Gud, all denna hopen, som vi tillskickat hafve till att bygga dino helgo Namne ett hus, är kommen ifrå dine hand; och ditt är det allt.
Ry Iehovà, Andrianañahare’ay, boak’ am-pità’o ze hene vara nihentseñe’ay hañamboara’ay anjomba i tahina’o masiñey, fa Azo ze he’e.
17 Jag vet, min Gud, att du pröfvar hjertat, och enfaldighet är dig täck; derföre hafver jag allt detta utaf enfaldigo hjerta friviljeliga gifvit; och hafver nu sett med glädje ditt folk, som här för handene är, att det hafver friviljeliga gifvit dig.
Apotako ka ry Andrianañahareko, te Ihe ro mpitsok’ arofo naho mahafale Azo ty havantañañe. Aa naho izaho, an-kazavan-troko ty nisatriako tolotse i iaby zay; ie henaneo, le treako an-kafaleañe te songa nanolotse ama’o an-joton’ arofo ondati’o miatrekeo.
18 Herre, våra fäders Abrahams, Isaacs och Israels Gud, bevara evinnerliga sådana håg och sinne i dins folks hjerta, och skicka deras hjerta till dig.
Ry Iehovà, Andrianañahare’ i Avrahame naho Ietsake naho Israele roae’ay, ehe ampifaharo nainai’e añ’ ereñeren’ arofo ondati’oo irezay, le ampitoliho mb’ama’o o arofo’ iareoo.
19 Och minom son Salomo gif ett rättsinnigt hjerta, att han håller din bud, vittnesbörd och rätter, att han det allt gör, och bygger denna boning, som jag skickat hafver.
Le atoloro amy Selomò anako, ty troke ki’e haha-ambeñe o lili’oo, o taro’oo, o fañè’oo, hanoe’e vaho hamboare’e i Anjomba hinajarikoy.
20 Och David sade till hela menighetena: Lofver Herran edar Gud. Och hela menigheten lofvade Herran deras fäders Gud, och bugade sig, och tillbådo Herran och Konungen.
Le hoe t’i Davide amy valobohòke iabiy, Andriaño henaneo t’Iehovà Andrianañahare’ areo. Le songa nañandriañe Iehovà Andrianañaharen-droae’ iareo i valobohòkey, nampiondreke o añ’ ambone’ iareoo vaho niambane am’ Iehovà naho amy mpanjakay.
21 Och de offrade Herranom offer; och den andra morgonen offrade de Herranom bränneoffer, tusende stutar, tusende vädrar, tusende lamb, med deras drickoffer; och offrade all hopen i hela Israel;
Ie amy loak’ androy, nañenga am’ Iehovà naho nisoroñe añombe arivo am’ Iehovà naho añondrilahy arivo naho anak’ añondry arivo, rekets’ o enga-rano’ iareoo naho soroñe tsifotofoto ho am’ Israele iaby;
22 Och åto och drucko den samma dagen för Herranom med stora glädje, och gjorde annan gången Salomo, Davids son, till Konung, och smorde honom Herranom till en Första, och Zadok till Prest.
vaho nikama naho ninoñe am-pirebehañe añatrefa’ Iehovà amy àndroy. Le nanoe’ iareo mpanjaka fañindroe’e t’i Selomò ana’ i Davide vaho noriza’ iareo am’ Iehovà ho mpifehe vaho i Tsadoke ho mpisoroñe.
23 Alltså satt Salomo på Herrans stol, en Konung i sins faders Davids stad, och vardt lyckosam, och all Israel var honom hörsam.
Aa le niambesatse am-piambesa’ Iehovà eo ty Selomò ho mpanjaka handimbe an-drae’e Davide, le niraorao; vaho hene nañaoñ’ aze t’Israele.
24 Och alle öfverstar och väldige, desslikes all Konung Davids barn, gåfvo sig under Konung Salomo.
Songa niambane amy Selomò mpanjaka o mpiaoloo naho o fanalolahio naho o ana’ i Davideo.
25 Och Herren gjorde Salomo ju större och större för hela Israel, och gaf honom ett härligit rike, att ingen för honom sådant öfver Israel haft hade.
Le nampionjone’ Iehovà andigiligy, am-pahaoniña’ Israele iaby t’i Selomò vaho natolo’e ama’e ty volonahem-panjaka mb’e lia’e tsy nanoeñe am-panjaka iaia e Israele ao taolo’e.
26 Så var nu David, Isai son, Konung öfver hela Israel.
Nifehe Israele iaby henane zay t’i Davide ana’ Iesaý.
27 Men tiden, som han öfver Israel Konung var, var fyratio år. I Hebron regerade han sju år, och i Jerusalem tre och tretio år;
O andro nifehea’e Israeleo, le efa-polo taoñe; fito taoñe ty nifeleha’e e Kebrone ao vaho taoñe telopolo-telo’ amby ty nifehea’e e Ierosalaime ao.
28 Och blef död i godom ålder, mätt af lefvande, rikedomar och äro; och hans son Salomo vardt Konung i hans stad.
Le nihomake an-kasoan-kahanteran-dre, atsak’ andro naho vara naho engeñe vaho nandimbe aze nifehe t’i Selomò ana’e.
29 Men Konung Davids gerningar, både de första och de sista, si, de äro skrifna ibland Samuels den Siarens gerningar, och ibland den Prophetens Nathans gerningar, och ibland Gads den Siarens gerningar;
Le o fitoloña’ i Davide mpanjakao, ty valoha’e pak’ am-para’e, oniño te sinokitse amo enta’ i Samoele mpitokio naho amo enta’ i Natane mpitokio vaho amo enta’ i Gade mpitokio;
30 Med allt hans rike, välde och tid, som under honom förlupen är, både öfver Israel och all rike i landen.
ty fifehea’e iabiy naho i haozara’ey, o raha nifetsak’ ama’e naho am’ Israele vaho amy ze hene fifeheañe an-taneo.
