1 Krönikeboken 17
1 Det begaf sig, då David bodde i sitt hus, sade han till Propheten Nathan: Si, jag bor uti cedrehus; och Herrans förbunds ark under tapeter.
Ie amy zao, nimoneñe añ’ anjomba’e ao t’i Davide le nanao ty hoe amy Natane mpitoky t’i Davide: Heheke te mitobok’ añ’ anjomba mendoraven-draho, fe ambane firadoradoañe ao ty vatam-pañina’ Iehovà.
2 Nathan sade till David: Allt det i ditt hjerta är, det gör; ty Gud är med dig.
Le hoe t’i Natane amy Davide, Ano iaby ze añ’arofo’o ao, fa ama’o t’i Andrianañahare.
3 Men i samma natt ene kom Guds ord till Nathan, och sade:
Ie amy haleñey le niheo amy Natane ty tsaran’ Añahare nanao ty hoe:
4 Gack och säg minom tjenare David: Detta säger Herren: Du skall icke bygga mig ett hus till boning.
Akia saontsio amy Davide mpitoroko, Hoe ty tsara’ Iehovà, Tsy ihe ty hamboatse akiba ho ahy himoneñako;
5 Förty jag hafver icke bott uti något hus, ifrå den dag, då jag Israels barn utförde, allt intill denna dagen; utan jag hafver varit der tabernaklet varit hafver, och boningen.
mboe lia’e tsy nimoneñe añ’anjomba iraho sikal’ amy andro nampionjoneko Israeley ampara’ henane, fe boak’an-kivoho mb’an-kivoho vaho boak’ ami’ty kibohotse mb’ ami’ty ila’e.
6 Ehvar jag vandrade i hela Israel, hafver jag ock någor tid talat till någon domare i Israel, den jag budit hafver, att föda mitt folk, och sagt: Hvi byggen I icke mig ett cedrehus?
Aa ndra aia’ aia ty niharoako lia amy Israele, teo hao ty tsara nivolañeko amo mpitoki’ Israele nandiliako hiarake ondatikoo, ty hoe: Aa vaho akore te tsy namboara’ areo anjomba mendoraven-draho?
7 Så säg nu alltså till min tjenare David: Detta säger Herren Zebaoth: Jag hafver tagit dig utaf markene, der du följde fåren, att du skulle vara en Förste öfver mitt folk Israel;
Aa le hoe ty ho saontsie’o amy mpitoroko Davidey, Hoe t’Iehovà’ i Màroy, Rinambeko an-jolok’ añondry ao irehe, boak’ am-piarahañ’ añondry ho mpifehe ondatiko Israeleo;
8 Och hafver varit med dig, ehvart du for, och hafver utrotat dina fiendar för dig; och hafver gjort dig ett namn, såsom de store på jordene namn hafva.
le nimpiama’o iraho amy ze nimba’o iaby naho fonga zinevoko aolo’o o rafelahi’oo vaho nanoako tahinañe manahake ondaty jabajaba’ ty tane toio.
9 Men jag skall sätta mino folke Israel ett rum, och skall plantera det, så att det skall der bo, och icke mer rördt varda; och arghetens barn skola icke mer qvälja det, såsom tillförene,
Mbore hañorizako toetse ondatiko Israeleo naho hajadoko eo himoneña’ iareo an-toe’ iareo ao, le tsy hasiotse ka; vaho tsy hampiantoe’ o tsivokatseo, manahake te taolo,
10 Och på den tiden, då jag böd domarena öfver mitt folk Israel. Och jag skall undertrycka alla dina fiendar; och förkunnar dig, att Herren vill bygga dig ett hus.
sikal’ amy andro nampifeheko o mpizakao ondatiko Israeleoy. Hampiambaneko iaby o rafelahi’oo vaho itaroñako te Iehovà ty hañoreñe anjomba ho azo.
11 När nu dine dagar ute äro, att du går till dina fäder, så skall jag uppväcka dina säd efter dig, den en af dina söner vara skall, honom vill jag bereda ett rike.
Ie añe naho fa heneke o andro’oo, naho homb’aman-droae’o mb’eo, le hatroako ty tiri’o hanonjohy azo, ty raik’ amo ana’oo; le hajadoko i fifehea’ey.
12 Han skall bygga mig ett hus, och jag vill stadfästa hans stol till evig tid.
Ie ty hamboatse anjomba ho Ahy, le horizako ho nainai’e tsy modo i fifeleha’ey.
13 Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son; och jag skall icke vända mina barmhertighet ifrå honom, såsom jag vände henne ifrå honom, som för dig var;
Ho rae’e Raho, le ho anako re; le tsy hapitsoko ama’e ty fiferenaiñako manahake ty nanintahako aze amy niaolo azoy,
14 Utan jag skall sätta honom i mitt hus, och uti mitt rike evinnerliga, så att hans stol skall blifva beständig i evig tid.
f’ie hampimoneñako añ’ anjombako ao naho am-pifeheako ao nainai’e, le hijadoñe kitro añ’afe’e i fiambesa’ey.
15 Och då Nathan efter all desso ord och syn talat hade med David,
Aa le hene nisaontsie’ i Natane amy Davide i tsaray naho i aroñaroñey.
16 Kom Konung David, och blef inför Herranom, och sade: Ho är jag, Herre Gud? Och hvad är mitt hus, att du hafver låtit mig komma härtill?
Nizilik’ ao t’i Davide niambesatse añatrefa’ Iehovà, nanao ty hoe: Ia iraho, ry Iehovà Andrianañahare; ino i kivohokoy t’ie nendese’o mb’etoy?
17 Och dig hafver ändå icke tyckt det nog vara, Gud; utan du hafver ock öfver dins tjenares hus ännu talat om tillkommande ting i framtiden, och hafver sett till mig, Herre Gud, ofvanefter, såsom en menniska den andra.
Te mone kede am-pihaino’o izay, ry Andrianañahare kanao nitsarae’o amy akibam-pitoro’o t’ie ho haehaey, vaho nivazohoe’o hoe t’ie hanahake t’i ondaty añ’abo ao, ry Iehovà Andrianañahare.
18 Hvad skall David mer säga till dig, att du skulle ära din tjenare? Du känner din tjenare.
Ino ka ty hihalalia’ i Davide ty amy engeñe natolo’o amo mpitoro’oo? Fa arofoana’o ty mpitoro’o.
19 Herre, för din tjenares skull, efter ditt hjerta hafver du all sådana stor ting gjort, att du skulle all storhet kunnoga göra.
Ry Iehovà, o mpitoro’oo naho o arofo’oo ty nanoe’o o raha ra’elahy zao, ty nampaharofoanañe o fonga raha fanjaka rezao.
20 Herre, ingen är din like, och ingen Gud är utan du, af hvilkom vi med vår öron hört hafve.
Ry Iehovà, tsy eo ty mañirinkiriñe Azo, tsy eo ty ndrahare naho tsy Ihe, ty amy ze he’e jinanjin-tsofi’ay.
21 Och hvar är något folk på jordene, såsom ditt folk Israel, dit en Gud gången är, till att förlossa sig ett folk, och göra sig sjelfvom ett Namn af stor och förskräckelig ting, till att utdrifva Hedningar för dino folke, som du utur Egypten förlossat hafver?
Le fifeheañe aia an-tane atoy ty manahake ondati’o Israele nijebañen’ Añahare hondati’eo, hampanaña’o tahinañe jabahinake añamo fitoloña’o ra’elahy naho maharevendreveñeo, ie rinoa’o aolo’ ondati’o nijebañe’o amy Mitsraimeio o kilakila’ ondatio?
22 Och hafver gjort ditt folk Israel dig till folk evinnerliga, och du, Herre, äst deras Gud vorden.
Le nanoe’o ondati’o nainai’e, ondati’o Israeleo, vaho Ihe ro Andrianañahare’ iareo henane zao, ry Iehovà.
23 Nu, Herre, det ord, som du talat hafver öfver din tjenare, och öfver hans hus, varde sant i evig tid, och gör såsom du sagt hafver.
Ie amy zao, ry Iehovà, lonik’ abey te hajado’o nainai’e i nitsarae’o amo mpitoro’oo naho i akiba’eiy vaho hanoe’o i tsinara’oy.
24 Och ditt Namn varde sant och stort i evig tid, att man säga må: Herren Zebaoth Israels Gud är Gud i Israel; och dins tjenares Davids hus vare beständigt för dig.
Aa le ajadoño naho ampijabahinaho nainai’e donia ty tahina’o, hitsarañe ty hoe: Iehovà’ i Màroy ro Andrianañahare’ Israele naho Andrianañahare am’ Israele; le ehe te hioreñe nainai’e añatrefa’o ty akiba’ i Davide mpitoro’o.
25 Ty du, min Gud, hafver öppnat din tjenares öra, att du vill bygga honom ett hus; derföre hafver din tjenare funnit, att han inför dig beder.
Fa Ihe, ry Andrianañahareko, ro nitaroñe amo mpitoro’oo te handranjia’o anjomba; izay ty nahasibeke o mpitoro’oo hihalaly ama’o.
26 Nu, Herre, du äst Gud, och du hafver sådana god ting sagt till din tjenare.
Toe Ihe, ry Iehovà, ro Andrianañahare vaho nitsarae’o amo mpitoro’oo i hasoa zay;
27 Tag nu till att välsigna dins tjenares hus, att det blifver evinnerliga för dig; ty hvad du, Herre, välsignar, det är välsignadt evinnerliga.
aa le ninò’o ty hitata i akibam-pitoro’oy, t’ie ho añatrefa’o nainai’e; aa kanao Ihe ro nitata ry Iehovà, le ho soatata nainai’e.
