Salmos 137

1 Por los ríos de Babilonia estábamos sentados, llorando al recuerdo de Sion,

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 Colgando nuestros instrumentos de música en los árboles junto al agua.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 Porque allí los que nos tomaron prisioneros solicitaron una canción; y aquellos que nos quitaron todo lo que teníamos nos dieron órdenes de alegrarnos, diciendo: Danos una de las canciones de Sión.

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 ¿Cómo podemos dar la canción del Señor en una tierra extraña?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Si no guardo tu memoria, oh Jerusalén, no dejes que mi mano derecha guarde el recuerdo de su arte.

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Si te dejo salir de mis pensamientos, y si no pongo a Jerusalén antes de mi mayor alegría, que mi lengua se fije en el paladar.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Oh Señor, ten en cuenta contra los hijos de Edom el día de Jerusalén; como dijeron, destruyela. destrúyela incluso hasta su base.

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 ¡Oh, hija de Babilonia, cuyo destino es la destrucción! Feliz es el hombre que te hace lo que nos has hecho.

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Feliz es el hombre que toma a tus pequeños, aplastándolos contra las rocas.

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.