< Job 29 >
1 Y Job nuevamente tomó la palabra y dijo:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 ¡Si pudiera volver a ser como estaba en los meses pasados, en los días en que Dios me estaba cuidando!
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 Cuando su luz brillaba sobre mi cabeza, y cuando por su luz podía andar en la oscuridad.
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Cuando yo estaba en los días de mi juventud, cuando mi tienda fue cubierta por la mano de Dios;
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 Cuando él Todopoderoso estaba todavía conmigo, y mis hijos me rodeaban;
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 Cuando mis pies se lavaron con leche, y ríos de aceite fluían de la roca para mí.
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 Cuando salía a la puerta, para subir al pueblo y tomar asiento en el lugar público.
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 Los jóvenes me vieron y se escondían, y los ancianos se levantaron de sus asientos;
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 Los gobernantes se callaron, y se pusieron las manos en la boca;
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 Los jefes bajaron su voz, y sus lenguas se les pegaba al paladar de sus bocas.
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Porque cuando llegó a sus oídos, los hombres dijeron que yo era verdaderamente feliz; Y cuando vieron sus ojos, me dieron testimonio;
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 Porque yo era un salvador de los pobres cuando él clamaba por ayuda, y por huérfano que no tenía ayuda.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 La bendición de aquel que estaba cerca de la destrucción vino sobre mí, y puse una canción de alegría en el corazón de la viuda.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 Me puse la justicia como mi ropa, y estaba llena de ella; Las decisiones correctas fueron para mí una bata y un tocado.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Yo era ojos para los ciegos, y pies para el que no tenía poder para caminar.
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Yo era un padre para los pobres, examinaba la causa que no conocía.
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Por mí se rompieron los grandes dientes del malvado, y le hice renunciar a lo que había quitado violentamente.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Entonces dije: Terminaré con mis hijos a mi alrededor, mis días serán como la arena en número;
Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Mi raíz estará abierta a las aguas, y él rocío de la noche estará en mis ramas,
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Mi gloria será siempre nueva, y mi arco se renueva fácilmente en mi mano.
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
21 Los hombres me escucharon, esperando y guardando silencio para mis sugerencias.
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Después de haber dicho lo que tenía en mente, se quedaron callados y dejaron que mis palabras se adentren en sus corazones;
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 Me esperaban como a la lluvia, abriendo la boca como a las lluvias de primavera.
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 Cuando yo les sonreía, cuando no tenían esperanza, y la luz de mi cara nunca fue nublada por su miedo.
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Tomé mi lugar como jefe, guiándolos en su camino, y fui como rey entre su ejército cuando estaban tristes yo los consolaba.
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.