Job 19

1 Y respondió Job, y dijo:

Job svarade, och sade:

2 ¿Hasta cuándo angustiaréis mi alma, y me moleréis con palabras?

Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?

3 Ya me habéis vituperado diez veces; ¿no os avergonzáis de descomediros delante de mí?

I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.

4 Sea así que realmente haya yo errado, conmigo se quedará mi yerro.

Far jag vill, så far jag mig vill.

5 Mas si vosotros os engrandeciéreis contra mí, y redarguyeres mi oprobio contra mí,

Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.

6 sabed ahora que Dios me ha derribado, y me ha envuelto en su red.

Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.

7 He aquí yo clamaré agravio, y no seré oído; daré voces, y no habrá juicio.

Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.

8 Cercó de vallado mi camino, y no pasaré; y sobre mis veredas puso tinieblas.

Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.

9 Me quitó mi honra, y quitó la corona de mi cabeza.

Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.

10 Me arrancó por todos lados, y me sequé; y ha hecho pasar mi esperanza como árbol arrancado.

Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.

11 E hizo inflamar contra mí su furor, y me contó para sí entre sus enemigos.

Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.

12 Vinieron sus ejércitos a una, y trillaron sobre mí su camino, y asentaron campamento en derredor de mi tienda.

Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.

13 Hizo alejar de mí mis hermanos, y ciertamente mis conocidos se extrañaron de mí.

Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.

14 Mis parientes se detuvieron, y mis conocidos se olvidaron de mí.

Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.

15 Los moradores de mi casa y mis criadas me tuvieron por extraño; forastero fui yo en sus ojos.

Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.

16 Llamé a mi siervo, y no respondió; de mi propia boca le suplicaba.

Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.

17 Mi espíritu vino a ser extraño a mi mujer, aunque por los hijos de mis entrañas le rogaba.

Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.

18 Aun los muchachos me menospreciaron; levantándome, hablaban contra mí.

Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.

19 Todos mis íntimos amigos me aborrecieron; y los que yo amaba, se tornaron contra mí.

Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.

20 Mi piel y mi carne se pegaron a mis huesos; y he escapado con la piel de mis dientes.

Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.

21 Oh vosotros mis amigos, tened compasión de mí, tened compasión de mí; porque la mano de Dios me ha tocado.

Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.

22 ¿Por qué me perseguís como Dios, y no os saciáis de mis carnes?

Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?

23 ¡Quién diese ahora que mis palabras fuesen escritas! ¡Quién diese que se escribieran en un libro!

Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;

24 ¡Que con cincel de hierro y con plomo fuesen en piedra esculpidas para siempre!

Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:

25 Yo sé que mi Redentor vive, y al fin se levantará sobre el polvo;

Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;

26 y después desde esta mi piel rota, y desde mi propia carne tengo que ver a Dios.

Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.

27 Al cual yo tengo que ver por mí, y mis ojos lo han de ver, y no otro, aunque mis riñones se consuman dentro de mí.

Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;

28 Mas debierais decir: ¿Por qué lo perseguimos? Ya que la raíz del negocio en mí se halla.

Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?

29 Temed vosotros delante de la espada; porque sobreviene el furor de la espada a causa de las injusticias, para que sepáis que hay un juicio.

Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.