Job 7

1 Ciertamente tiempo determinado tiene el hombre sobre la tierra; y sus días son como los días del jornalero.

Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

2 Como el siervo desea la sombra, y como el jornalero espera su trabajo:

Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

3 Así poseo yo los meses de vanidad, y las noches del trabajo me dieron por cuenta.

Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

4 Cuando estoy acostado, digo: ¿Cuándo me levantaré? Y mide mi corazón la noche, y estoy harto de devaneos hasta el alba.

När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

5 Mi carne está vestida de gusanos, y de terrones de polvo: mi piel rompida y abominable.

Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

6 Mis días fueron más ligeros, que la lanzadera del tejedor; y fenecieron sin esperanza.

Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

7 Acuérdate que mi vida es un viento; y que mis ojos no volverán para ver el bien.

Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

8 Los ojos de los que [ahora] me ven, nunca más me verán: tus ojos serán sobre mí, y dejaré de ser.

Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

9 La nube se acaba, y se va: así es el que desciende al sepulcro, que nunca más subirá. (Sheol h7585)

Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

10 No tornará más a su casa, ni su lugar le conocerá más.

Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

11 Por tanto yo no detendré mi boca, mas hablaré con la angustia de mi espíritu, y quejarme he con la amargura de mi alma.

Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

12 ¿Soy yo la mar, o alguna ballena que me pongas guardia?

Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

13 Cuando digo: Mi cama me consolará, mi cama me quitará mis quejas:

Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

14 Entonces me quebrantarás con sueños, y me turbarás con visiones.

När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

15 Y mi alma tuvo por mejor el ahogamiento; y la muerte más que a mis huesos.

Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

16 Abominé la vida, no quiero vivir para siempre: déjame, pues que mis días son vanidad.

Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

17 ¿Qué es el hombre para que le engrandezcas, y que pongas sobre él tu corazón;

Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

18 Y que le visites todas las mañanas, y todos los momentos le pruebes?

Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

19 ¿Hasta cuándo no me dejarás, ni me soltarás hasta que trague mi saliva?

Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

20 Pequé: ¿qué te haré, oh guardador de los hombres? ¿Por qué me has puesto contrario a ti, y qué a mí mismo sea pesadumbre?

Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

21 ¿Y por qué no quitas mi rebelión, y perdonas mi iniquidad? porque ahora dormiré en el polvo; y buscarme has de mañana, y no seré hallado.

Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.