Job 4
1 Y respondió Elifaz el Temanita, y dijo:
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 Si probaremos a hablarte, serte ha molesto: ¿mas quién podrá detener las palabras?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 He aquí, tú enseñabas a muchos, y las manos flacas corroborabas.
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 Al que vacilaba, enderezaban tus palabras: y las rodillas de los que arrodillaban, esforzabas.
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 Mas ahora que a ti te ha venido esto, te es molesto: y cuando ha llegado hasta ti, te turbas.
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 ¿Es este tu temor, tu confianza, tu esperanza, y la perfección de tus caminos?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 Acuérdate ahora, ¿quién haya sido inocente, que se perdiese? ¿y en dónde los rectos han sido cortados?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 Como yo he visto, que los que aran iniquidad, y siembran injuria, la siegan.
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 Perecen por el aliento de Dios, y por el espíritu de su furor son consumidos.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 El bramido del león, y la voz del león, y los dientes de los leoncillos son arrancados.
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 El león viejo perece por falta de presa, y los hijos del león son esparcidos.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 El negocio también me era a mí oculto: mas mi oído ha entendido algo de ello.
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 En imaginaciones de visiones nocturnas, cuando el sueño cae sobre los hombres,
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 Un espanto, y un temblor me sobrevino, que espantó todos mis huesos.
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 Y un espíritu pasó por delante de mí, que el pelo de mi carne se erizó.
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 Paróse una fantasma delante de mis ojos, cuyo rostro yo no conocí; y callando, oí que decía:
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 ¿Si será el hombre más justo que Dios? ¿Si será el varón más limpio que el que le hizo?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 He aquí que en sus siervos no confía; y en sus ángeles puso locura:
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 ¿Cuánto más en los que habitan en casas de lodo, cuyo fundamento está en el polvo, y que serán quebrantados de la polilla?
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 De la mañana a la tarde son quebrantados, y se pierden para siempre, sin que haya quien lo eche de ver.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 ¿Su hermosura no se pierde con ellos mismos? muérense y no lo saben.
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
