Job 29

1 Y tornó Job a tomar su parábola, y dijo:

Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

2 ¡Quién me tornase como en los meses pasados, como en los días cuando Dios me guardaba!

Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

3 Cuando hacía resplandecer su candela sobre mi cabeza, a la luz de la cual yo caminaba en la oscuridad.

Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

4 Como fui en los días de mi mocedad, cuando Dios era familiar en mi tienda;

Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

5 Cuando aun el Omnipotente estaba conmigo, y mis mozos al derredor de mí;

Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

6 Cuando yo lavaba mis caminos con manteca, y la piedra me derramaba ríos de aceite;

Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

7 Cuando salía a la puerta a juicio, y en la plaza hacía aparejar mi silla:

Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

8 Los mozos me veían, y se escondían, y los viejos se levantaban, y estaban en pie.

Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

9 Los príncipes detenían sus palabras, y ponían la mano sobre su boca.

Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

10 La voz de los principales se ocultaba, y su lengua se pegaba a su paladar.

Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

11 Cuando los oídos que me oían, me llamaban bienaventurado, y los ojos que me veían, me daban testimonio;

Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

12 Porque libraba al pobre que gritaba, y al huérfano que carecía de ayudador.

Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

13 La bendición del que se iba a perder venía sobre mí, y al corazón de la viuda hacía cantar de alegría.

Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

14 Vestíame de justicia, y ella me vestía como un manto, y mí toca era juicio.

Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

15 Yo era ojos al ciego, y pies al cojo.

Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

16 A los menesterosos era padre, y de la causa que no entendía, me informaba con diligencia.

Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

17 Y quebraba los colmillos del inicuo; y de sus dientes hacía soltar la presa.

Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

18 Y decía: En mi nido moriré, y como arena multiplicaré días.

Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

19 Mi raíz está abierta junto a las aguas, y en mis ramas permanecerá rocío.

Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

20 Mi honra se renueva conmigo, y mi arco se renueva en mi mano.

Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

21 Oíanme y esperaban, y callaban a mi consejo.

De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

22 Tras mi palabra no replicaban: mas mi razón destilaba sobre ellos.

Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

23 Y esperábanme como a la lluvia, y abrían su boca como a la lluvia tardía.

De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

24 Si me reía a ellos, no lo creían; ni derribaban la luz de mi rostro.

Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

25 Aprobaba el camino de ellos, y sentábame en cabecera; y moraba como el rey en el ejército, como el que consuela llorosos.

När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.