Job 19

1 Y respondió Job, y dijo:

Därefter tog Job till orda och sade:

2 ¿Hasta cuándo angustiaréis mi alma: y me moleréis con palabras?

Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

3 Ya me habéis avergonzado diez veces: no tenéis vergüenza de afrentarme.

Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

4 Sea así, que de cierto yo haya errado: conmigo se quedará mi yerro.

Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

5 Mas si vosotros os engrandeciereis contra mí, y redarguyereis contra mí mi oprobrio:

Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

6 Sabéd ahora, que Dios, me trastornó, y trajo al derredor su red sobre mí.

så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

7 He aquí, yo clamaré agravio, y no seré oído: daré voces, y no habrá juicio.

Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

8 Cercó de vallado mi camino, y no pasaré; y sobre mis veredas puso tinieblas.

Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

9 Quitóme mi honra, y quitó la corona de mi cabeza.

Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

10 Arrancóme al derredor, y me fui; e hizo ir, como de un árbol, mi esperanza.

Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

11 E hizo inflamar contra mí su furor; y contóme a sí entre sus enemigos.

Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

12 Vinieron sus ejércitos a una, y trillaron sobre mí su camino; y asentaron campo en derredor de mi tienda.

Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

13 Mis hermanos hizo alejar de mí, y mis conocidos ciertamente se extrañaron de mí.

Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

14 Mis parientes se detuvieron; y mis conocidos se olvidaron de mí.

Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

15 Los moradores de mi casa, y mis criadas, me tuvieron por extraño: extraño fui yo en sus ojos.

Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

16 Llamé a mi siervo, y no respondió; de mi propia boca le rogaba.

Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

17 Mi aliento fue hecho extraño a mi mujer, y por los hijos de mi vientre le rogaba.

Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

18 Aun los muchachos me menospreciaron: en levantándome, luego hablaban contra mí.

Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

19 Todos los varones de mi secreto me aborrecieron; y los que yo amaba, se tornaron contra mí.

Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

20 Mi hueso se pegó a mi piel y a mi carne, y he escapado con el cuero de mis dientes.

Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

21 ¡Oh vosotros mis amigos tenéd compasión de mí, tenéd compasión de mí! porque la mano de Dios me ha tocado.

Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

22 ¿Por qué me perseguís como Dios, y no os hartáis de mis carnes?

Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

23 ¿Quién diese ahora que mis palabras fuesen escritas? ¿Quién diese que se escribiesen en un libro?

Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

24 ¿Qué con cincel de hierro y con plomo fuesen en piedra esculpidas para siempre?

ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

25 Yo sé que mi Redentor vive, y que al fin se levantará sobre el polvo.

Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

26 Y después, desde este mi roto cuero, y desde mi propia carne tengo de ver a Dios:

Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

27 Al cual yo tengo de ver por mí, y mis ojos le han de ver, y no otro, [aunque] mis riñones se consuman dentro de mí.

Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

28 ¿Por qué no decís: Por qué le perseguimos? pues que la raíz del negocio se halla en mí.

Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

29 Teméd a vosotros delante de la espada; porque la ira de la espada de las maldades viene: porque sepáis que hay juicio.

då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.