Job 17
1 Mi huelgo es corrompido, mis días son cortados, y el sepulcro me está aparejado.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Ya no hay conmigo sino escarnecedores, en cuyas amarguras se detienen mis ojos.
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Pon ahora, y dáme fianzas contigo: ¿quién tocará ahora mi mano?
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 Porque el corazón de ellos has escondido de entendimiento: por tanto no los ensalzarás.
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 El que denuncia lisonjas a sus prójimos, los ojos de sus hijos desfallezcan.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 El me ha puesto por parábola de pueblos, y delante de ellos he sido tamboril.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Y mis ojos se oscurecieron de desabrimiento, y todos mis pensamientos han sido como sombra.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Los rectos se maravillarán de esto, y el inocente se despertará contra el hipócrita.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 Mas el justo retendrá su carrera; y el limpio de manos aumentará la fuerza.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Mas volvéd todos vosotros, y veníd ahora, y no hallaré entre vosotros sabio.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 Mis días se pasaron, y mis pensamientos fueron arrancados, los pensamientos de mi corazón.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 Pusiéron me la noche por día, y la luz cercana delante de las tinieblas.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 A la huesa dije: Mi padre eres tú: a los gusanos: Mi madre, y mi hermano.
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 ¿Dónde pues estará ahora mi esperanza? y mi esperanza, ¿quién la verá?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
