Job 14
1 El hombre nacido de mujer, corto de días, y harto de desabrimiento.
Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
2 Que sale como una flor, y luego es cortado; y huye como la sombra, y no permanece.
Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
3 ¿Y sobre este abres tus ojos, y me traes a juicio contigo?
Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
4 ¿Quién hará limpio de inmundo? Nadie.
Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
5 Ciertamente sus días están determinados, y el número de sus meses está cerca de ti: tú le pusiste términos, de los cuales no pasará.
Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
6 Si tú le dejares, él dejará de ser: entre tanto deseará, como el jornalero, su día.
Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
7 Porque si el árbol fuere cortado, aun queda de él esperanza: retoñecerá aun, y sus renuevos no faltarán.
Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
8 Si se envejeciere en la tierra su raíz, y su tronco fuere muerto en el polvo:
Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
9 Al olor del agua reverdecerá, y hará copa, como nueva planta.
Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
10 Mas cuando el hombre morirá, y será cortado, y perecerá el hombre, ¿dónde estará él?
Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
11 Las aguas de la mar se fueron, y el río se secó: secóse.
Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
12 Así el hombre yace, y no se tornará a levantar: hasta que no haya cielo, no despertarán, ni recordarán de su sueño.
Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
13 ¡Oh quién me diese que me escondieses en la sepultura, y que me encubrieses, hasta que tu ira reposase; que me pusieses plazo, y te acordases de mí! (Sheol h7585)
Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
14 Si el hombre se muriere, ¿ volverá él a vivir? Todos los días de mi edad esperaría, hasta que viniese mi mutación.
Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
15 Entonces aficionado a la obra de tus manos llamar me has, y yo te responderé.
Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
16 Porque ahora me cuentas los pasos, y no das dilación a mi pecado.
Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17 Tienes sellada en manojo mi prevaricación, y añades a mi iniquidad.
Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18 Y ciertamente el monte que cae, desfallece; y las peñas son traspasadas de su lugar.
Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19 Las piedras son quebrantadas con el agua impetuosa, que se lleva el polvo de la tierra: así haces perder al hombre la esperanza.
Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20 Para siempre serás más fuerte que él, y él irá: demudarás su rostro, y le enviarás.
Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21 Sus hijos serán honrados, y él no lo sabrá; o serán afligidos, y no dará cata en ello.
Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22 Mas mientras su carne estuviere sobre él, se dolerá; y su alma se entristecerá en él.
Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
