Lamentaciones 5
1 Acuérdate, oh Yavé, de lo que nos sucedió. Ve y mira nuestro oprobio.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Nuestra heredad pasó a extraños, Nuestras casas a extranjeros.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Somos huérfanos, sin padre. Nuestras madres son como viudas.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Tenemos que pagar el agua que bebemos. Pagamos también nuestra leña.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Los que nos siguen están sobre nuestras nucas. Trabajamos y no tenemos descanso.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Tuvimos que someternos a Egipto y a Asiria Para tener suficiente pan.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Nuestros antepasados pecaron, no existen. Nosotros cargamos sus iniquidades.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Unos esclavos nos dominan. No hay uno que nos libre de su mano.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 Para conseguir nuestro pan arriesgamos nuestras vidas A causa de la espada en la región despoblada.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Nuestra piel arde como un horno A causa de los ardores del hambre.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Violaron a las mujeres en Sion, A las doncellas en los pueblos de Judá.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Los magistrados fueron colgados de las manos, Y los ancianos no fueron respetados.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Los jóvenes trabajan en la piedra del molino, Y los niños se tambalean bajo el peso de la leña.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Los ancianos se fueron de la puerta. Los jóvenes abandonaron su música.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Cesó la alegría de nuestros corazones. Nuestra danza se convirtió en duelo,
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 La corona cayó de nuestra cabeza. ¡Ay de nosotros, porque pecamos!
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 A causa de esto nuestro corazón está enfermo. A causa de estas cosas se nublan nuestros ojos.
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 Porque la Montaña Sion está desolada, Y las zorras se pasean por ella.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Sin embargo Tú, oh Yavé, permaneces para siempre. Tu trono es de generación en generación.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 ¿Te olvidarás para siempre de nosotros? ¿Nos abandonarás tanto tiempo?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Oh Yavé, devuélvenos a Ti, Y seremos restaurados. Renueva nuestros días para que sean como los de antaño.
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 A menos que nos hayas desechado por completo, Y estés sumamente airado contra nosotros.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
