Job 7
1 ¿No es el destino del hombre en la tierra una lucha? ¿No son sus días como los de un jornalero,
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Como el esclavo que anhela la sombra o como un jornalero que espera su pago?
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 Así yo heredé meses sin provecho y me fueron asignadas noches de aflicción.
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 Cuando estoy acostado digo: ¿Cuándo me levantaré? Y la noche se alarga, y me lleno de inquietudes hasta el alba.
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 Mi carne está cubierta de gusanos y de costras de polvo. Mi piel se agrieta y supura.
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 Mis días se me van más veloces que la lanzadera y se me acaban sin esperanza.
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Acuérdate que mi vida es un soplo. Mis ojos no volverán a ver el bien.
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 El ojo del que me ve ya no me verán. Tus ojos se fijarán en mí, pero no existiré.
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 No regresa a su vivienda y ya no lo reconoce su lugar.
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 Por tanto, no refrenaré mi boca. Hablaré en la angustia de mi espíritu. Me quejaré en la amargura de mi alma.
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 ¿Soy yo el mar o el monstruo marino para que asignes guardia sobre mí?
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 Si digo: Me consolará mi lecho, mi cama aliviará mi queja,
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 entonces me aterras con sueños y me turbas con visiones.
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 De manera que mi alma prefiere la asfixia, la muerte más bien que mis huesos.
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 Repugno la vida. No voy a vivir para siempre. Déjame, mis días son vanidad.
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 ¿Qué es el hombre para que lo engrandezcas, para que te preocupes por él,
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 para que lo examines cada mañana y lo pruebes en todo momento?
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 ¿Hasta cuándo no apartarás tu mirada de mí, ni me soltarás para que trague saliva?
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 Si pequé, ¿cuál [daño] te hago a Ti, oh Guardián de los hombres? ¿Por qué me pones como blanco tuyo hasta convertirme en una carga para mí mismo?
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 ¿Por qué no quitas mi rebelión y perdonas mi iniquidad? Porque ahora me acostaré en el polvo. Tú me buscarás, pero no estaré.
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
