Job 6
1 Entonces Job respondió:
Job svarade, och sade:
2 ¡Oh, si se pesara mi angustia, y se pusiera igualmente en balanza juntamente con mi ruina!
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 ¡Pesarían ahora más que la arena del mar! Por eso mis palabras fueron precipitadas,
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 porque en mí están clavadas las flechas de ʼEL-Shadday. Mi espíritu sorbe su veneno, y terrores de ʼElohim me combaten.
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 ¿Rebuzca el asno montés junto a la hierba? ¿Muge el buey junto a su pasto?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 ¿Se comerá lo insípido sin sal? ¿Hay sabor en la clara del huevo?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 Las cosas que mi alma rehusaba tocar son ahora mi alimento nauseabundo.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 ¡Quién me diera obtener mi petición, y que ʼElohim me otorgue lo que tanto anhelo!
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 ¡Que ʼElohim se digne aplastarme, que suelte su mano y acabe conmigo!
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 Eso sería mi consuelo, y aun en medio de mi dolor que no da tregua, saltaría de gozo, porque no negué las Palabras del Santo.
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 ¿Cuál es mi fuerza para seguir esperando? ¿Cuál es mi propósito para que tenga aún paciencia?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 ¿Es mi fortaleza como la de las piedras, o mi cuerpo es de bronce?
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 ¿Puedo sostenerme sobre nada? ¿No fue todo auxilio alejado de mí?
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 Para el hombre desconsolado debe haber bondad de su amigo, a fin de que no abandone el temor a ʼEL-Shadday.
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 Mis hermanos me traicionaron como un torrente. Pasan como corrientes impetuosas
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 que van turbias a causa del deshielo, y la nieve que se deshace en ellas.
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 En el tiempo del calor se desvanecen. Al calentarse desaparecen, se extinguen de su lugar.
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 Se apartan de la senda de su rumbo, van menguando y se pierden.
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 Las caravanas de Temán fijan su mirada en ellas, los viajeros de Sabá tienen su esperanza en ellas,
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 pero son avergonzados en su esperanza, pues llegan hasta ellas y quedan defraudados.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 En verdad ustedes son ahora como ellos. Ven un terror y temen.
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 ¿Yo les dije: Tráiganme algo? ¿O: Paguen de su hacienda por mí?
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 ¿O: Líbrenme de la mano del enemigo? ¿O: Rescátenme del poder del opresor?
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Instrúyeme y me callaré. Hazme entender en qué erré.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 ¡Cuán dolorosas son las palabras honestas! ¿Pero qué prueba su reprensión?
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 ¿Piensan ustedes censurar palabras y los dichos de un desesperado que son como el viento?
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 Ustedes aun echan suertes sobre los huérfanos y regatean con su amigo.
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 Ahora pues, dígnense mirarme y opinen si miento delante de ustedes.
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Les ruego que desistan. Que no haya iniquidad. Sí, que mi justicia aún permanezca.
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 ¿Hay iniquidad en mi lengua? ¿Mi paladar no distingue lo destructivo?
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
