Job 16

1 Entonces Job respondió:

Job svarade, och sade:

2 Oí muchas cosas como éstas. Consoladores molestos son todos ustedes.

Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

3 ¿Habrá fin para las palabras vanas? ¿Qué te incita a responder?

När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

4 Yo también podría hablar como ustedes. Si su alma estuviera en lugar de la mía, podría hilvanar vocablos contra ustedes y menear la cabeza contra ustedes.

Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

5 Pero los alentaría con mis palabras, y la consolación de mis labios calmaría su dolor.

Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

6 Si hablo, no cesa mi dolor. Si me abstengo, ¿se aleja de mí?

Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

7 Ahora me agotó. Desoló a toda mi compañía.

Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

8 Colocaste una mano firme contra mí y me llenaste de arrugas, lo cual es un testigo contra mí. Mi flacura es una evidencia adicional que testifica en mi cara.

Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

9 Mi adversario lanzó su mirada contra mí. Me odió, me persiguió, su furor me destrozó, contra mí cruje sus dientes, fija sus ojos contra mí,

Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

10 abren sus bocas contra mí, hieren mis mejillas con afrenta, se unieron contra mí.

De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

11 ʼElohim me entregó a los perversos y me empujó hacia las manos de los impíos.

Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

12 Yo estaba tranquilo, pero Él me quebrantó. Me agarró por el cuello, me destrozó y me colocó como blanco de sus flechas.

Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

13 Sus arqueros me rodearon, atraviesan mis riñones y no perdonan. Derraman mi hiel a tierra,

Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

14 abren brecha tras brecha en mí y arremeten contra mí como un guerrero.

Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

15 Cosí tela áspera sobre mi piel y coloqué mi cabeza en el polvo.

Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

16 Mi cara está enrojecida de tanto llorar. Sobre mis párpados se afirma la sombra de la muerte,

Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

17 aunque no hubo violencia en mis manos, y fue pura mi oración.

Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

18 ¡Oh tierra, no encubras mi sangre, ni haya lugar de reposo para mi clamor!

Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

19 Ciertamente ahora mi testigo está en el cielo, en las alturas, el que atestigua a mi favor.

Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

20 Mis amigos son mis burladores. Mis ojos lloran ante ʼElohim.

Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

21 ¡Ojalá pudiera disputar el hombre ante ʼElohim, como un hombre con su prójimo!

Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

22 Porque cuando pasen algunos años, me iré por el camino que no tiene regreso.

Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.