Job 10
1 “Mi alma está cansada de mi vida. Daré curso libre a mi queja. Hablaré con la amargura de mi alma.
Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
2 Le diré a Dios: “No me condenes. Muéstrame por qué contiendes conmigo.
Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
3 ¿Es bueno para ti que oprimas, que desprecies el trabajo de tus manos, y sonreír al consejo de los malvados?
Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
4 ¿Tienes ojos de carne? ¿O ves como ve el hombre?
Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
5 Son tus días como los de los mortales, o tus años como los del hombre,
Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
6 que indaguen en mi iniquidad, ¿y buscar mi pecado?
Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
7 Aunque sabes que no soy malvado, no hay nadie que pueda liberar de su mano.
Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
8 “‘Tus manos me han enmarcado y me han formado por completo, y sin embargo me destruyes.
Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
9 Acuérdate, te lo ruego, de que me has formado como el barro. ¿Volverás a convertirme en polvo?
Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
10 No me has derramado como la leche, y me cuajó como un queso?
Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
11 Me has vestido de piel y carne, y me unió con huesos y tendones.
Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
12 Me has concedido la vida y la bondad amorosa. Su visita ha preservado mi espíritu.
Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
13 Sin embargo, escondiste estas cosas en tu corazón. Sé que esto es contigo:
Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
14 si peco, entonces me marcas. No me absolverás de mi iniquidad.
Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
15 Si soy malvado, ay de mí. Si soy justo, todavía no levantaré la cabeza, llenándose de desgracia, y consciente de mi aflicción.
Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
16 Si mi cabeza está en alto, me cazan como a un león. De nuevo te muestras poderoso ante mí.
Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
17 Renováis vuestros testigos contra mí, y aumentar su indignación sobre mí. Los cambios y la guerra están conmigo.
Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
18 “‘¿Por qué, pues, me has sacado del vientre? Ojalá hubiera renunciado al espíritu, y ningún ojo me hubiera visto.
Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
19 debería haber sido como si no lo hubiera sido. Debería haber sido llevado desde el vientre a la tumba.
Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
20 ¿No son pocos mis días? ¡Para! Dejadme en paz, para que pueda encontrar un poco de consuelo,
Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
21 antes de ir a donde no volveré, a la tierra de las tinieblas y de la sombra de la muerte;
Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
22 la tierra oscura como la medianoche, de la sombra de la muerte, sin ningún tipo de orden, donde la luz es como la medianoche”.
Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
