Nehemías 2
1 En el mes de Nisán, en el vigésimo año del reinado de Artajerjes, cuando le trajeron el vino, lo cogí y se lo di al rey. Nunca antes me había presentado ante él con aspecto triste,
Uti den månaden Nisan, i tjugonde årena Konungs Arthahsasta, då vin stod för honom, tog jag vinet upp, och fick Konungenom; och jag var icke lustig för honom.
2 por lo que el rey me preguntó: “¿Por qué pareces tan triste, aunque no pareces enfermo? Debes de estar muy disgustado”. Yo estaba absolutamente aterrado,
Då sade Konungen till mig: Hvi ser du så illa ut? Du är ju icke krank? Det äret icke, utan du äst bedröfvad. Men jag fruktade mig svårliga.
3 pero le respondí al rey: “¡Viva el rey! ¿Cómo puedo evitar estar triste? La ciudad donde están enterrados mis antepasados está en ruinas, y sus puertas han sido incendiadas”.
Då sade jag till Konungen: Konungen lefve evinnerliga! Skulle jag icke se illa ut? Den staden, der mina fäders begrafningshus är, ligger öde, och dess portar äro med eld uppbrände.
4 “¿Y qué quieres?”, me preguntó el rey. Oré al Dios del cielo, y le respondí al rey:
Då sade Konungen till mig: Hvad är då ditt begär? Då bad jag Gud af himmelen;
5 “Si le agrada a Su Majestad, y si está contento conmigo, le pido que me envíe a Judá, a la ciudad donde están enterrados mis antepasados, para que pueda reconstruirla”.
Och sade till Konungen: Om Konungenom så godt tyckte, och din tjenare funne nåd för dig, att du ville sända mig till Juda, till den staden, der mina fäder begrafne äro, att jag måtte uppbygga honom.
6 El rey, con la reina sentada a su lado, me preguntó: “¿Cuánto tiempo durará tu viaje y cuándo volverás?” El rey aceptó enviarme, y le dije cuánto tiempo estaría fuera.
Och Konungen sade till mig, och Drottningen, som jemte honom satt: Huru lång kan din resa varda? Och när kan du komma igen? Och Konungenom föll i sinnet, att han skulle sända mig åstad. Och jag satte honom en bestämd tid före;
7 También le pedí: “Si le parece bien a Su Majestad, que se me proporcionen cartas para entregar a los gobernadores al oeste del Éufrates, para que me permitan pasar con seguridad hasta que llegue a Judá.
Och sade till Konungen: Om Konungenom så godt tycker, så gifve han mig bref till landshöfdingarna på hinsidon älfvena, att de ledsaga mig derigenom, tilldess jag kommer in i Juda;
8 Que se me proporcione también una carta para Asaf, guardián del bosque del rey, a fin de que me dé madera para hacer vigas para las puertas de la fortaleza del Templo, para las murallas de la ciudad y para la casa en que viviré”. Como mi Dios bondadoso estaba sobre mí, el rey me dio lo que le pedí.
Och bref till Assaph, Konungens skogshöfvitsman, att han låter mig få trä till bjelkar åt portarna i palatset i husena, och till stadsmurarna, och till huset, der jag infara skall. Och Konungen gaf mig det, efter mins Guds goda hand öfver mig.
9 Luego fui a los gobernadores de la provincia al oeste del Éufrates y les entregué las cartas del rey. El rey también envió conmigo una escolta militar de caballería.
Och då jag kom till landshöfdingarna på hinsidon älfvena, fick jag dem Konungens bref. Och Konungen sände med mig höfvitsmän och resenärar.
10 Pero cuando Sanbalat, el horonita, y Tobías, el amonita, se enteraron de esto, se molestaron. Para ellos esto era un desastre total: que alguien había llegado para ayudar a los israelitas.
Då nu Saneballat den Horoniten, och Tobia tjenaren, den Ammoniten, det hörde, förtröt det dem svårliga, att någor menniska kommen var, som något godt sökte för Israels barn.
11 Llegué a Jerusalén y descansé durante tres días.
Och då jag kom till Jerusalem, och hade varit der i tre dagar,
12 Luego me levanté durante la noche y salí con unos pocos hombres. No le expliqué a nadie lo que mi Dios había puesto en mi mente para hacer por Jerusalén. Sólo tomé un caballo para montar.
Stod jag om nattena upp, och någre få män med mig; ty jag sade det ingen menniska, hvad mig min Gud ingifvit hade till att göra med Jerusalem; och intet djur var med mig, utan det jag red uppå.
13 Así que cabalgué en la oscuridad a través de la Puerta del Valle hacia el Manantial de la Serpiente y la Puerta del Desecho, e inspeccioné los muros de Jerusalén que habían sido derribados y las puertas que habían sido quemadas.
Och jag red ut genom dalporten om nattena, och framom drakabrunnen, och åt dyngoportenom, och besåg Jerusalems murar, som sönder voro, och portarna, som med eld uppbrände voro;
14 Luego continué hacia la Puerta de la Fuente y el Estanque del Rey, pero no pudimos pasar porque no había suficiente espacio para hacerlo.
Och gick öfver till brunnporten, och till Konungsdammen; och var intet rum, der djuret, som under mig var, uppå gå kunde.
15 Así que subí por el valle en la oscuridad e inspeccioné la muralla. Luego regresé, pasando de nuevo por la Puerta del Valle.
Så drog jag om nattena bort åt bäcken, och besåg murarna, och vände om, och kom igenom dalporten hem igen.
16 Los responsables de la ciudad no tenían idea de dónde había ido ni de lo que estaba haciendo, porque todavía no les había contado a los judíos, a los sacerdotes, a los nobles, a los funcionarios ni a ningún otro sobre los planes de construcción.
Och öfverstarna visste icke hvart jag gick, eller hvad jag gjorde; förty jag hade ändå intet sagt Judarna, och Presterna, rådherrarna och öfverstarna, och dem androm, som uppå verket arbetade.
17 Entonces les dije: “¡Miren el problema que tenemos! Jerusalén es un montón de escombros, y sus puertas han sido quemadas. Vamos, reconstruyamos la muralla de Jerusalén, para que ya no pasemos tanta vergüenza”.
Så sade jag dem nu: I sen den uselhet, som vi uti äre, att Jerusalem ligger öde, och dess portar äro med eld uppbrände; kommer, låter oss bygga murarna till Jerusalem, att vi icke länger skola vara till en försmädelse.
18 Entonces les expliqué lo bueno que había sido Dios conmigo y lo que me había dicho el rey. “Pongámonos a reconstruir”, respondieron, y se pusieron a trabajar con entusiasmo.
Och jag lät dem förstå min Guds hand, den öfver mig god var; dertill Konungens ord, som han med mig talat hade. Och de sade: Så låt oss nu vara uppe. Och vi byggde, och deras händer voro tröste till godt.
19 Pero cuando Sanbalat el horonita, Tobías el funcionario amonita y Gesem el árabe se enteraron, se burlaron y se mofaron de nosotros, preguntando: “¿Qué traman? ¿Se están rebelando contra el rey?”
Då nu Saneballat den Horoniten, och Tobia tjenaren, den Ammoniten, och Gesem den Araben, hörde det, begabbade de oss, och föraktade oss, och sade: Hvad är det I gören? Viljen I åter falla af ifrå Konungenom?
20 Pero yo respondí, diciéndoles: “El Dios del cielo se encargará de que tengamos éxito. Nosotros, sus siervos, comenzaremos a reconstruir, pero Jerusalén no les pertenece, y ustedes no tienen autoridad ni derecho sobre ella”.
Då svarade jag dem, och sade: Gud af himmelen gifver oss lycko; ty vi hans tjenare hafve uppe varit, och byggom; men I hafven ingen del eller rätt, eller åminnelse i Jerusalem.
