Job 32
1 Los tres amigos de Job dejaron de responderle porque él seguía protestando su inocencia.
De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
2 Entonces Eliú, hijo de Baraquel el Buzita, de la familia de Ram, se enojó. Se enojó con Job por afirmar que él tenía la razón y no Dios.
Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
3 Eliú también se enfadó con los tres amigos de Job porque hacían ver que Dios estaba equivocado, ya que no habían sido capaces de responder a Job.
och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job
4 Elihú había esperado a que los otros tres hablaran con Job, ya que eran mayores que él.
Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
5 Pero al ver que no podían responder a Job, se enojó mucho.
Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
6 Eliú, hijo de Baraquel el Buzita, dijo: “Yo soy joven y ustedes son viejos, por eso me resistí a decirles lo que sé.
Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
7 Me dije a mí mismo: ‘Los que son mayores deben hablar, los que son mayores deben enseñar la sabiduría’.
Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
8 Sin embargo, hay un espíritu en los seres humanos, el aliento del Todopoderoso, que les da entendimiento.
Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9 No son los viejos los que son sabios, ni los ancianos los que saben lo que es correcto.
Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10 Por eso te digo que me escuches ahora: déjame decirte lo que sé.
Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
11 Pues bien, esperé a oír lo que tenías que decir, escuchando tus ideas mientras buscabas las palabras adecuadas para hablar.
Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
12 Les he prestado mucha atención a todos, y ninguno ha demostrado que Job estuviera equivocado ni ha respondido a sus argumentos.
Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
13 No digan dentro de ustedes mismo: ‘Somos muy sabios’, porque Dios, y no un ser humano, les demostrará que están equivocados.
Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
14 Job no alineó sus argumentos contra mí, y yo no le responderé como ustedes lo hicieron.
Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
15 Se quedaron sin palabras, sin nada más que decir.
Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
16 ¿Debo seguir esperando, siendo que no hablan y solo están ahí de pie sin decir nada?
Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
17 Pues ahora yo también daré mi respuesta. Les diré lo que sé.
Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
18 ¡Tengo tanto que decir que no puedo retener las palabras!
Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19 Por dentro soy como un vino en fermentación, embotellado; como odres nuevos a punto de estallar.
Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
20 Tengo que hablar antes de estallar; abriré mis labios para responderle.
Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
21 No tomaré partido, y no voy a adular a nadie.
Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22 No sé adular, y si lo hiciera mi Creador pronto me destruiría”.
Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
