Job 30

1 Pero ahora se ríen de mí personas mucho más jóvenes que yo; personas a cuyos padres no pondría a trabajar con mis perros pastores.

Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

2 Son demasiado débiles para serme útiles y están agotados.

Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

3 Adelgazados por el hambre y la necesidad, tratan de comer la tierra seca en el desierto oscuro y desolado.

De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

4 Allí recogen hierbas del desierto y las hojas de los arbustos, y comen las raíces de las retamas.

De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

5 Fueron expulsados de la comunidad.

Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

6 La gente gritaba tras ellos como si fueran ladrones. Tienen que vivir en barrancos peligrosos, en cuevas y entre las rocas.

Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

7 Gritan como animales entre los arbustos; se acurrucan entre la maleza para refugiarse.

Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

8 Son gente insensata, sin nombre, que ha sido expulsada de la tierra.

De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

9 Pero ahora se burlan de mí en sus cantos; ¡me he convertido en un chiste para ellos!

Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

10 Me desprecian y rehúyen; no dudan en escupirme a la cara.

De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

11 Dios ha aflojado la cuerda de mi arco y me ha humillado.

Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

12 La chusma se levanta contra mí, y me hace correr; como una ciudad sitiada planifican formas de destruirme.

På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

13 Cortan mi vía de escape; provocan mi caída y lo hacen sin ayuda de nadie.

De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

14 Entran por una amplia brecha; se precipitan mientras el muro se derrumba.

De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

15 Me invaden los terrores; mi honor se lo lleva el viento; mi salvación se desvanece como una nube.

Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

16 Y ahora mi vida se desvanece; cada día la desesperación me atenaza.

Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

17 Por la noche mis huesos agonizan; el dolor me roe y no cesa.

Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

18 Dios me agarra bruscamente por la ropa; me tira del cuello de la camisa.

Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

19 Me ha arrojado al barro; me ha humillado como polvo y ceniza.

Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

20 Dios, clamo a ti, pero no respondes; me presento ante ti, pero ni siquiera te fijas en mí.

Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

21 Te has vuelto cruel conmigo; usas tu poder para hacerme sufrir.

Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

22 Me levantas y me llevas en el viento; me arrojas en el torbellino.

Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

23 Sé que me llevas a la muerte, al lugar donde van todos los vivos.

Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

24 ¿Quién querría dar una patada a un hombre cuando está abatido, cuando claman por ayuda en su momento de dificultad?

Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

25 ¿No lloré por los que pasaban por momentos difíciles? ¿No me afligí por lo que sufrían los pobres?

Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

26 Pero cuando busqué el bien, sólo vino el mal, y cuando esperé la luz, todo lo que vino fue oscuridad.

Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

27 En mi interior hay confusión, nunca se detiene; me enfrento a días de desesperación.

Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

28 Estoy tan deprimido; ver el sol no ayuda. Me pongo de pie en la asamblea y clamo por ayuda.

Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

29 Soy como un hermano de los chacales, un compañero de los búhos.

Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

30 Mi piel se ennegrece sobre mí; y mis huesos arden dentro de mí.

Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

31 Mi lira sólo toca canciones tristes, y mi pipa es la voz de los que lloran.

Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.